Vifta med flaggan – ”alla som inte vill ha några judar i landet!”
Idag den 17 maj är det alltså Norges grundlagsdag, en dag som firas stort med väldigt mycket pompa och ståt och som också firas som Norges nationaldag. Dagen firas för att Norges grundlag officiellt blev daterad och överräckt till kund Christian Fredrik den 17 maj år 1814 – dagen efter den godkänts av Riksförsamlingen i Eidsvoll.
Grundlagen är emellertid inte komplett utan dess andra paragraf, också kallat ”judeparagrafen”, som lyder:
Den evangelisk-lutherske Religion forbliver Statens offentlige Religion. De Indvaanere, der bekjende seg til den, ere forpligtede til at opdrage sine Børn i samme. Jesuitter og Munkeordener maae ikke taales. Jøder ere fremdeles udelukkede fra Adgang til Riget.
Judar var alltså inte längre välkomna i landet.
Under Riksförsamlingen i Eidsvoll där grundlagen antogs reste sig bonden Theis Lundegaard upp och ropade ut: ”Staaer op Alle, som ingen Jøder ville have i Landet!” – alltså ”Ställ er upp alla som inte vill ha några judar i landet!”, varpå den större delen av de församlade utan tvivel reste sig upp.
Nordiska motståndsrörelsen har byggt vidare på detta välkända citat och utfört aktivism runt om i landet. Enligt uppgift är det också väldigt många norrmän som följt uppmaningen och viftat med flaggan under dagen.
Vid en naturskön plats centralt belägen i Nästet samlades kamrater inför ett sedvanligt månadsmöte. Denna gång låg dock inte huvudfokus på själva mötet, utan på det fysiska test för aktivister som organisationen anordnar flera gånger om året. Testet är ett viktigt inslag i verksamheten då det syftar till att säkerställa att aktivisterna håller en god fysisk standard för att kunna utföra sitt uppdrag effektivt.
Majoriteten av gruppen slog upp basläger vid en närliggande grillplats. Snabbt delade man upp sig – vissa stannade kvar vid lägret med uppdraget att tända grillkolen och förbereda mat samt mötesplatsen, medan andra begav sig ut för att inspektera löparbanan och övriga delar av testområdet. Dessa kontroller var avgörande för att säkerställa att banan höll rätt mått och att övrig utrustning, som stänger för pullups, var i korrekt skick och uppfyllde alla krav.
Alla grenar i testet fanns noggrant beskrivna i en nytryckt pamflett som delades ut på plats. Där kunde deltagarna läsa om övningarnas utförande, poängsystem och vilka krav som gällde för godkänt resultat. Detta för att säkerställa att alla i organisationen har samma utgångspunkt och kan jämföras på ett rättvist sätt. Tidtagare och observatörer övervakade testet noga för att resultaten skulle vara tillförlitliga.
Både nya och mer erfarna aktivister deltog och visade prov på god vilja och kämpaglöd. Vissa klarade testet galant, medan andra fick med sig värdefulla insikter om vad som behövs förbättras. Testets standardisering gjorde det enkelt för deltagarna att följa sin utveckling över tid.
Efter testet samlades alla åter vid grillplatsen där korvar, kött och halloumi snart låg på glöden. En kort sammanfattning av månadens händelser hölls och planer för framtiden diskuterades. Efter en stunds gemenskap och samtal avslutades mötet, och deltagarna begav sig hemåt med stärkt kamratskap och ny motivation inför kommande utmaningar.
Motståndsrörelsen intog Växjös gator under homoveckan
Marschen började mot Speakers Corner i centrala Växjö där man kunde beskåda motståndsmän ställa upp med två fanor och flertalet flygbladsutdelare i korsningen. Detta råkade vara en av Växjös ”Prideveckor” och därmed kunde det tyvärr beskådas en hel del obehagliga flaggor.
Det kom förbi en del sympatiska män och kvinnor som tog emot flygblad och samtalade med motståndsmännen, det fanns även de som gjorde en tumme upp eller log mot nationalsocialisterna. Det fanns även de på plats med grava psykiska sjukdomar som bar sina sjukdomar på utsidan istället för att hålla dem för sig själva, något som resten av samhället tyvärr måste stå ut med enligt de förtryckarlagar som vi har i Sverige.
Även om många tyckte om Motståndsrörelsens närvaro fanns det de som totalt saknade konsekvenstänk eller ens något så simpelt som att uppföra sig som vanliga människor. Vissa försökte till och med fysiskt ge sig på kamrater men misslyckades totalt och flydde från platsen med svansen mellan benen – tyst svärandes över Motståndsrörelsens närvaro – något som bemöttes av skratt från kamraterna.
Efter en längre stund packade man ihop och begav sig tillbaka mot bilarna, förföljda av poliser. En transvestit valde att försöka blockera motståndsmännen med sin cykel och var uppkäftig. Motståndsmännen gav inte denna person den uppmärksamhet som den önskade utan ignorerade hen och begav sig vidare mot sina bilar. Nu skulle man bege sig till en lokal där månadsmötet skulle avhållas.
Under tiden som motståndsmännen befann sig i Växjö fixade några andra kamrater iordning lokalen där månadsmötet skulle avhållas. Mat som hade förberetts under en längre tid serverades och det bestod av pepparmarinerad fläskytterfilé med kokt potatis och örtsås.
Tal skulle nu hållas av Nordiska motståndsrörelsens ledare Fredrik Vejdeland som bestod av en återblick på Näste 7:s historia, ett upphöjande tal som lämnade medlemmarna med högre kämpaglöd än vad man hade innan. Under applåder tackades Vejdeland av och månadsmötet började nu där det presenterades nya direktiv som endast anslutna medlemmar får ta del av.
Lokalen skulle nu städas och man tackade av varandra för en rolig och lyckad dag i kampens tecken, innan man begav sig hemåt för denna gång!
Fem år sedan mordet på Tommie Lindh – Motståndsrörelsen höll manifestation i Västerås
Platsen för årets manifestation var den gångbro över E18 i Västerås som organisationen brukar stå på denna dag. En stor banderoll med texten ”Glöm aldrig Tommie Lindh” vecklades ut tillsammans med sex fanor. Grön rök användes också för att få de förbipasserandes uppmärksamhet.
Vädret var behagligt och trafiken tät, något som enligt arrangörerna innebar att ”budskapet nådde tusentals trafikanter”. Aktivisterna rapporterar om positiv respons från bilister i form av tutningar, hälsningar och tummar upp.
Efter en kort stund anlände polis till platsen. Två fullsatta patrullbilar och en polisbuss stannade, men enligt deltagarna på plats förlöpte det hela lugnt. Tråkigt nog hade den äldre dam som var ansvarig på plats cyklat iväg precis innan polismyndigheten kom dit, så det fanns inte så mycket som konstaplarna kunde göra åt det hela.
Efter banderollaktionen genomfördes två tal på ett torg i korsningen mellan Torggatan och Stora gatan, där man återigen tog upp fallet med Tommie Lindh och pekade ut både gärningsmannen och det nuvarande systemet som ansvariga. I talen, som hölls av två profilerade aktivister, sades bland annat:
”Det finns dock de som inte bryr sig om detta bestialiska mord. Det finns de som har skapat den mångkultur som lett till detta svenskfientliga dåd. Det är den sionistiska, svenskfientliga staten som styr just nu, de intressen som hatar vita människor.”Det finns dock de som inte bryr sig om detta bestialiska mord. Det finns de som har skapat den mångkultur som lett till detta svenskfientliga dåd. Det är den sionistiska, svenskfientliga staten som styr just nu, de intressen som hatar vita människor.
Och om ni tror att det bara finns ett fåtal exempel, har ni fel! Detta system har dödat många vita människor och kommer att fortsätta göra det tills vi sätter stopp!”
Talen innehöll även en uppräkning av andra svenskar som mördats av främlingar. Mångkulturens vita offer är i dag så många att personer som Tommie Lindh får agera som en symbol för alla andra svenskar som mördats eller skadats svårt på folkutbytets altare.
Som avslutning på dagen gick man vidare till den folkfientliga tidningen VLT:s kontor, där man skanderade slagord kring deras omoraliska antivita beteende och tog en gruppbild framför deras högborg för att visa att kulturmarxistisk journalistik aldrig får stå oemotsagd.
En skriftlig redogörelse från dagen finns att läsa här, ett personligt reportage finns att läsa här , samt att en film från dagen publicerades igår.
Det tog inte många sekunder innan våldsmonopolet var på plats.Uppställning inför avmarsch.Nationalsocialism! Folkgemenskap!En ful röding som höll till vid sossarnas första maj-firande.En av hundratals personer som ville föreviga händelsen med kameran.Tåget passerar Norrmalmstorg.Intill Sergels torg och Åhléns vid Drottninggatan.Tåget går vidare för att ställa upp ovanför Sergels torg.Några rasfrämlingar som gissningsvis är fundersamma över budskapet för dagen.Kommunisterna informeras om att deras första maj-tal får vänta.Fullt rimlig beväpning för ändamålet enligt staten.Nordiska motståndsrörelsens ledare Fredrik Vejdeland håller tal om de 50 år som Sverige officiellt har varit en mångkultur.Vad är det för fel på er svenskar?!En kaxig kommunist vädrar sina åsikter tryggt bakom polisens beskydd.Högljudda batikhäxor som efter årtionden av skränanden fortfarande tror att deras ord ska skrämma bort nationalsocialister.Det där med att bygga ihop något var inte kommunisternas starka sida. Efter att talen framförts så fortsätter demonstrationen vidare in på Drottninggatan och norrut.Ännu en beundrare förberedd med kameran.En tragiskt sanningsenlig bild av vad huvudstaden har kommit att bli.Demonstrationen avrundas och man beger sig till tunnelbanan, förföljd av polisen.
I den mån du dyker upp och är med i Telegramchatten där alla hänger nuförtiden kommer du få ta del av avsnittet au naturel, de som missar livesändningen kommer få ta del av ett eventuellt aningen omklippt avsnitt som vi publicerar senare under kvällen.
Efter att programmet sänts live tar det lite tid innan det går att höra igen på grund av bearbetning. Finns här ingen spelare ber vi dig att återkomma igen. Tack för din förståelse!
Mer än ord är en aktivistpodcast som drivs av aktivister i Nordiska motståndsrörelsen. Det som sägs i podden är inte alltid exakt vad organisationen står för, utan medlemmars egna tankar.
Bemötande av Det fria Sveriges utspel kring Motståndsrörelsens 1 maj
Under min tid som ledare i Nordiska motståndsrörelsen har jag strävat mot att den nationella sfären ska hålla en så enad front som möjligt. Av erfarenhet har jag lärt mig att om man brottas med grisen blir man själv smutsig, och det är inte något som gynnar någon part i den nationella rörelsen.
Dessutom vill jag inte att svenskar som börjar intressera sig för nationalsocialism eller nationalism kommer in i en miljö där de ser att företrädare beter sig som småpåvar, som intrigerar mot andra och inte kan enas om grundläggande gemensamma mål.
Nationella företrädare med en ansvarskänsla för den opposition de är en del av förstår givetvis att systemet vill ha intriger och drama inom rörelsen i syfte att kunna spela ut grupper mot varandra och skapa splittring. Min uppfattning är emellertid dessbättre att de flesta nationella inte längre vill lägga onödiga resurser på att motarbeta varandra utan att fokusera på kampen för vårt folks överlevnad.
Det betyder naturligtvis inte att vi alltid kommer tycka likadant om allting, att vi aldrig kommer gå i konflikt med varandra eller ens att alla konflikter är onödiga, men om man vill vädra kritik mot varandra är det bättre att följa exemplet från Tvåsaxe som nyligen bjöd in nationella representanter till en debatt där dessa gavs möjlighet att såväl kritisera som hålla med varandra.
Detta möte skedde under ordnade och konstruktiva former där debattörerna inte kunde gömma sig bakom anonymitetens skydd, där de inte ensidigt kunde angripa någon som inte var på plats och där de inte kunde fara ut i känslomässiga utspel genom en plattform där man senare kan hävda att man talade i affekt.
När kritiken sker under dylika ordnade former ställer det krav på den som kritiserar eftersom den kritiserade kommer vara på plats och kunna svara för sig. Det finns därmed ett egenintresse från den som kritiserar att kritiken är väl underbyggd, konstruktiv och baserad på fakta och att man lägger alla känslomässiga uttryck, rygghugg och billig retorik åt sidan. För om inte riskerar man att bli synad och göra sig till en löjlig figur inför andra.
Efter Nordiska motståndsrörelsens förstamajdemonstration har organisationen fått mycket positiv respons från svenskar och nationella. Ett filmklipp på sociala medier fick en halv miljon tittare och tusentals positiva kommentarer innan den togs bort, för att ta ett exempel. Några som däremot inte tycks ha uppskattat att Nordiska motståndsrörelsen fått positiv uppmärksamhet är organisationen Det fria Sverige som tyvärr valt att svartmåla den och fara ut i påhopp på våra medlemmar:
Att Det fria Sverige kritiserar Nordiska motståndsrörelsens demonstration är i sig inte förvånande. Det har de gjort tidigare med argumentet att demonstrationer stjäl tid och resurser och inte leder någonstans. Ironiskt nog har Det fria Sverige lika många gånger hyllat demonstrationer som nationalister utför i andra länder utan att invända mot att även dessa grupper lägger ned tid och resurser på att planera och genomföra sina möten. Det ser ut som att Det fria Sverige har något emot att grupper som de ser som konkurrenter genomför lyckade demonstrationer.
Problemet är emellertid inte deras kritik mot demonstrationer – som ändå bygger på en analys, även om denna inte är helt korrekt eller tillämpas konsekvent – utan att kritiken mot just den denna förstamajdemonstration är särskilt illa underbyggd, icke-konstruktiv och faktiskt oseriös. Det hela utmynnar i ett påhopp på vår organisation som är onödigt och som jag tyvärr känner mig tvungen att bemöta.
I diskussionen sätter Dan Eriksson redan inledningsvis nivån för resten av samtalet med att antyda att Nordiska motståndsrörelsen inte är riktiga nationalister. Därefter får vi veta – som jag tolkar det i alla fall – att Erikssons slutsats grundar sig i några diffusa moraliska värden han tillskriver nationalister. Att våra medlemmar velat – eller snarare tvingats till – skydda sina identiteter under demonstrationen, gör att de och vår organisation tituleras ”påstådda nationalister”. Jag hoppas verkligen att Dan Eriksson inte har denna syn på sina egna medlemmar då rimligtvis en majoritet av dem vill vara anonyma.
Magnus Söderman tar över och han uppger att han inte sett något av demonstrationen – men att han gärna vill ha åsikter om den. Bara en sådan sak gör att hans kritik är illa underbyggd, särskilt när det kommer till vad han hävdar att vi vill eller inte vill uppnå och förmedla.
Istället för faktabaserade argument får vi av Söderman ta del av något som kallas för anekdotisk bevisföring. Söderman uppger att när han själv demonstrerade var det viktigaste inte att nå ut med ett budskap utan om att vara en ung, arg man där demonstrationer mest fungerade som ”organisatorisk terapi”. Det ska sägas att Dan Eriksson också använder sig av personrelaterade erfarenheter, och försöker göra dessa till en universell sanning, från när han var ung och stod på torg och spottade och svor.
Att dessa två egentligen inte ville nå ut med ett politiskt budskap – och att Söderman dessutom haft denna inställning under en tid när han inte längre var ungdom – får såklart stå för dem. Personligen har jag alltid först och främst velat förmedla ett budskap. Därför handlade mitt tal under första maj heller inte om yxor och stridsklubbor eller innefattade bombastiska utspel kring saker jag inte tror på i syfte att få uppmärksamhet, utan om realpolitiska ting med målet att få svenskar att förstå hur mångkulturen kom till och hur denna drabbar svenska arbetare. Det hade Söderman vetat om han hade sett några av klippen innan han uttalade sig.
Söderman fortsätter med ”rent-mjöl-i-påsen”-argument med den horribla slutsatsen att Nordiska motståndsrörelsens medlemmar, under denna totalt lugna och konfliktfria förstamajdemonstration, varit ute efter att begå illdåd.
Själva maskeringen visar att man har ett uppsåt som man antingen inte kan stå för eller att det är ett ont uppsåt. Vilka maskerar sig? Människor som ska göra ett illdåd. Banditer.
Denna retorik känns igen, men den kommer oftast från vårt folks fiender. Den går i linje med vad Expo eller politiker som vill förbjuda Nordiska motståndsrörelsen och nationell opposition överlag skulle kunna säga. Sida vid sida med saker som att kampsport och självförsvarsträning inte är ett sätt att skydda sig själva och sina kamrater utan att det handlar om att träna för att döda politiska meningsmotståndare. Den där typen av argument hör inte hemma i den nationella rörelsen oavsett vad man har för syn på anonymitet. Det är att gå systemets ärenden.
Men Söderman har ett svar på det också:
Vi befinner oss inte i en situation där vi måste maskera oss. Det finns ingen sådan repression mot oss.
Detta utspel är direkt oärligt eftersom Söderman naturligtvis vet att Nordiska motståndsrörelsen är en av USA terrorklassad organisation och att denna terrorklassning i sig redan lett till en hög grad av repression då det är USA som äger svenska banker och till stor del kontrollerar Sverige.
Inom Nordiska motståndsrörelsen, som är mest ansatt av alla politiska organisationer i Sverige, har behovet av mer anonymitet för medlemmar ökat i och med den sanktionslista som USA utfärdat – i kombination med det DCA-avtal som innebär att USA får ockupera vårt land militärt och verka fritt inom vårt lands gränser. Att vår organisation genomför åtgärder för att våra medlemmar inte alltid ska vara identifierbara bär mig också emot, men det är en strategi som måste tillämpas just på grund av den höga repression vi lever under.
Hela den nationella sfären – inklusive Det fria Sveriges medlemmar – riskerar dessutom att drabbas av den repression som Söderman säger inte existerar, eller i vart fall inte drabbar honom. Den som är tillräckligt driftig och viktig för rörelsen riskerar alltid att förlora sitt jobb, bli uthängd, få problem med myndigheter och på allehanda sätt bli behandlad som kriminell för att de har en politisk åsikt som går mot systemets. Sverige är helt enkelt inte så fritt som Det fria Sverige ibland vill göra gällande.
Jag tycker att det är beklagligt att Det fria Sverige ägnar sig åt dylika rygghugg och lågvattenmärken gentemot en annan nationell organisation. Jag vill därför uppmana Det fria Sveriges ledning att fokusera på sitt eget arbete eller åtminstone använda sig av ärliga och hållbara argument när de kritiserar andra.
Runt 770 år tog det för spanjorerna och portugiserna att återta sitt land från de icke-europeiska, arabiska horderna och fördriva många av de judar som bodde där. Reconquistan, eller återerövringen som det heter på svenska, började med en ytterst liten motståndsficka i de norra delarna av den Iberiska halvön. De hade lika gärna kunnat kapitulera. De hade lika gärna kunnat komma med samma defaitistiska svammel som vissa gör idag: ”Sverige är kört.” ”Det är dags att flytta härifrån.” Men det gjorde de inte. De insåg att defaitism är fiendens psykologiska vapen. En annan väg stakades ut – en bättre väg.
I små byar och bortglömda dalar överlevde sydeuropéernas tro, språk, kultur och vilja, trots att dessa saker hade komprimerats på många andra platser i deras förlorade hemland. Det var heller inte lätt för dessa värden att bestå. Att bevara genetik och kultur kräver ofta medvetna beslut, och ibland uppoffringar. Även de som levde under fiendens ockupationsmakt valde aktivt att hålla ut och bevara sitt folk. Innan spanjorerna och portugiserna på allvar började kämpa med svärdet, hade de redan länge kämpat med tron på en framtid för sitt folk.
Moriska Granada faller – den siste emiren överlämnar staden till de spanska kungarna, Granada 1492.
De kungariken som påbörjade återerövringen, Asturien, León och Kastilien, var inga stormakter, inte jämfört med dåtidens imperier. Trots sitt underläge lyckades de med list, tro och tålamod återta sina länder, bit för bit. Och de gånger man inte kunde vinna i öppen strid, väntade man. När resurser saknades, byggde man upp dem i det tysta.
Seger är inget som skänks från ovan. Naturen ger oss inte fördelar bara för att vi i våra sinnen tycker att vi förtjänar dem. Många gånger krävs generationer av hårt arbete och strategiskt tänkande för att förverkliga sin vilja.
Den andliga förberedelsen: Ihärdighet, tro och den totala kampen
Vi lever i en tid där allt ska gå fort. Resultat förväntas omedelbart, och tålamod är en bristvara. Men om man kämpar för ras och nation måste man ibland se tiden ur ett annat perspektiv, ett längre, mer historiskt perspektiv. Det betyder dock inte att man ska överge kortsiktiga mål eller bortse från resultat i närtid. Den kortsiktiga blicken behövs för att förstå hur man ligger till i det långa loppet.
När man, tyvärr alltför ofta, ser särskilt nya personer inom den nationella rörelsen ha en alltför kortsiktig syn på kampen, inser man hur viktigt det är att kunna hålla ut när andra tappar hoppet och kämpaglöden.
Morerna anfaller – Guzmán el Bueno offrar sin son under försvaret av Tarifa 1294.
En riktig återerövrare ger inte upp och lämnar den politiska striden för bekvämlighet eller andra ytliga skäl. En riktig återerövrare fortsätter kampen och är strategisk i sina beslut, men han är inte rädd för att förlora en strid han har valt att gå in i. Förlust är en del av livet. Det är naivt att tro att man kan undvika undergång bara genom att undvika strid. Att på äldre dagar behöva stå till svars för att man slutade kämpa, eller aldrig ens började, är i många avseenden värre än att gå under i ett nederlag.
Människor måste sluta göra sig beroende av snabba belöningar till den grad att deras politiska liv kollapsar så fort denna tillfredsställelse uteblir. Vad spelar det för roll om den bästa strategin just nu är ansträngande eller inte så effektiv som man hoppats? Då får man genomföra något bättre, eller fortsätta med den metod som är mest beprövad. Valet står inte mellan snabba belöningar från orealistiska idéer och total uppgivenhet. Det finns alltid en väg framåt.
Man måste bära sin strävan, även när den är tung. Och om man ändå lider, kan man lika gärna försöka hitta det roliga i det som känns för långsamt. Som enskild individ har man inte alltid kontroll över huruvida saker går bra eller dåligt. Det gäller att hitta det sinnestillstånd där man inte bryr sig för mycket om varje enskild motgång.
Det har sagts många gånger, men det hela handlar ytterst om att rädda de nordiska folken från undergång. Det är vinna eller försvinna. Vill du vara den som inte orkade kämpa för att liberala bekvämligheter kom emellan? Vill du vara den som ger upp efter att fem miljoner tyska soldater dog för att din framtid skulle bli bättre? Vill du vara den som böjer knä inför folkförrädarna, när reconquistadorerna stred i 770 år för sin frihet?
Banderollaktion för motorcyklister under Majrundan i Norrbotten
Kring klockan 09 på morgonen den 1 maj samlades medlemmar och aktivister från Näste 6 på en bro i byn Ersnäs, belägen mellan Luleå och Piteå. Anledningen till detta var att sprida Motståndsrörelsens budskap till det stora deltagarantalet i Majrundan.
Majrundan är en tradition som inträffar varje år under 1 maj, anordnad av Sveriges Motorcyklister Norrbotten. Poängen är att samla länets motorcyklister för att köra i kortege genom städerna som utgör den s.k. ”Fyrkanten” (Boden – Luleå – Piteå – Älvsbyn). Denna tradition har blivit väldigt populär genom åren och lockar till sig ett mycket stort antal av både förare och åskådare längs den långa rutten.
Man var tidigt på plats på bron och stötte på en del bybor som också gick och väntade på att ta sig en titt på det kommande motorcykelföljet, och fick lite blandade reaktioner på motståndsmännens närvaro. De flesta var trevliga med ett större undantag i form av en bilist som verkar ha drabbats av någon smärre psykos av att bevittna tyrrunan, och projicerade ut sin mentala ohälsa genom att skrika osammanhängande innan han rullade vidare, kanske för att fylla på veckans dosering av lyckopiller för att hantera traumat.
Snart var även en polisbil på plats, som efter att ha ställt de vanliga frågorna om vad man håller på med och hur länge man tänker hålla på med detta, mest verkade vilja dröja kvar och prata om vädret och kvällens hockeymatch, innan de slutligen drog vidare mot nya äventyr.
Till slut började det mullra i fjärran av motorcyklisterna som anlände till platsen från Piteå-hållet. När de var framme vid bron och tog del av det pro-vita arbetarbudskapet blev det många vinkningar och positiva reaktioner på spridda håll i den enorma kortegen.
När den sista knutten rullat förbi packade man ihop banderoll och fanor och begav sig iväg från platsen, nöjda över en lyckad aktion.
Motståndsrörelsens 1 maj i Stockholm – så mycket mer än ”bara” en lyckad blixtdemonstration
På arbetarens högtidsdag, 1 maj, samlades Sveriges enda sanna företrädare för den vita nordiska arbetaren i de centrala delarna av huvudstaden för en blixtdemonstration med tal på Sergels torg.
Demonstrationen gick problemfritt och kunde genomföras som önskat och dessutom med bra spridning för Motståndsrörelsens budskap. Exempelvis fick ett kort filmklipp som spreds av en alternativ media-profil 500 000 visningar på Tik Tok innan det raderades i censurivern. Ett annat klipp på en annan kanal fick 200 000 visningar innan samma sak drabbade det.
Hade detta varit en av de blixtdemonstrationer som Motståndsrörelsen brukar arrangera lite då och då, kunde kanske artikeln varit slut här, men nu var faktiskt inte detta ”bara” en lyckad blixtdemonstration. Det var en lyckad blixtdemonstration mitt i huvudstaden och på självaste 1 maj!
Det finns få dagar på året där polisbevakningen är så rigorös som den är just i Stockholm denna dag – ändå lyckades vi ta polisen på sängen och få igång demonstrationen (när den väl är igång är det betydligt svårare för polisen att rent lagtekniskt kunna stoppa den – då brukar de istället nöja sig med att bevaka den). Det finns få dagar på året där den så kallade vänstern kraftsamlar (ja, relativt sett då) så hårt som just i Stockholm denna dag – ändå lyckades vi genomföra demonstrationen helt utan några som helst störningar från antisvenska element.
För 20 år sedan hade detta troligtvis varit omöjligt att genomföra. I år var det däremot fullt möjligt. Vänstern har försvagats avsevärt och vi har kraftigt förstärkt vår disciplin och vår förmåga att genomföra denna typ av aktioner. Det finns få andra, om ens någon, politisk rörelse i Sverige som skulle ha denna möjlighet att genomföra något sådant här med det stora motstånd som vi möter från systemet och dess hantlangare.
1 maj i Stockholm visade vi en gång för alla att vi nationalsocialister äger gatan – var och när vi vill (om än med viss planering). Hoppas du som läser detta är med oss nästa gång!
I den mån du dyker upp och är med i Telegramchatten där alla hänger nuförtiden kommer du få ta del av avsnittet au naturel, de som missar livesändningen kommer få ta del av ett eventuellt aningen omklippt avsnitt som vi publicerar senare under kvällen.
Efter att programmet sänts live tar det lite tid innan det går att höra igen på grund av bearbetning. Finns här ingen spelare ber vi dig att återkomma igen. Tack för din förståelse!
Mer än ord är en aktivistpodcast som drivs av aktivister i Nordiska motståndsrörelsen. Det som sägs i podden är inte alltid exakt vad organisationen står för, utan medlemmars egna tankar.
Förmiddagen var ung och vi åkte gemensamt tunnelbana in till centrala Stockholm. Det var väldigt roligt att se hur folks ögon drog sig till oss redan på väg till startplatsen. Storstadsborna lyfte för en gångs skull blicken från mobilen och vissa började även filma oss som med stadig blick och raka ryggar beslutsamt gick mot vårt mål.
Tåget ställde upp och jag fick uppgiften att vara fanbärare denna gång, något som var nytt och spännande för min del. Temat för dagen var ”50 år av mångkultur” och slagord relaterat till detta kunde höras eka mellan Stockholms husväggar. Under marschens gång kunde jag beskåda många olika reaktioner, alltifrån sympatiska segerhälsningar och segerrop, till psykiskt sjuka som inte kan bete sig som vanliga människor.
Nordiska motståndsrörelsens ledare Fredrik Vejdeland i fronten.
Efter en stund skulle vi komma att gå förbi Socialdemokraternas 1 maj-tillställning där de demonstrerade mot den politik som de själva har varit högst ansvariga för att vara med och genomdriva, jag finner då ingen logik i det.
Självfallet ropade vi Socialdemokrati – folkförräderi. Mina tankar gick till hur deras före detta partiledare – som sedan skulle komma att bli bestraffad för sitt förräderi, Olof Palme, den 14 maj 1975 skulle skriva in i lagen att Sverige ska bli en mångkultur.
Sossarnas knökfulla 1 maj-firande.
Nu började vi närma oss Sergels torg och där kunde vi beskåda en man som gick lite framför tåget och gjorde en segerhälsning för att sedan följa upp detta med en tumme upp.
Vi ställde upp oss med 3 banderoller och med fanor på vardera sida av varje banderoll, en enligt mig mäktig känsla hur vi kunde ställa upp oss som vi gjorde samtidigt som de ”Revolutionära kommunisterna” försökte ställa iordning inför deras 1 maj-firande. De började klaga till polisen som faktiskt skötte sitt jobb och tillät oss genomföra vår grundlagsskyddade demonstration.
Nordiska motståndsrörelsens ledare Fredrik Vejdeland skulle nu hålla sitt tal som handlade om hur mångkulturen har utvecklats de senaste 50 åren. Ett tal som var väldigt mäktigt och man kunde höra hur det ekade mellan husväggarna på andra sidan torget. Kommunisterna som hade samlat en publik på hela fem personer ropade så högt de kunde, men hördes knappt upp till där vi stod, utan såg mest patetiska ut.
Vi har alltså 50 år av en utveckling som har förvandlat Sverige från en stark och stolt svensk nation till den mångkulturella katastrofzon vi ser idag. Och det får mig att vilja ställa frågan: Vad är det för fel på ER? Vad är det för fel på er svenskar?
Utdrag ur Vejdelands tal.
Vi stötte även på tre så kallade antifascister som ropade sina vanliga ramsor samtidigt som de rörde sig långt ifrån oss – hur de tänkt jaga bort oss från gatan samtidigt som de själva gick bort ifrån oss förstod jag mig dock inte riktigt på.
Vi ställde slutligen upp oss igen och marschen fortsatte mot Drottninggatan där en hysterisk tant försökte putta polisen men fick en putt tillbaka så hon flög 1-2 meter bakåt, en sannerligen rolig syn som mest troligt skulle resulterat i krigsrubriker i Aftonbladet om knuffen kommit ifrån någon av oss.
Vi närmade oss så småningom tunnelbanestationen och skulle åka tillbaka till bilarna för att bege oss vidare till en eftersamlingsplats, där det skulle komma att bjudas på samkväm och hamburgare. Jag vill tacka de som deltog för en rolig dag så ses vi snart på gatorna igen kamrater!
När kalendern slagit om till ny månad summeras den föregående med en lättsam uppspaltning över det bästa som publicerats på Motståndsrörelsen.se enligt redaktionsmedarbetarna.
Månadsartikeln utgår alltid ifrån publiceringsdatum på Motståndsrörelsen.se och inte utifrån när aktionen som berörs i artikeln ägde rum. Alltså kan exempelvis en aktion som ägde rum i januari lyftas fram i månadsartikeln för februari.
14:10: Liverapporteringen är avslutad. Håll utkik på motståndsrörelsen.se för kommande reportage om demonstrationen!
13:30: Tåget lämnar Sergels torg.
13:09: Motståndsrörelsens ledare, Fredrik Vejdeland, talar om det mångkulturella experimentet som nu har fått pågå i 50 år utan att svenskarna har fått ha någon talan om saken.
12:52: Motståndsrörelsen har nu ställt upp sig på trappan på Sergels torg och satt upp sina banderoller på stängslet.
12:40: Demonstrationståget rör sig in på Sergels torg.
12:22: På väg in mot Kungsträdgården.
11:55: Motståndsrörelsen har intagit Stockholms gator för demonstration under parollen ”Stoppa folkutbytet”.
