Vi alla möttes upp och gick i samlad trupp mot tåget som skulle ta oss mot mötesplatsen där vi sedan skulle möta upp fler kamrater. Känslan jag hade var ett ovanligt lugn – en stillhet. Jag vet inte om det berodde på det vackra maj-vädret eller för att jag fann mig till frids med att jag äntligen skulle göra något som varje ung man bara drömmer om. Att stå upp för sitt folk med offerviljan i fören och vinden i ryggen.

Detta var första gången jag befann mig på ”plattan” i Stockholm. Det kändes rätt så mäktigt att sätta foten på en plats där så mycket historia har utspelat sig. Och det som toppade den känslan var att faktiskt vara med och fortsätta skriva på den historian. Att vara där och se de gamla byggnaderna som stod så präktigt och högt, trots dekadensen hos de individer som rör sig genom de gatorna, trots misären som präglar landet och trots skriken och vrålen från de som vill förgöra allt som är vackert!

”Plattan” var rätt så mäktig, vi kom som en tjuv om natten, rödingarna tänkte verkligen att de skulle fira 1 maj utan oss. Inte en chans. Vi ställde oss på rad vid räcket med banderollerna utsträckta och fanorna höjda högt. Jag måste säga att jag inte har sett en publik med mer passion än denna klunga med arga rödingar. Det kändes som att man var på en rockkonsert, och detta var våra lojala fans som ställde upp och visade sitt engagemang. Man kan ju önska att de hade visat en gnutta mer värdighet i vissa sammanhang, men man kan inte få allt.

Efter att vi hade placerat oss väl påbörjade Fredrik Vejdeland sitt tal och det var förutom rödingarna en stor mängd människor som inte skrek något utan bara var där och lyssnade. Jag såg att många av dem började gå närmare för att höra vad Vejdeland talade om.

Jag kan kan tänka mig att det inte är så lätt för folket där att visa allt för mycket sympati eftersom de står mitt bland en klunga av uppretade bolsjeviker. Det var inte oväntat att se Palestinaflaggor och regnbågsflaggor bland dessa, men mer otippat var den äldre japanska flaggan från andra världskriget och en Israelflagga. Man fick lite av ett blandat intryck av våra meningsmotståndare och det hela påminde mest om en cirkus.

Det är svårt att förstå hur folk kan se över de massmord som Israel håller på med och känna att det kan läggas vid sidan. För nu ska vi minsann ena oss med fienden för att kämpa mot nazister, vars åsikter och synpunkter vi knappt förstår oss på. Ren galenskap!

När vi sedan befann oss på Mynttorget så ställde vi oss åter på rad. Där stod vi med huvudet högt och betraktade allmänheten vars nyfikna blickar var riktade mot oss. Det var tyvärr lite svårt att höra när Pär Öberg och andra kamrater började ha en dialog med några av motdemonstranterna, i och med att jag befann mig längre bort i raden. Men jag såg hur några av dem började forma sin hand som en pistol och med en charad där de antagligen inte önskade oss en bra dag. Min första tanke var; kan de inte bara lugna ned sig så vi kan ta lite fika och ha en dialog, istället för att leka apa. Denna typen av tänk kallas önsketänk, men också en tanke som jag inte är ensam om bland mina kamrater. Även fast jag inte kunde höra något så bra, kunde jag se kroppsspråket på de som diskuterade med Öberg och andra.

Det var en klar skillnad i framförande, det var nästan som att rödingarna försökte distrahera från debatten genom att göra en massa överdrivna rörelser och vara allmänt stimmiga. När Öberg och andra kamrater skulle förklara något så var det nästan likt en far som förklarar för sitt barn att det inte är bra att äta sanden i sandlådan. Tålamodet de hade med den uppretade klungan visar verkligen ett ordentligt exempel på hur en nationalsocialist ska vara och bete sig. De förmedlade med lugn kunskapen om ras, folk, historia och kultur då detta inte direkt är jättestort bland merparten av allmänheten. Men det är inget önsketänk när jag säger att det snart kommer att ändras.

När vi var klara på Mynttorget ställde vi oss på led igen för att marschera nedför de trånga gatorna genom Gamla stan. När vi gick förbi en uteservering såg jag först en flaska komma flygandes och sedan innan jag ens hann blinka, en massa poliser och kamrater i en hög. Det var tydligen något vänstervridet fyllo som hade mage att kasta flaskan mot en av våra kamrater. När man beter sig så är det stor risk att man inte kommer hem oskadd.

Efter att han hade fått sin välförtjänta tillrättavisning så befann jag mig i en rätt tät klunga. Jag hörde ett skramlande och kollade ned, där var ölflaskan som han hade kastat. Jag böjde mig ned och plockade upp den, sedan så lade jag den fint på ett av borden. Vi är ju här för att återställa ordning i landet, så man kan väl lika gärna börja med ölflaskan tänkte jag.

När jag vaknade nästa morgon märkte jag att rösten hade tagit stryk och det var jag inte ensam om. Det tar på stämman att tagga till sina kamrater på gatan, där det verkligen gäller att ha glöd i hjärtat och is i magen. En stor del av kamraterna sov i samma sovsal och jag märkte hur jag och en handfull andra vaknade mycket tidigare än vad som var planerat.

Det var så uppenbart att det inte bara var jag som bar med mig segerkänslan till nästa dag. Trots att vi var utmattade och svettiga efter att ha demonstrerat många timmar och sedan knappt sovit något alls på det, så var vi ändå så pass upprymda från gårdagens aktivitet att det kändes som att våran anda kunde bära oss i mål oavsett hur sliten vår kropp än var.

Med att jag nu har tagit del av demonstrationen så måste jag säga att det känns väldigt bra. Det har verkligen varit en upplevelse!

Innan jag bestämde mig för att bli medlem kollade jag på Nordiska motståndsrörelsens videor och läste artiklarna om den här typen av demonstrationer. Jag minns hur jag satt där och tänkte hur det skulle kännas att stå där på torget med fanan i hand. Nu vet jag; det känns riktigt bra!

Som att man äntligen har gjort något annat än att slava för systemet, dag ut och dag in. När vi gick där i ledet så var det förresten en meningsmotståndare som skrek “är det detta ni vill slösa bort era liv på?” Och jag kunde inte hjälpa mig själv, men jag bara log under buffen. För där gick jag, för rasen, för folket, för framtiden. Med kamrater som var minst lika taggade som jag var. Och jag tänkte ”Detta är absolut det jag vill göra med mitt liv!”.

/ Anders Lindström