Artikeln publicerades ursprungligen på frihetskamp.no.

Följande text är en modifierad version av mitt föredrag från Nordiska motståndsrörelsens danska grens konferens den 20 september. Temat var vad empirisk forskning säger om gräsrotsbaserad organisering i västvärlden, och hur detta kan vara relevant för nationalister.

Rekrytering- och mobiliseringsutmaningar

Att attrahera och mobilisera nya medlemmar är en grundläggande utmaning för varje gräsrotsrörelse. Traditionella politiska partier i liberala demokratier, med alla sina resurser och synlighet, har kämpat med minskande medlemssiffror de senaste tio åren. Dock har så kallade populistiska radikala högerpartier (PRH) ofta motverkat denna trend (Sofia Ammassari, 2023). En gränsöverskridande studie kom fram till att PRH-partier i Europa (Inklusive Sverigedemokraterna) har lyckats öka antalet gräsrotsmedlemmar. Delvis genom att investera i lokalt förankrade avdelningsorganisationer som socialiserar med dem som stödjer oss och därmed bygger en lokalt kollektivt identitet.

Med andra ord; medans de flesta partierna har förlorat mycket av sitt lokala engagemang har enskilda högerpopulistiska rörelser motverkat klyftan mellan borgare och eliten genom att nätverka ansikte mot ansikte och uppvisa lokalt engagemang.

Trots dessa framgångar inom den populistiska högern förblir rekrytering en utmaning. Individer ansluter sig sällan till rörelser enbart på grund av abstrakt ideologi eller partiers vädjan; forskning visar att konkreta missnöjen och en känsla av effektivitet är avgörande faktorer som aktiverar människors underliggande motivation att engagera sig.

Exempelvis identifierade intervjuer med gräsrotsmedlemmar i populistiska högergrupper (i Indien, Italien och Sverige) gemensamma drag i deras väg mot medlemskap: ett djupt missnöje med hur samhället och politiken fungerar, en stark anknytning eller känslomässigt engagemang för rörelsens sak, samt en känsla av ”efficacy” eller politisk effektivitet (tron på att kollektiv handling kan göra skillnad).

Jag vill hävda att särskilt den sista punkten utgör ett stort bekymmer för genuina nationalister som konkurrerar med PRH-partier. Problemet är att även delar av den högerextrema falangen ofta är villiga att rösta på mer etablerade populistiska partier, snarare än på mindre och mer radikala alternativ som står dem betydligt närmare ideologiskt.

I Sverige förlorade utan tvekan både Nordiska motståndsrörelsen och Alternativ för Sverige röster till Sverigedemokraterna på grund av taktiskt röstande kopplat till denna idé om politisk effektivitet – ”ja, jag håller mer med er, men jag är rädd att min röst skulle vara bortkastad.”

Detta är också relevant när det gäller att aktivera reservoaren av potentiella sympatisörer som, även om de vet att vi existerar, tvekar att bli något mer än passiva anhängare på grund av bristande tro på den politiska effektiviteten i nationalsocialistisk organisering. Detta innebär att man bör överväga noggrant var och när man väljer att lägga resurser på att konkurrera med PRH-portvaktarpartier, samt utforska nya strategier för att bekämpa defaitism.

En annan rekryteringsutmaning är helt enkelt att nå ut med rörelsens budskap till potentiella anhängare. Gräsrotsorganisatörer saknar ofta ekonomiska resurser eller formell infrastruktur för att sprida sina idéer brett. Som en följd av detta spelar medie- och kommunikationsstrategi en oproportionerligt stor roll.

Studier visar att populistiska rörelser ofta förlitar sig starkt på massmedia eftersom de saknar tillräcklig organisatorisk och ekonomisk kapacitet för att nå människor genom traditionella kanaler (Muis & Immerzeel, 2017).

Provokativ och uppseendeväckande kommunikation kan bidra till att överbrygga detta resursgap – faktiskt frodas den tabloidanpassade, konfliktorienterade retorik som många populistiskt högerinriktade ledare använder i dag i ett medielandskap med nyheter dygnet runt och ständigt aktiva sociala plattformar.

Denna strategi innebär dock vissa risker: medan sensationella budskap kan dra till sig uppmärksamhet (”all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet”), kan de också stöta bort vissa målgrupper eller underminera trovärdigheten om de uppfattas som alltför extrema. Därför står högerns gräsrotsledare inför ett avvägningsval mellan att maximera synlighet genom uppmärksamhetssökande mediebevakning och att bevara tillräcklig seriositet för att vara politiskt effektiva.

Skillnaden mellan oss och PRH partierna är att även om de reagerar på strömningar bland de missnöjda massorna, arbetar sanna radikaler för att dra opinionskorridoren i en mer radikal riktning. Jag skulle påstå att Nordiska motståndsrörelsen helt enkelt genom sin fortsatta existens utövar ett oproportionerligt stort genomslag i den bredare politiska diskussionen och saboterar aktivt PRH-förespråkares försök att stängsla in den radikala energin som nu sprider sig bland européer. Det är dock lätt att förbise detta då det inte finns något bra sätt att mäta hur mycket tamare diskussionen kring ras, massinvandring och nationalism i Skandinavien skulle ha varit idag, om vi hade stoppat vår verksamhet och lämnat kampen till populisterna för flera år sen.

Slutligen; i den digitala tidsåldern kämpar rörelser av alla slag med «slacktivism»-problemet – att simpelt online stöd kan leda till ett ytligt engagemang – vilket gör det utmanande att omvandla klick och delningar till verkligt deltagande. Sammanfattningsvis kräver framgångsrik rekrytering mer än rättfärdig ilska; det kräver att man aktiverar människors motivation vid rätt tidpunkt (till exempel kring val eller kriser) och upprätthåller deras intresse genom effektiv inramning och uppsökande verksamhet.

Jag vill tillägga att även om vi alltid kan förbättra detta, bär varje individ ändå ett eget moraliskt ansvar att undvika sin inneboende plikt att kämpa för vår ras fortsatta överlevnad. Ingen mängd uppsökande kan ingjuta mod och glöd i hjärtat av en grundläggande fegis och soffpotatis.

Upprätthålla deltagande och behålla aktivister

Rekrytering är bara hälften av kamparbetet – att hålla volontärer och medlemmar engagerade över tiden är lika viktigt, men i historien underforskat (Bunnage, 2014). Ett högt antal avhopp och minskat deltagande plågar många gräsrotsorganisationer efter att den initiala entusiasmen mattats ut. ”Akademiska översiktsstudier” understryker att det är avgörande att behålla aktivister, eftersom kontinuerlig rekrytering av nya är kostsamt och ohållbart. En central insikt är att rörelser måste tillfredsställa vissa behov på individuell, social och organisatorisk nivå för att upprätthålla ett långsiktigt deltagande. Specifikt finner en bred översikt att ”följande bidrar till sannolikheten att en deltagare upprätthåller sitt engagemang: [1] Möter individuella behov och motivationer, [2] Ett socialt nätverk som förstärker kopplingen till aktivismen och [3] En framgångsrik organisation främjar medlemmarnas egenmakt”.

I praktiken innebär detta att effektiva gräsrotsorganisationer ger volontärer en känsla av uppfyllelse (oavsett om det är ideologiskt, moraliskt eller till och med materiellt), främjar en stark känsla av gemenskap eller ”familjeband” bland medlemmarna och erbjuder dem möjligheter att växa, leda och känna att de gör skillnad. Om någon av dessa dimensioner saknas kan aktivister drivas iväg.

En potentiell åtgärd som kan vidtas här är att göra rutinmässiga opinionsundersökningar för att säkerställa att de nämnda behoven tillgodoses, både i organisationer som helhet och på lokal nivå. På så sätt kan man proaktivt se till att dessa behov tillgodoses innan missnöje, och i värsta fall avhopp, sker.

Forskning om varför aktivister blir avhoppare från gräsrotsrörelser avslöjar ett antal gemensamma faktorer. Ofta är orsakerna till att någon hoppar av olika från vad som ursprungligen drog in dem i rörelsen ( (Nascimento, Klandermans, & de Theije, 2021). En studie från 2021 av före detta gräsrotsaktivister (även om resultaten är baserade på Braziliens Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra, Rönen speglar bredare mönster) belyser flera vanliga orsaker till avhopp var: Att känna sig orepresenterad eller ideologiskt osynkroniserad med rörelsens riktning; växande frustration eller maktlöshet på grund av bristande framsteg; negativa upplevelser eller interpersonella konflikter med andra aktivister; önskan att hellre fokusera på sitt personliga liv eller karriären; och ren utbrändhet som ett resultat av de psykologiska materiella och tidsmässiga krav som aktivism innebär.

Kort sagt kan en aktivists balans mellan kostnader och fördelar förändras över tid – tidiga motivationer kan ge vika för senare desillusion eller livsförändringar, vilket kan leda till att aktivisten lämnar rörelsen. Intervjuer har till exempel visat att många hängivna volontärer så småningom ”vill ha mer tid för sina personliga och yrkesmässiga liv” och inte oändligt kan bära stressen och utgifterna som aktivism innebär. Känslor av dysfunktionellt gruppbeteende kan också vara avgörande: Om en aktivist möter interna konflikter, dåligt ledarskap eller giftig kultur kan de dra slutsatsen att rörelsen inte längre är i linje med deras egna värderingar. Alla dessa faktorer bidrar till det ökända fenomenet aktivistisk utbrändhet, Där passionerade individer minskar sitt engagemang eller drar sig undan eftersom den ackumulerade stressen och utmattningen försvagar individen (Chen & Gorski, 2015). Utbrändhet kan förvärras av rörelsers tendens att ”luta sig mot” samma fåtal som ofta leder till mycket engagerade och överdrivna individer – ofta kritiska individer, som ofta är kritiska mot dem (Gorski, Lopresti-Goodman, & Rising, 2019).

Att upprätthålla deltagande kräver därför medvetna strategier från gräsrotsorganisationer. Forskare rekommenderar att rörelser följer deltagarnas föränderliga motivationer och erbjuder varierande roller eller uppgifter som överensstämmer med de frivilligas kapacitet och livssituation över tid (Bunnage, 2014). Att bygga en starkt stödjande gemenskap (genom delad identitet, vänskap och solidaritet) är också avgörande. Aktivister som känner tillhörighet och stöd från sina jämlikar har betydligt större sannolikhet att stanna kvar, även under svåra perioder (Bunnage, 2014). Notera också att stärka medlemmarna – till exempel genom utbildning och ledarskapsutveckling – bidrar till att förnya engagemanget genom att visa individer att deras insats har betydelse.

Fokuset på intern enhet, social samvaro och en känsla av tillhörighet kan vara en underskattad resurs inom vår organisation. Vi lever i en tid präglad av djup social isolering och atomisering. Som nationalsocialister erbjuder vi en känsla av organisk och genuin gemensam identitet som inga andra rörelser kan erbjuda – men använder vi detta till fullo? Många moderna nationalistiska grupper har ett särskilt fokus på en militaristisk träningskultur. Även om detta utan tvekan är viktigt, kan ett alltför snävt fokus, där en organisation erbjuder få gemensamma aktiviteter utanför denna nisch, riskera att försumma individer som inte passar in i denna profil men som ändå kan besitta betydande resurser. En gemensam identitet måste vara tillräckligt bred för att rymma alla som har något att bidra med i vår kamp.

Dessa principer gäller över hela det ideologiska spektrumet, men betoningen kan variera. Högerorienterade gräsrotsgrupper – särskilt på yttersta högern – möter ofta ett socialt stigma. Medlemmar kan riskera uteslutning eller professionella konsekvenser om deras engagemang blir känt, vilket i sin tur kan försvaga gruppens stabilitet när vissa väljer att dra sig tillbaka i tysthet. Vänster- och progressiva aktivister har traditionellt haft större social acceptans, men har under de senaste åren ändå upplevt egna svårigheter med att upprätthålla engagemanget. Rörelser som Occupy Wall Street och olika protester mot nedskärningar har haft problem med att omvandla kortvariga massprotester till varaktiga organisationer. Faktum är att bevis tyder på att många rörelser under 2010-talet var mycket framgångsrika i den inledande mobiliseringen, men misslyckades med att upprätthålla sitt momentum.

En kärnaspekt av varför Occupy Wall Street misslyckades, som dock inte kommer att nämnas i den vetenskapliga litteraturen, är hur rörelsen utsattes för dela-och-härska taktik över ras och kön. Specifikt minns jag hur medlemmar av Alt Right-rörelsen som deltog i OWS berättade hur judiska provokatörer kom in och började kräva att ”privilegierade vita män” hade en plikt att vara tysta, som resulterade i att OWS sjönk ned i en grop av anti-vit identitetspolitik som förstörde deras enhet inifrån.

Interna organisatoriska dilemman

Gräsrotsorganisationer möter också interna strukturella utmaningar i hur de organiserar sig och fattar beslut. Ett klassiskt dilemma är balansen mellan horisontella, deltagarbaserade strukturer och vertikala, hierarkiska organisationer. Många moderna rörelser (särskilt vänsterpopulistiska som Occupy eller de spanska Indignados) strävade efter ledarlösa, horisontella modeller för att förkroppsliga sina demokratiska ideal. Även om detta kan stärka gräsrotsmedlemmarna sker det ofta på bekostnad av långsammare beslutsfattande och svårigheter att genomföra samordnade strategier.

Omvänt kan mer strukturerade organisationer – inklusive många populistiskt högerinriktade partier byggda kring en karismatisk ledare – agera beslutsamt, men riskerar att koncentrera makten på sätt som fjärmar gräsrotsanhängare (till exempel om ledarskapet kompromissar med kärnprinciper eller om medlemmar upplever att deras röster ignoreras).

Att hitta rätt organisationsstil är därför en utmaning: för lite struktur kan leda till kaos eller stagnation, medan för mycket toppstyrning kan avmobilisera den gräsrotsenergi som rörelsen är beroende av. Enligt en analys antar dessa rörelser ”många former” av organisering, ofta genom att blanda formella partistrukturer med lösare kulturella nätverk (Smith, 2024). De som lyckas är ofta de som institutionaliserar sig tillräckligt mycket för att överleva, men inte så mycket att de blir oskiljaktiga från etablissemanget.

Även om det ovanstående är mindre relevant för oss, eftersom majoriteten av våra medlemmar föredrar ett visst mått av hierarki, är det intressant att notera hur frågan har gjort sig gällande inom den bredare nationalistiska scenen. Exempel inkluderar klagomål på alltför stark toppstyrning inom Alternativ för Sverige, vilket enligt uppgift ska ha lett till splittring och att centrala medlemmar lämnade partiet. Samtidigt stöter man ofta på mer individualistiska (eller till och med anarkistiska) personligheter inom den nationalistiska rörelsen som föredrar att förbli oorganiserade på grund av den frihet det innebär, eftersom de menar att organisationer är rigida och hämmar kreativitet. Andra föredrar nätverk och liknande strukturer framför mer toppstyrda organisationer.

Vidare, när gräsrotsinsatser växer, uppstår ofta frågan om professionalisering. Många börjar som frivilligt drivna initiativ baserade på entusiasm. Om de lyckas kan de attrahera stöd, anställa personal eller formaliseras till ideella organisationer – eller till och med politiska partier.

Även om professionalisering kan bidra med stabilitet och kompetens, kan den också oavsiktligt dämpa den frivilliga aktivismen. Frivilliga kan lämna över initiativet till avlönad personal, eller så kan byråkratiska rutiner ersätta den kreativa och deltagande anda som en gång lanserade rörelsen. Forskare påpekar att effekterna av att professionalisera en social rörelseorganisation är ”mer komplexa än vad som allmänt erkänns” (Kleidman, 1994) – det kan öka effektiviteten, men också riskera att undergräva gräsrotsinitiativ.

Att hitta balansen – att utnyttja professionell expertis (inom exempelvis kommunikation, juridiska frågor etc.) utan att marginalisera gräsrötterna – är en verklig utmaning. Många rörelser hanterar detta genom att behålla frivilligt ledda kommittéer eller lokala avdelningar även när en central organisation blir mer formell.

Hållbarheten i vardaglig aktivism kräver också att rörelser är flexibla med aktivisternas nivå av engagemang. Att tillåta toppar och dalar (till exempel genom att ge utbrända medlemmar möjlighet att ta en paus eller anta mindre krävande roller i stället för att lämna helt) kan bidra till att bevara rörelsens mänskliga kapital.

Sammanfattningsvis kräver intern organisering noggrann kalibrering: ledarskapet måste vara ansvarstagande, strategierna måste anpassas efter medlemmarnas behov och interna konflikter måste hanteras – allt samtidigt som man bevarar den kollektiva passion som gör gräsrotspolitik kraftfull.

Förtryck och extern press

Till sist måste gräsrotspolitiska organisatörer hantera yttre motstånd och politisk repression. Även i demokratiska samhällen försöker statliga myndigheter och andra motståndare ofta öka kostnaderna för aktivism genom övervakning, trakasserier, restriktiva lagar eller direkt maktanvändning (Earl, Pan m.fl., 2022). Repression definieras som handlingar eller policyer som medvetet ”ökar kostnaden” för protest och oliktänkande och därmed minskar motivationen till deltagande (Earl, Maher & Pan, 2022).

Detta kan omfatta allt från polisinsatser mot demonstrationer och underrättelsetjänsters övervakning av aktörsgrupper till juridiska åtgärder och ekonomiska sanktioner riktade mot aktivistorganisationer. Det är viktigt att understryka att repression inte enbart är ett verktyg som riktas mot vänsterorienterade eller anti-etablissemangsgrupper; den har dokumenterats användas mot både vänster- och högerutmanare i länder med varierande grad av demokrati.

Det som varierar är formen: I Västeuropa har vänsterorienterade grupper historiskt ofta utsatts för infiltration och övervakning (som i Storbritanniens undercover-polisskandal riktad mot freds- och antirasistiska rörelser), medan så kallade högerextrema grupper i högre grad har mötts med förbud under lagar mot hatpropaganda eller antiterrorlagstiftning (till exempel Tysklands förbud mot nynazistiska organisationer) (Muis & Immerzeel, 2017).

I alla fall gör effekten att aktivism blir en ”kostsam verksamhet” – genom att öka de personliga riskerna (arrestering, böter, våld, offentligt stigma) för gräsrotsdeltagare (Muis & Immerzeel, 2017).

Effekten av repression kan vara paradoxal. Måttlig repression skrämmer ofta och demobiliserar rörelser – särskilt de som är små eller uppfattas som marginella, där rättsliga åtgärder eller offentlig fördömelse kan avskräcka potentiella sympatisörer. Forskning bekräftar att när aktivister möter långvariga juridiska och sociala sanktioner försvagas deras förmåga att attrahera en bredare stödgrund.

Till exempel kan en sträng dom mot en protestledare avskräcka andra från att träda fram, eller negativ mediebevakning av demonstranter som ”våldsamma radikaler” kan urholka den offentliga sympatin. Ergo; stater använder repression eftersom den fungerar.

Emellertid kan brutal eller uppenbart orättvis repression också slå tillbaka och mobilisera en rörelse (The Commons Library). Som forskaren och aktivisten George Lakey observerade: ”Det är inte repression som förstör en rörelse … det är repression kombinerat med brist på förberedelse”

Med andra ord: välorganiserade rörelser kan ibland vända repression till sin fördel – till exempel genom att offentliggöra polisvåld för att vinna allmän vrede och stöd. Detta fenomen kallas paradoxen med repression eller ”backfire-effekten”: våld mot en rörelse kan slutligen stärka den om angreppet uppfattas som illegitimt (Horizons Project, 2022).

Nyckeln är förberedelse – rörelser som har planer och strukturer på plats för att hantera repression (juridiska försvarsfonder, mediestrategier, traumastöd för aktivister osv.) är mycket mer sannolika att överleva och till och med vinna sympati (The Commons Library, 2022).

Till exempel visar en studie att rörelser som satsade på kommunikationskanaler och taktisk flexibilitet – det vill säga förmågan att snabbt etablera responssystem och anpassa taktiker efter behov – hade mycket större framgång med att återhämta sig efter perioder av repression. Att bygga förtroende med allmänheten och upprätthålla icke-våldsam disciplin vid provokation ökar också sannolikheten för att repression slår tillbaka mot aktörerna snarare än mot rörelsen (Horizons Project, 2022).

Det mest relevanta exemplet slår mig som det nu ökända ”Unite the right”-demonstrationen som ägde rum i Charlottesville 2017. Demonstrationen, som var tänkt som ett steg mot att formalisera den dittills löst definierade ”Alt Right”-rörelsen, slutade i katastrof eftersom ledarna var helt oförberedda på den fällan som systemet hade gillrat för dem.

Demonstranterna vallades av polisen in i en väl förberedd hord av AFA-medlemmar, med journalister redo att fota för att måla ut dem som våldsbejakande extremister. Ännu värre, bristen på planering ledde till att en livrädd James Alex Fields jr plötsligt befann sig i en bil mitt i ett hav av våldsamma anarkister.

Hans panikslagna flykt från AFA-pöbeln bidrog till AFA-aktivisten Heather Heyers död, och därmed hade media fått sin martyr. I efterdyningarna av demonstrationen hamnade ledarna i interna konflikter, och ingen sammanhängande media- eller juridisk strategi utvecklades. Alt Right-rörelsen föll samman efter några månader, splittrades i en myriad av mikrotendenser eller absorberades i den sionistiska MAGA-rörelsen. Charlottesville kommer länge förbli ett nyktert exempel på hur en katastrofal dag av oförbereddhet inför förtryck kan bryta ryggen på en rörelse.

Ett långt mer positivt är dock det amerikanska utrikesdepartementets terrorklassning av Nordiska motståndsrörelsen i fjol, vilket i värsta fall kunde ha resulterat i att organisationen tappade de få formella resurser den ännu inte berövats och massflykt från organisationen. Att detta inte tycks ha lyckats och endast gjort begränsad skada är ett bevis på Motståndsrörelsens långa institutionella erfarenhet och goda beredskap, som borde legitimera den i alla genuint nationellas ögon.

Kort sagt, att konfrontera förtryck kräver att gräsrotsarrangörer förväntar sig motstånd som ett givet faktum (”en lag” i sociala rörelser, som vissa forskare skämtar om) (Horizons Project, The Commons Library, 2022) och proaktivt utvecklar sin motståndskraft. Detta inkluderar juridiska förberedelser, arbete med media för att kunna kontrollera narrativet (så att varje undantryckande framstår som orättvist) och solidaritetsnätverk för att upprätthålla moralen. Utan sådana förberedelser kan en förtryckare försvaga en rörelse genom att så rädsla och splittring. Med förberedelserna har dock rörelser bestått och till och med vuxit inför motgångar – vilket har förvandlat yttre tryck till bevis för rättvisan i deras sak.