Ursprungligen publicerad på Nordfront.dk. Samtliga blder i artikeln är tagna och anvvänds med tillstånd av Der Dritte Weg.

Tyska S-Bahn rullar in på stationen i Berlin-Marzahn först på morgonen. Stadsdelen ligger i den östra delen av Berlin och präglas starkt av de långa, monotona raderna av betongblock från DDR-eran.

Redan efter att ha stigit av tåget var det tydligt att polisen hade mobiliserat rejält inför dagen med ett stort antal polisbilar och ambulanser. Även barrikader hade satts upp längs Marzahnerpromenaden, med poliser stående i små grupper.

Deltagare började gradvis samlas på torget, samtidigt som arrangörerna förberedde högtalare och banderoller. I väntan på start passade förväntansfulla deltagarna på att nätverka och prata med varandra. Stämningen var på topp och alla verkade förväntansfulla inför att dagens aktiviteter verkligen skulle ta sin början.

Efter en kort stund började talen. Orden ekade mellan betongbyggnaderna medan folkmassan lyssnade. Dagens övergripande budskap sammanfattades i parollen ”Vårt alternativ är revolution”. Ekonomiska problem, invandring, bostadsproblem och kritik av den politiska utvecklingen i Tyskland togs upp i talen.

En liten grupp motdemonstranter dök upp på torget. De stod bakom polisspärrar en bit bort, ropade några slagord och spelade dålig hiphopmusik i en högtalare de hade med sig, samtidigt som de viftade med regnbågsflaggor. Gruppen verkade dock obetydlig jämfört med de flera hundra nationella personer som stod och lyssnade uppmärksamt.

Efter öppningstalen påbörjades demonstrationen, som rörde sig genom Marzahns gator. Processionen drog iväg medan slagord ropades i takt. Ljudet kastades fram och tillbaka mellan de höga flerfamiljshusen, vilket gav marschen en kraftfull resonans i det annars tysta området.

Allt eftersom demonstrationståget rörde sig framåt blev det tydligt hur omfattande evenemanget egentligen var. Vägar blockerades av polis, bilar och bussar fick stanna och vänta, och S-Bahn-trafiken i området stoppades helt. I den delen av Berlin var det svårt att inte märka vad som hände. Invånarna stod på trottoarer och balkonger, och många förbipasserande stannade till för att följa demonstrationen när den rörde sig genom grannskapet.

Marschen fortsatte genom flera gator och avslutades slutligen vid East Gate Center, ett stort köpcentrum i området. Här skulle fler tal komma att hållas av företrädare för Der Dritte Weg.

Efter det sista talet begav sig demonstranterna tillbaka mot stationen i Berlin-Marzahn, som polisen tillfälligt hade spärrat av. Ett S-Bahn-tåg väntade redan på perrongen. Strax därefter var vagnarna fulla och tåget avgick mot en annan station i staden.

Här var den tyska logistiska känslan tydlig. Det ena transportmedlet ersatte det andra i en nästan mekanisk takt. Bilar och bussar var redan redo, deltagarna fortsatte resan med en typisk tysk effektivitet och snart var över hundra personer på väg norrut mot Wittstock. Dagen var långt ifrån över.

Resan norrut genom Brandenburg tog en timme. En timme som gradvis ersatte storstadens täta stadsområden med öppen landsbygd, skogar och mindre byar. När kolonnen av bilar och bussar nådde Wittstock hade stämningen redan börjat förändras.

Där dagen i Berlin hade präglats av demonstrationer, slagord och en massiv polisnärvaro var stämningen här lugnare. Den lilla staden Brandenburg bildade ramen för nästa punkt på dagordningen. På torget började människor återigen samlas, den här gången i en mer ceremoniell atmosfär.

Ledaren för Der Dritte Weg, Matthias Fischer, steg fram och inledde en minnesceremoni. Namnen på olika grupper av fallna från tidigare krig nämndes en efter en, och folkmassan svarade unisont. Den svala kvällsluften och det lugna torget i den lilla staden gav ceremonin en särskild tyngd.

Efter minnescermonin rörde sig deltagarna tillsammans genom staden till ett närliggande hus, där ett nytt partikontor invigdes. Byggnaden kommer att fungera som en mötes- och aktivitetsplats. Ett kort tal markerade öppningen, varefter dörrarna öppnades och folk strömmade in.

Atmosfären förändrades snabbt igen. Medan torget några minuter tidigare hade präglats av högtidlighet, var det nu en mer avslappnad avslutning på dagen. Middag serverades i lokalerna, och människor samlades i små grupper runt bord och stolar. Samtalen gick i alla riktningar, medan dagens händelser diskuterades.

Ute hade mörkret fallit men inomhus fortsatte kvällen i ett lugnt tempo med mat, samtal och gemenskap. En dag som hade börjat med tal, demonstration och slagord ekandes mellan Berlin-Marzahns betongblock slutade nu i en kamratlig gemenskap i lugnare omgivningar i Wittstock.

Den 13 februari år 1943 mördades Christo Lukov utanför sitt hem i Sofia. Attentatspersonerna var kommunister. Minnet av Lukov som varit en populär general och minister motverkades under regimen som snart skulle uppstå – Folkrepubliken Bulgarien. Efter kommunismens sammanbrott återupplivades minnet av Lukov. Bland annat genom en patriotisk marsch via den promenadväg som varit den sista i generalens liv.

Lukovmarschen har även samlat internationella gäster och rönt stor medial uppmärksamhet. Evenemanget har dock stött på förhinder vid flera tillfällen, då de bulgariska myndigheterna obstruerat demonstrationsfriheten med vaga motiveringar. Tidigare år har deltagare hindrats att gå i ett gemensamt fackeltåg från centrala mötesplatser. Detta år hade arrangören BNS – Bulgarisk nationell samling – valt att placera mötesplatsen i nära anslutning till marschens slutdestination som är huset där Christo Lukov bodde. Därmed kunde en kort marsch genomföras och följas med ett värdigt ceremoniellt möte vid Lukovhuset.

Det årligen återkommande hedrandet av general Christo Lukov i huvudstaden Sofia är av praktiska skäl förlagt till lördagar som infaller i anslutning till generalens dödsdag. Olika inslag av protester och aktiviteter brukar ske i anslutning till Lukovmarschen. Detta år uppmärksammades misshandeln av aktivisten Quentin Deranque som skedde i Lyon i Frankrike, torsdagen den 12 februari varpå han två dagar senare skulle avlida.

På kvällen den 13 februari, dagen efter den brutala misshandeln av Quentin, improviserades en manifestation utanför BNS lokal i Sofia. Vid samlingen där flera internationella gäster deltog använde pyroteknik, något som polisen kom att använda sig av som ursäkt för att senare storma lokalen. Alla närvarande avkrävdes legitimation som poliserna noterade. I tumultet hade poliserna även tvingat in utomstående i lokalen som råkat befinna sig ute på gatan. Polisens agerande bröt mot lagen, vilket påtalades utan rättelse från polisens sida. När pass och legitimationer noterats färdigt började en polisman ropa ut namnet på varje person som fick komma fram och hämta sina handlingar. Stämningen var vid tillfället komisk då spontana skratt och applåder utbröt på polismannens utrop. Scenen av vad som påminde om en prisutdelning under dessa absurda former gav ett oförglömligt minne.

För varje ambassad, politiskt kontor och fientligt trossamfund som tidigare års fackeltåg har passerat under marschen, har trycket ökat på borgmästaren och de bulgariska myndigheterna att stoppa, hindra eller förbjuda aktiviteten. Det har ofta landat i kompromisser och halvmesyrer mellan organisatörerna och polismakten. Ryktet om att Lukovmarschen kommer att stoppas genererar sannolikt ett lägre deltagarantal. År 2026 var mötesplatsen som tidigare nämnt flyttad till en plats som ligger nära slutdestinationen. Detta gör att arrangörerna kan visa att det ännu är möjligt att hedra Christo Lukov även om marschen detta år inte gick genom stadens centrala delar.

Plamen Dimitrov som tillhör BNS ledarskap intervjuades av bulgarisk television vid samlingsplatsen. TV-inslaget hade stor spridning och gav utrymme för värdefulla synpunkter från BNS. Upplägget med att samlas nära Christo Lukovs hus fungerade utan hinder. Vid huset hade arrangörerna förberett en scen med stor banderoll, väl fungerande ljudanläggning och ceremoniella inslag som sången till minne av Christo Lukov, kransuppsättning och tändning av facklor. Ättlingar till generalen bidrog med
att lysa upp kvarteret med flammorna av sina facklor. Samma släkt bor även i samma hus som sin anfader vilket understryker en vacker detalj. Vid sin grind mot innergården där de bor kan de varje år visa sina unga barn hur gatan utanför blir fylld av människor som vill minnas deras släkting. Allsång för generalen på bulgariska, kransuppsättning, flera tal och punkter i programmet lämnar utländska gäster intryck där de visuella och atmosfäriska inslagen dominerar upplevelsen en kväll som denna. Vad som inte kan missuppfattas trots språkbarriärer är den stora tacksamhet som visas till alla långväga resenärer.

Vistelsen i den bulgariska huvudstaden innehöll även flera informella möten och aktiviteter som fortsatte kring temat Quentin Deranque, med bland annat affischering och tal utanför franska ambassaden och franska institutet i Sofia. Torsdagen den 19 februari deltog undertecknad på en kulturhistorisk manifestation till minne av den bulgariska nationalhjälten Vasil Levski som skedde i staden Lovech. Detta privata initiativ samlade flera tusen deltagare i ett fackeltåg, som även varit fallet tidigare år.