Jag har precis kommit hem efter att ha firat tillsammans med goda kamrater från Näste 1 och Näste 8. Som vanligt när man är omgiven av medlemmar och aktivister från Nordiska motståndsrörelsen blir stämningen avslappnad och trevlig, det finns inga riktigt kontroversiella ämnen och saker som någon kan reagera på och friheten att kunna uttrycka sig ärligt och rakt med likasinnade, utan missförstånd, är underbar. Tyvärr är det oftast inte så på andra arrangemang ute i samhället. Rättar man inte in sig i åsiktsledet är risken stor att man blir paria och i bästa fall sedd på som underlig.
Det har lyfts förut hur Motståndsrörelsen ser på traditionell svensk nationalism. För att enkelt förklara min egen uppfattning som är ganska lik organisationens i denna fråga så är det att det inte finns speciellt mycket att hylla med Sverige av idag. Inte den ekonomiska politiken, inte den statligt sanktionerade rasblandningen, inte de låga födslotalen hos ursprungsbefolkningen, inte hur kulturen och självacceptansen trycks undan.
Om vi hade viftat med svenska fanor på Skansen denna dag och närvarat, utan att protestera, när konungen eller statsministern håller något mångfaldsvurmande tal, om vi propagerat för statsnationalism så som Sverigedemokraterna och dylika, då skulle vi erkänna och därmed legitimera denna stat.
Därmed säger jag inte att det är dåligt att vi firar på nationaldagen. Jag ser den 6 juni ungefär som jag ser på 1 maj. Istället för att fokusera på en marxistisk fackrörelse som påstår sig representera arbetare och tar åt sig äran för att ha arbetat fram välfärd i staten, hyllar jag de vita män och kvinnor som i generationer krökt rygg och krävt rätt utan hjälp av facken. Jag romantiserar och uppmuntrar istället ett Engelbrektskt ideal där man resolut tar itu med staten (fogden) och skickar upprorsmän mot männen på högsäten. Så jag tycker att nationaldagen är ett ypperligt tillfälle att bli mer separatistisk mot staten, knyta sina egna band och återigen hylla de vita män och kvinnor vars blod rinner i våra ådror.
Vi vore självklart inget utan våra förfäder. Utan offerviljan från Sturarna, Karl XII:s kända karoliner och många andra, så vet man inte hur gränsen skulle se ut idag eller vilket språk vi skulle tala, men i det stora hela så kanske inte detta heller spelar någon större roll? Om vi pratat norska, finska eller rentav ryska, så skulle vi ändå vara vita, driftiga människor som har förmåga och en naturlig fallenhet att skapa sådant som är vackert och ändamålsenligt för det egna blodet.
Jag kan inte hissa den svenska fanan eller hylla något direkt som har skett i det här landets namn efter 60-talet. Här har politiken inte varit ändamålsenlig för folket och det märks tydligt när man idag ser utfallet av deras marxistiska och mångkulturella dröm.
Men, eftersom att jag tror på vårt blod, att vi fortfarande är av samma kaliber som i historien, så kommer jag se varje tillfälle för firande som ett tillfälle att med kamrater och nya medlemmar dra oss längre bort från staten, bygga egna kulturer och traditioner, tills den dagen vi kan hala de gamla fanorna och hissa segerns och den vita rasens symbol för vår forna och kommande storhet!
