Näste 1 anlitade svart arbetskraft under offentlig aktion i huvudstaden
Runt lunchtid infann sig Näste 1 på Drottninggatan i centrala Stockholm för att sprida information från organisationen och samtala med julhandlande flanörer. Utanför ett av de större varuhusen ställdes det upp med fana och banderoll samtidigt som övriga aktivister började dela ut flygblad.
Efter en kort stund anlände tre stycken poliser varav två hade förstärkningsvapen på grund av risken för terrorattentat i julhandeln. Dessa terrorbekämpare fick snabbt prioritera viktigare saker, likt att stå och glo på frihetskämpar som förde samtal med, såväl Stockholms inhemska befolkning, som turister och etniska främlingar.
Allt förflöt lugnt tills en person utan konsekvenstänk trodde att han kunde slänga ur sig diverse spydigheter och spotta på en motståndsman. Efter en mildare tillrättavisning avlägsnade sig individen. Denna lilla incident gjorde att polisen tyckte sig behöva vara fler till antalet varpå ytterligare tre patruller anlände.
Flera hundra flygblad bytte ägare, men så dök en fräck tjuv upp, som smög sig på en av aktivisterna bakifrån för att norpa åt sig de flygblad personen höll i handen. Men tji fick tjuven som snopet blev stoppad och trillade pladask.
Halvvägs in i aktiviteten kom en gatukonstnär som med kritor började måla olika nationsflaggor på marken och förbipasserande lade pengar på sina respektive nationsflaggor. En motståndsman gick fram till konstnären, en mörk man, som verkade komma från Turkiet och gav honom en slant för att måla en nationsflagga som inte fanns med bland övriga. Det nya Nordens fana. Rasfrämlingen såg först lite frågande ut då han inte visste vad det var för fana men tog sig an arbetet och snart fanns Tyrrunefanan bland de andra.
Under de dryga två timmar motståndsmännen befann sig på platsen hann man även med diskussioner med en afa:it, bli utskällda av en äldre tant som utan respons från andra förbipasserande försökte sig på att dra igång en ramsa mot rasismen, och en vänsterbliven som utan framgång försökte förklara för aktivisterna att det inte finns några vita människor.
Men framför allt hann man med att ingjuta framtidshopp till flera grupper med ungdomar och önska en god jul till sympatiserande svenskar!
Folk strömmade in titt som tätt på den tidiga eftermiddagen medans kökslaget arbetade med de sista förberedelserna inför den stora måltiden. Mat av alla dess slag skulle värmas upp, julskinkan skulle skivas, det kallskurna skulle läggas upp på fat, allt medans gästerna, som bestod av medlemmar, familjemedlemmar och diverse sympatisörer, kunde socialisera med glögg, pepparkakor och annat tilltugg.
I väntan på att de sista gästerna skulle trilla in ställdes alla julbordets läckerheter fram, och glöggen och tilltuggen flyttades åt sidan. När alla slutligen infunnit sig i lokalen, och alla trevligheter avverkats, tog dagens konferencier till orda och välkomnade sällskapet och önskade alla en trevlig dag i folkgemenskapens tecken, varpå folk i turordning fick börja ta från julbordet, med barnen först i kön.
Frossandet i julens alla möjliga delikatesser tog fart, och påfyllning hämtades både en och två gånger av deltagarna, som sträckte sig rejält i åldersspann, från nyfödd till pensionär. Samtal kunde dock hållas utan problem mellan generationsgränserna, oavsett vad det pratades om, vilket är något som alltid uppskattas på alla organisationens tillställningar, då ingen behöver skräda orden eller undvika att yppa sin åsikt eftersom samtliga är djupt införstådda i vår situation i dagens system.
Många skratt och långa samtal senare hade herrskapet till slut länsat julbordet och fyllt sina magar till bristningsgränsen. Det blev därefter dags för kaffe och sötsaker, samtidigt som en medlem hade förberett en frågesport. Frågorna var många, och ämnen väldigt olika, så det gällde att man hade en bredare kunskap än vad man kanske brukar behöva på organisationens övriga aktiviteter.
Till slut kunde en vinnare koras, med enbart två fel av tjugo möjliga rätt, och det inföll sig lustigt nog så att det var konferenciern som var vinnaren, som strax därpå skulle tilldelas en tidig julklapp i form av ljusstakar i formen av nordiska runor. Konferenciern tackade så mycket och talade kort om vikten av tillställningar som dessa, då kamrater kan få möjligheten att stifta djupare bekantskap med varandra och knyta starkare band till varandra, då ingen orkar kämpa i motvind i oändlighet utan några mer lättsamma avbrott.
Då det blivit kväll var det dags för den sista punkten på dagordningen, nämligen uppträdande av en trubadur samt en del allsång med denne. Detta var en väldigt uppskattat del av dagen och låtar av alla dess slag kunde höras ljuda genom lokalen, från nationalsången, till mer exklusiva sånger som aldrig spelats i offentligheten.
Allteftersom kvällen led mot sitt slut begav sig fler och fler hemåt, samtliga glada över det trevliga sällskapet och goda maten som dagen hade att erbjuda.
En generation dör ut som årstiderna driver grönska till vissnade löv. De som minns 1939 under finska vinterkriget och senare 1944 under fortsättningskriget är på sin ålders höst. Unga soldater som stupade i krigen har länge vilat på platser som Sandudds begravningsplats i Helsingfors.
Redan på fredagen den 5 december besökte jag soldatgravarna för att se platsen i dagsljus. Framför mig närmar sig en finska med ett anteckningsblock och en röd ros. Hennes farbror ligger i en av gravarna och jag hjälper henne att orientera sig utifrån rader och nummer att hitta sin släkting. Under det korta mötet berättar hon om sina intryck av sin farbror och andra släktingar som dog i krigen för Finlands självständighet.
Blåsvarta rörelsen har för andra gången lyckats registrera sitt parti trots särbehandling och repression från myndigheternas sida. Under det senaste året har de visat en livlig aktivitet som lockat både anhängare och antagonister till exempelvis bokläsning på offentliga platser som bibliotek. Där har de sistnämnda hjälpt till att ge dålig reklam av sig själva, vilket gett dubbel seger till Blåsvarta rörelsen.
När Blåsvarta rörelsen samlas vid Helsingfors Järnvägstorg klockan 16 finsk tid på lördagen den 6 december 2025, är det tydligt att marschen ”Suomi Herää” (Finland Vakna) samlat fler deltagare än föregående år. På bilder till denna artikel syns fanbärare med ”Suomi Herää” och finska flaggan visa upp sig från samlingsplatsen fram till Riksdagshuset i Helsingfors.
Hur etablissemanget obstruerar den framväxande nationella rörelsen i Finland är ett ämne värd en separat artikel. Kort summerat är förbudsivern i landet så stark att för makten obekväma rörelser hindras verka på lika villkor. Den tidigare finska grenen av Nordiska motståndsrörelsen förbjöds med motiveringar som inte hade tydlig koppling till gällande lagstiftning. När väl domarens klubba slagit ner följer dock underhuggarna från polis och myndigheter beslutet och det är den rättsordningen vi tvingas förhålla oss till. Blåsvarta rörelsen kunde gällande partiregistreringen skrapa ihop namnunderskrifter och modifiera skrivelser i sina program för att parera repressionen från statsmakten.
De enskilda polismännen i Helsingfors kunde sköta den tillståndsgivna demonstrationen ”Suomi Herää” med självkänsla och professionalism. En fridstörare som kom till trumslagarna på Järnvägstorget avlägsnades och åskådare längs marschvägen höll sig ifrån fysiska sabotage. Utanför Riksdagshusets stora portar förhöll sig disciplinerade konstaplar diskreta medan Blåsvarta rörelsen hade sitt tält för talare längre ned på trappan.
En konferencier välkomnade åskådarna framför Riksdagshuset och den stora finska fanborgen. Blåsvarta rörelsens ledare Tuuka Kuru var den avslutande talaren framför Riksdagshuset. I kronologisk ordning talade Noora Ojamäki, Emmi Sipilä och Lauri Hokkanen före Tuuka Kuru. Det sista momentet framför Riksdagshuset blev att även åskådarna samlades till en manifestation. En stor banderoll på finska om återvandring vecklades ut som alla deltagare kunde samlas bakom. En bit under denna manifestation användes pyroteknik för att krydda budskapet.
Det patriotiska fackeltåget ”612” länkades ihop med avslutningen på Blåsvarta rörelsens demonstration. Det var en mindre promenad till Tölö Torg där facklor tändes vid klockan 19 finsk tid. Fackeltåget gick från Tölö Torg i ett regnigt Helsingfors till hjältegravarna på Sandudds begravningsplats. Detta år hade motdemonstranter evakuerats av polis från att vara i närheten att störa fackeltåget. Enskilda rop förekom längs promenaden och i några partier kunde antagonister skymta bakom polismurar.
Sandudds begravningsplats sken av ljus på varje soldatgrav. Blommor prydde gravar och minnesplatser. Det gällde inte minst den iögonfallande graven av marskalk Carl Gustaf Emil Mannerheim.
Den 13 december var dagen då Näste 3 anordnade sitt årligen återkommande julbord. Medlemmar från Näste 7 var på besök och hade tagit med sig både julgran som barnen fick pynta och eget hantverk.
Medan köket arbetade med förberedelserna kunde medlemmarna dricka egengjord glögg samtidigt som de iakttog en persons många olika träsniderier. Personen har även byggt ett musikinstrument (strumstrick) som skänkts till Fånghjälpen.
När det pyntade långbordet var färdigt och maten utplacerad kunde deltagarna sätta sig ned och äta av julbuffén.
Efter flera tallrikar mat och rejäl paus för att maten skulle sjunka ned i magen, började till slut jullekarna. Varje person hade fått som uppgift att ta med sig varsin liten julklapp och alla deltagare som vill vara med och vinna dessa julklappar delades in i lag. Gjorde laget bra ifrån sig, då fick man ta en julklapp, var man sämst i de olika jullekarna då fick man lämna tillbaka.
Armbrytning var en av grenarna i jullekarna
Lekarna avslutades med att återigen engagera barnen efter att de tidigare klätt julgranen. Nu sprang de ivrigt till bordet med julklapparna och sedan tillbaka till granen där målsättningen var att de olika lagen skulle få julklapparna av barnen. Som tack för sina tjänster fick de varsin julklapp som de rekordhastighet slet av julpappret ifrån.
Med de avslutade jullekarna gick merparten ut för att bevittna en julceremoni som en medlem skapat i mörkret.
Kvällen avslutades sedan med mandel i gröten och saft- och blåbärssoppa. Sedan tackade alla för sig efter att man hjälpts åt att städa i lokalen.
Trumslagarna värmer upp i väntan på marschens start.Massmedia-”journalisterna” verkade inte tycka det var lika kul att själva bli fotade när man åsiktsregistrerade deltagare i en minnesceremoni.”Experten” Christer Mattsson var på plats och höll sig på behörigt avstånd, i väntan på att media skulle ge honom uppmärksamhet.Motståndsrörelsens ledare ingick självklart i fackeltåget.Gustav Blomberg.Den labila transan ”Malin” följde ständigt efter tåget och utstötte diverse mongoloida läten.Polisnärvaron var extremt hög.Altaret till minne av den tragiskt mördade Daniel Wretström.Lukas Lindgren höll ett mycket uppskattat brandtal.Det vackra altaret i Wretströms äraEn tyst minut för den fallne.
Om mitt uppvaknande och hur Salemmarschen krossade narrativet!
Den sanna nationalismens efterlängtade återkomst
Jag började engagera mig i Nordiska motståndsrörelsen för snart sju år sedan. Beslutet att gå med togs efter att jag under flera år hade blivit insupen i den kultur och propaganda som skapades och förmedlades runt organisationens stora demonstrationer 2015–2018. Det var en tid då man flera gånger hörde vanliga människor prata om Motståndsrörelsen i offentlig miljö helt av sig själva – det var helt enkelt något i luften, något som jag vet att många håller med om.
Falun 2017.
Detta, tillsammans med flyktingkrisen och den internetkultur som rådde just då i och med althögerns samt memernas framfart blåste upp en perfekt storm i förhållande till de dåliga erfarenheter jag hade av det multikulturella samhället generellt.
Den avgörande inspirationen gick även bakåt i tiden. Den utbredda ungdomskulturen kring skinheadvågen, de stora historiska Salemmarscherna och Folkets marsch visade tydliga exempel på aktiviteter som jag hade velat vara med i och som jag ville vara med och återskapa i framtiden. Jag beslutade mig därför för att bli organiserad 2019 – jag skulle bli aktivist.
Lukas Lindgren talar i Salem.
Det var kanske inget jag tänkte på så mycket då, eftersom jag mest var överlycklig över att äntligen få göra någonting, men jag gick med precis under en försvagning inom den nationella rörelsen, där dessa stora demonstrationer snart skulle avta. Anledningarna till denna försvagning är många och dessutom till stor del utom räckhåll för Motståndsrörelsens ledning, så jag tycker inte att man kan lägga någon skuld på de personer som jag nu under flera år har lärt känna och uppskatta.
Kuppförsök, total censur på internet, althögerns kollaps, coronarestriktioner och hårda angrepp från svenska staten skapade en ohelig cocktail som helt enkelt skickade tillbaka oss till att vara den marginaliserade kamporganisation vi alltid hade varit.
Även om detta såklart är tråkigt, så ångrar jag absolut inte mitt fleråriga engagemang. Beslutet jag tog 2019 är fortfarande det bästa jag har gjort i mitt liv; jag har haft extremt roligt och fått uppleva många spännande och intressanta saker som jag aldrig hade fått uppleva med ett vanligt Svensson-liv. Det viktiga i sammanhanget är dock att jag har gjort min plikt. Jag har gjort något som jag känner måste göras; mitt liv har fått mening genom att jag gick till försvar för mitt folk mot ett förödande angrepp från vår ras största fiende.
Dessutom finns det en stor aspekt i detta som jag tror många utomstående underskattar: att organisationens kärna, ideologi och fanatism har hållit sig oförändrad trots en förändrad värld och motgångar. För att sätta detta i ett större perspektiv kan vi snabbt titta på några av västvärldens största sekter (som inte blir relevanta för att Motståndsrörelsen är en sekt utan för att också dessa står eller stått utanför den rådande samhällsnormen); Jehovas vittnen, Scientologerna och Mormonkyrkan. Medan dessa rörelser under efterkrigstiden starkt har liberaliserat sin konservativa syn på ras och den etniska dimensionen, och anpassat sig efter samhällsutvecklingen, står Motståndsrörelsen lika benhårt fast vid samma ståndpunkter som våra ideologiska föregångare hade för 100 år sedan.
Ett mer aktuellt politiskt exempel är hur vibrationsskiftet i USA mot en mer Nato-vänlig och kontrajihadistisk rörelse – som även har vuxit i Sverige – i sin kritik av palestinska demonstrationer och deras röding- samt rasfrämlingsanhängare står i kontrast till att Motståndsrörelsen har låtit sin syn på sionism och den palestinska frihetskampen förbli oförändrad.
På grund av denna tillbakagång av den nationella rörelsen under de senaste åren måste jag tyvärr erkänna att det har uppstått en del osämja mellan olika nationella grupperingar, något som jag själv inte är helt oskyldig till. Jag måste dock säga att vi nu till stor del håller på att få tillbaka fotfästet och börjar försona våra olikheter. Detta har gjort att både organisationen och Aktivklubb Sverige kunnat bedriva allt mer gemensam aktivism. Resultatet av detta är att vi har kunnat bida vår tid för att gemensamt ha möjlighet att sätta den nationella rörelsen på kartan igen.
Motståndsmän, aktivklubbare och skinheads: Samlade till minne av Daniel Wretström
Och det var just detta som hände. Den 6 december genomförde den aktivistiska delen av den nationella rörelsen en organisationsobunden minnesmarsch tillägnad den mördade ungdomen Daniel Wretström. Nordiska motståndsrörelsens långa erfarenhet, stora medlemskader och kontakter, tillsammans med Aktivklubb Sveriges mediehajp och många hämndlystna ungdomar, resulterade i uppåt 300 radikala nationalistiska demonstranter – ett antal som inte skådats på många år.
De modiga hörsammade också kallelsen. Skinheads, Tvåsaxe, Hammerskins, Blood & Honour och flertalet sympatisörer slöt upp i kamp mot svenskfientligheten och tillsammans blev vi till och med fler än de vänsterextremistiska motdemonstranterna – något som indikerar en positiv förändring i sig.
Inför uppställningen stod jag och två kamrater på en höjd bakom tåget – det var en syn jag sent kommer glömma. Hundratals brinnande facklor fyllde gatorna och det karga vintermörkret. Åren av väntan var nu över. Äntligen marscherade flera hundra revolutionära nationalister på gatorna igen.
En orolig, men imponerad Salembo uttryckte det bäst.
Mediastormen försöker röja undan svensken
Mediastormen av lögner och hets lät inte vänta på sig. Redan när minnesmarschen utannonserades gick journalistklegget till attack. Den som stod på tillståndet blev uthängd, kulturmarxistiska motdemonstrationer och markeringar lyftes fram, och organisationens koppling till marschen försökte utnyttjas på ett fult sätt.
Det var heller inte bara journalister som visade sitt fula tryne i konflikt mot vita människors intressen. Även många av systemets mest inflytelserika politiker uttalade sig efter marschen med anti-vita budskap.
Motståndsrörelsen och andra nationella organisationer har såklart redan skapat mediauppståndelse under de senaste åren — det har vi flera exempel på. Men just denna gång kändes det som att det var någonting alldeles speciellt. Var man än rörde sig på det svenskspråkiga internet dagen efter den lyckade minnesmarschen såg man rapportering, hets och hyllningar av hedrandet av Daniel Wretström.
Ett TikTok-klipp från Al Jazeera English om demonstrationen har i skrivande stund 4,1 miljoner visningar, 321 000 gillningar och 11 600 kommentarer.
Sionistlakejer biter handen som föder dem, och svenskfientligheten huggs ned ursinningslöst
Något positivt i sammanhanget är hur media och politikers hets verkligen inte fick stå oemotsagd. Förutom nationalister reagerade även många vanliga svenskar direkt på vad de uppfattade som systemets hyckleri och dåliga beteende. På många sociala medier kunde jag personligen se hur varje förtal av minnesmarschen möttes av kontrasignalering.
Till och med sionistiska svenskar försvarade hedrandet av Wretström, trots att många i tåget är starkt kritiska till Israel och benämner sig som nationalsocialister. Att svenskar med starka ideologiska skillnader kan ena sig om att våld mot svenskar är fel och att antisemtitiska nationalister ska få demonstrera är dåligt för våra politiska motståndare och bra för oss.
Att revolutionärt nationalistiska demonstrationer alltmer uppfattas som socialt och politiskt acceptabla, där demonstranternas ideologiska hemvist separeras från hyllningen av Wretström, bör ses som en förskjutning av det så kallade Overton-fönstret. Man kan säga att etnisk nationalism “droppar” ned på de socialkonservativa elementen.
Vanligt folk struntar i medias hets och hyllar marschen.
”Not with a whimper but a bang”
Den sanna nationalismen visar än en gång att frihetskampen inte kommer låta sig tryckas ned i bortglömdhet under det vita folkmordet.
Att vi, trots allt förtryck och alla motgångar, lyckas riva upp det politiska landskapet så som vi gjorde den 6 december visar tydligt att om de nu mot förmodan skulle förgöra oss så som de försökte 1945, så kommer vi inte gå under långsamt och tyst, utan med en politisk vilja och stridbarhet som de sent kommer glömma.
Än är det inte över – vi ska ha vårt land tillbaka!
Nordiska motståndsrörelsen närvarade under Salemmanifestationen
25 år har gått sedan det vedervärdiga mordet på den tonårige nationalisten Daniel Wretström, begånget av rasfrämlingar, indirekt påhejade av svenskfientlig massmedia och etablissemanget i stort.
Tyvärr så har inte samhället eller det svenskfientliga våldet stoppats eller ens bekämpats av systemet sedan Daniels tragiska bortgång, istället har det snarare eskalerat och slagit alla tidigare rekord under de 25 år Daniel legat under jord. Därför var det en självklarhet för Nordiska motståndsrörelsen att gå man ur huse med facklor i hand för att visa att vi aldrig kommer att glömma eller förlåta det sjuka system som är orsaken till all den ondska som drabbat Daniel och otaliga andra svenskar både före och efter honom.
Klockan 16.00 den 6 december samlades allsköns nationella på Rönninge pendeltågstation med medhavda facklor, blomsterbuketter, gravljus och rosor i väntan på avmarsch mot mordplatsen. Utöver medlemmar från Nordiska motståndsrörelsen deltog bland annat medlemmar från Aktivklubb, Hammerskins, Blood & Honour, Alternativ för Sverige och många andra, som skall ha en eloge för att de agerade föredömligt och gick sida vid sida med varandra, gammalt groll och åsiktsskillnader till trots.
Polisnärvaron var hög, och det sjunkande skeppet som är AFA hade varit tvungen att beställa in bussar från andra länder för att försöka dra ihop motdemonstranter mot minnesstunden. Detta misslyckades dock totalt. De så kallade motdemonstranterna hölls på märkbart avstånd då inte ens de ljusaste flickrösternas gälla beklagan lyckades skära sig genom den kyliga kvällsluften till fackeltåget.
När marschen slutligen drog igång kunde det göras med den värdighet tillställningen förtjänade. Det enorma fackeltåget rörde sig långsamt fram genom Salem likt en till synes ändlös flammande orm, lett av trumslagare, kransbärare och banderoll. Trots att massmedia hetsat så mycket som möjligt inför manifestationen, där de gick så långt som att trakassera Daniels mor, var det väldigt många nyfikna boende i Salem som begav sig ut för att bevittna fackeltåget. När man närmade sig mordplatsen var det till och med någon lokal förmåga som hade öppnat sina fönster och spelade låten Daniel Wretströms eftermäle av Svensk ungdom, i stöd för manifestationen. Under marschens gång var det ett flertal personer som anslöt sig till tåget, allt eftersom det rörde sig igenom kommunen.
När tåget närmade sig mordplatsen tystnade trumslagen och man möttes av en scen och ett altare, placerat på den exakta platsen han tog sina sista andetag, med Daniels porträtt placerat under en algizruna. En efter en gick de flera hundra deltagarna på led i tystnad och vördnadsfullt placerade blommor, ljus och kransar vid altaret.
Sedan intog Gustav Blomberg från Aktivklubb scenen i rollen som konferencier och höll ett kortare anförande, innan han lämnade ordet åt kvällens första talare som belyste hur vårt korrupta system försöker vända att vi uppmärksammar Daniel Wretström och det vidriga mordet på honom, till något extremt och hemskt. Hur de beskriver oss nedsättande som nazister och högerextremister, vilket är epitet vi ska vara stolta över att tillskrivas.
Gustav Blomberg.
Näste talare var Lukas Lindgren, som beskrev hur Daniel Wretström och hans öde påverkat honom, som är en yngre förmåga som inte var med på tiden det skedde, men som formats av berättelser från andra nationella om Daniels öde. Talet blev mer eldigt och energifullt ju längre det pågick, och kulminerade i ett brandtal om Daniel Wretström och hans öde som eviga påminnelser om att vi aldrig får ge upp kampen, oavsett om det tar hundratals år, och att tiden för att kämpa är nu och inget man kan kosta på sig att vänta på. Detta var ett uppskattat tal, som bringade kraftiga reaktioner från åhörarna och otaliga hyllningsrop.
Lukas Lindgren.
Siste talare var Nordiska motståndsrörelsens ledare Fredrik Vejdeland, som gav ett mycket känslosamt tal, där han beskrev Daniel Wretström som en martyr, vilket systemet aldrig kan ta ifrån oss, hur mycket de än försöker. Han belyste även hur mycket resurser och vilka smutsiga metoder systemet använde för att försöka kväsa reaktionerna på mordet, och hur många fler som offrats på mångkulturens altare för deras omänskliga agenda. Han gjorde även en viktig poäng av att belysa människan, tonåringen Daniel Wretström, och talade om drömmar, passioner och framtidsplaner Daniel hade innan han plötsligt blev berövad på sitt liv av psykopatiska undermänniskor, vilket nog inte lämnade någon oberörd.
Motståndsrörelsens ledare Fredrik Vejdeland.
Avslutningsvis utlyste Gustav Blomberg en tyst minut, där alla deltagare sänkte sina huvuden i tystnad, och lät anledningen till manifestationens tyngd sjunka in i deras medvetanden, där alla fick tid att begrunda och kanske försöka sätta sig in i den dödsångest och helvete Daniel upplevde just på denna plats, när han drog sina sista andetag omgiven av hånflinande rasfrämlingar, i ett samhälle som övergett honom.
Nordiska motståndsrörelsen kommer aldrig glömma, och aldrig förlåta mordet på Daniel Wretström och otaliga andra svenskar.
I den mån du dyker upp och är med i Telegramchatten där alla hänger nuförtiden kommer du få ta del av avsnittet au naturel, de som missar livesändningen kommer få ta del av ett eventuellt aningen omklippt avsnitt som vi publicerar senare under kvällen.
Efter att programmet sänts live tar det lite tid innan det går att höra igen på grund av bearbetning. Finns här ingen spelare ber vi dig att återkomma igen. Tack för din förståelse!
Mer än ord är en aktivistpodcast som drivs av aktivister i Nordiska motståndsrörelsen. Det som sägs i podden är inte alltid exakt vad organisationen står för, utan medlemmars egna tankar.
När kalendern slagit om till ny månad summeras den föregående med en lättsam uppspaltning över det bästa som publicerats på Motståndsrörelsen.se enligt redaktionsmedarbetarna.
Månadsartikeln utgår alltid ifrån publiceringsdatum på Motståndsrörelsen.se och inte utifrån när aktionen som berörs i artikeln ägde rum. Alltså kan exempelvis en aktion som ägde rum i januari lyftas fram i månadsartikeln för februari.
Nordiska motståndsrörelsen har under många år hedrat minnet av Daniel Wretström och önskar alla patrioter oavsett organisationstillhörighet en god dag i Salem idag.
Hedrande av Karl XII med tillhörande polistrakasserier
Efter en regnig dag med kamparbete anlände kamrater i Näste 1 till huvudstaden på kvällskvisten. Kungsträdgården var öde, till skillnad från hur det ska ha varit under eftermiddagen, bortsett från systemlakejer både till fots och patrullerande i bil. Systemet var på högspänn efter gårdagens nationella demonstration i Stockholm, och det kliade sannolikt i fingrarna på landets folkförrädarpolitiker som bara väntade på att kunna statuera exempel för att rädda ansiktet inför deras globalistherrar.
Väl vid kungens staty började man tända 14 marschaller, vilka skulle ställas till rätta i formen av en Tyrruna, samt placerade fanbärare vid båda sidorna med både den svenska fanan och Tyrrunefanan. Några lakejer närmade sig sällskapet bara för att informera om att grundlagen fortfarande gällde, och det var fritt fram att vistas på allmän plats för att hedra en av rikets fallna konungar. Ett märkligt bemötande kan tyckas, men det var säkerligen bara en ”rutinkontroll”, som det brukar heta.
När förberedelserna var klara samlades man framför statyn, och en talare började hålla ett anförande om Karl XII och hans livsgärningar. Då statens knektar var onödigt närgångna, likt tidigare år, passade talaren även på att högljutt nämna det faktum att en nationalist vid namn Mikael Krusell mördades av polis för 34 år sedan, när han hade för avsikt att delta i ett hedrande av Karl XII. Därefter höll man en tyst minut för både kungen och nationalisten.
Ytterligare en kamrat tog därpå över megafonen och höll ett improviserat anförande som var mer allmänt om dagens situation och vikten av att kämpa för ett fritt Sverige för kommande generationer. För att avsluta sitt tal ropade kamraten ut den första halvan av en ibland otillåten fras, varpå åskådare utbrast den andra halvan av samma fras. Tillhörigheter plockades undan igen, och man begav sig åter ifrån platsen.
Innan man lämnat grusområdet avancerade ett tiotal poliser från båda håll, och påstod att samtliga på plats skulle identifieras då de var misstänkta för brott. Ännu ett exempel på den politiska polisens trakasserier, tänkte kamraterna, och efter en massa bortförklaringar lyckades man äntligen få sanningen ur systemlakejen.
Brottet man var misstänkta för var det värsta brottet som detta svenskhatande system vet om, nämligen brottet att ha ”visat missaktning”, när man hyllade en tidigare kung och lyckönskade sig själva. Vilken så kallad folkgrupp som ska ha missaktats är sannolikt oväsentligt för systemet, då det viktigaste är att försöka trycka till oppositionen så pass att den slutar våga yttra sig.
Kamraterna tog trakasserierna med ro, då det inte är första gången man ställs öga mot öga med regimens hantlangare och deras förkärlek för att missbruka sin makt över folket, och sannerligen inte den sista. Efter ett alldeles för långdraget identifieringsarbete, då systemet av misstag (?) visade hur de åsiktsregistrerat kamraterna under lång tid, (en registrering som är olaglig att göra när det kommer till kriminella gäng, men tydligen helt godtagbart när det gäller politisk opposition), bad man lakejerna att ha en fortsatt otrevlig kväll och begav sig från platsen.
Efter vad som framkommit i media från justitieministern den senaste tiden så är det föga förvånande att systemet lägger extra resurser på att försöka lagföra den enda riktiga politiska oppositionen som finns, för alla tänkbara dumheter och låtsasbrott, då folkförrädarna är livrädda för att det ska ske ett folkligt uppvaknande. Ett uppvaknande där folket ser igenom deras lögner och sparkar ut alla korrupta, lismande, kappvändande politiker, och tar tillbaka makten över landet, för folkets bästa.
Är du också trött på detta förruttnande system som bara blir mer och mer repressivt mot oliktänkande för varje dag som går? Ansök till Motståndsrörelsen och gör skillnad!
Nordisk jultradition: Motståndsrörelsens fjärde besök vid Gävlebockens invigning
Än en gång återvände Nordiska motståndsrörelsen till Gävles mest populära arrangemang för att ha en offentlig flygbladsutdelning. Trots det dåliga vädret hade tusentals människor samlats runt julbocken, scenen intill och de många andra aktiviteter som hölls under dagen.
Ett stort antal aktivister anlände till platsen en stund före evenemangets början för att på bästa sätt kunna sprida organisationens budskap. Med en banderoll, flera fanor och flera flygbladsutdelare kunde aktivisterna sprida ut sig och interagera med invigningens besökare.
Under hela evenemanget var Motståndsrörelsen på plats. Organisationens banderoll hölls väl synlig både när folkmassan anlände och när besökarna rörde sig till och från scenen. Aktivisterna och deras budskap väckte stor uppmärksamhet och blev flitigt fotograferade och omtalade av publiken samt medströmsmedia. Flygbladsutdelarna socialiserade oavbrutet med människorna som passerade, allt från nyfikna ungdomar och frågvisa pensionärer till mindre trevliga individer.
Med tanke på hur framgångsrik aktionen var – liksom vid tidigare besök vid Gävlebocken – verkade polisen känna sig tvingad att intensifiera sina typiska ingripanden mot nationalsocialistisk organisering. Pär Öberg togs in på förhör, på samma sätt som en annan aktivist förra året, misstänkt för brott mot ordningslagen.
Detta var ingenting som polisen gjorde vid våra två första besök vid Gävlebocken, men efter omfattande mediaskrivningar och insikten att organisationens annars mycket censurerade budskap når ut till för många människor på denna plats, känner man troligen att man behöver försöka göra någonting åt saken. Statens småsinthet är lätt att känna igen.
Pär Öberg tas in på förhör.
Trots detta påverkades aktivisterna inte nämnvärt, utan valde att fortsätta aktiviteten i väntan på sin gripne kamrat – öga mot öga med ett tiotal uniformerade poliser, flera civilpoliser och en drönare.
När Pär Öberg hade blivit frigiven återvände gruppen till samlingsplatsen för att påbörja hemresan. Denna plats blev kort därefter omringad av 15–20 poliser med tillhörande drönare under en timme, långt efter att de flesta aktivisterna redan hade lämnat området. Med ursäkten ”Vi stoppar en massa bilar varje dag” genomfördes körkortskontroller och i vissa fall även nykterhetskontroller på samtliga förare. Under denna så kallade ”rutinkontroll” försökte poliserna även få fram identiteten på vissa passagerare, utan framgång.
Trots detta avslut blev dagen mycket lyckad enligt deltagarna. Aktiviteten gav oss möjligheten att visa upp organisationen inför en stor publik, avslöja polisens folkfientliga agenda och återigen irritera mesiga borgare och rödingar!
Vredgade julbockar och matkoma i Karl XII:s ära på Näste 6 julbord
I en lokal utanför Skellefteå sammanstrålade motståndsmän, familjemedlemmar och sympatisörer för att deltaga på nästets traditionsenliga julbord.
Deltagarna hade gott om tid att ägna sig åt samkväm och trevliga diskussioner under tiden man inväntade maten och de sista deltagarnas anländande.
När maten blivit uppdukad passade det hungriga sällskapet på att fylla sina tallrikar till bristningsgränsen. Kökslaget kunde konstatera att de fått betyg godkänt då många rände som Ratatosk fram och tillbaka för att fylla på nya portioner, där vissa verkade vara nära att bryta mot fysikens lagar i fråga om hur mycket julmat man egentligen kan pressa in i en mage.
När den värsta matkoman stillat sig i kämparnas magar hördes plötsligt våldsamma dån från nedervåningen, som blev allt högre och högre i takt med att barnen blev mer och mer uppspelta, i förväntan om vad som var i antågande. På nolltid hade källan till oljudet hunnit storma in i lokalen – den av barn fruktade och omtyckta julbocken!
Julbocken tycks ha skrämt bort den globalistiska Coca Cola-tomten permanent från nästet, då detta blev andra året på raken som bocken axlade rollen. Efter att ha stått innanför dörrkarmen en kort stund och analyserat sällskapet av barn gjorde han utfall mot dem och utstötte gutturala läten för att testa deras mod. Då de nordiska barnen inte lät sig skrämmas satte sig bocken ned bredvid porträttet av Karl XII som placerats i lokalen, dagen till ära, och utdelade julklappar till framtidens kämpar.
Det föreligger alltid en risk för barn att hamna i säcken när julbocken är i farten.
När säcken var tom och julbocken var i färd med att ta avsked av sällskapet, påpekade han att det styggaste barnet i sällskapet skulle följa med honom i säcken. Efter att han packat ned barnet drabbades bocken av medlidande och lät barnet gå fritt, för detta år, och dundrade ut i vinterkvällen mot okända mål.
Avslutningsvis blev det dags för en frågesport, där alla frågor var på temat Karl XII och med nationalsocialistisk litteratur som priser. Frågesporten blev uppskattad och ledde till diskussioner och samtal kring krigarkonungen innan vinnaren kröntes och dagen avslutades.
Förstapriset blev en biografi över martyren Horst Wessel.
I den mån du dyker upp och är med i Telegramchatten där alla hänger nuförtiden kommer du få ta del av avsnittet au naturel, de som missar livesändningen kommer få ta del av ett eventuellt aningen omklippt avsnitt som vi publicerar senare under kvällen.
Efter att programmet sänts live tar det lite tid innan det går att höra igen på grund av bearbetning. Finns här ingen spelare ber vi dig att återkomma igen. Tack för din förståelse!
Mer än ord är en aktivistpodcast som drivs av aktivister i Nordiska motståndsrörelsen. Det som sägs i podden är inte alltid exakt vad organisationen står för, utan medlemmars egna tankar.
På många platser i landet, framförallt inom Näste 2 och Näste 5, upplever rekryteringsansvariga just nu en ovanligt hög tillströmning av nya medlemsansökningar. Det är mycket glädjande, men innebär samtidigt att handläggningstiderna för närvarande är längre än normalt.
Om du har ansökt under de senaste tre månaderna och ännu inte fått återkoppling beror detta med största sannolikhet på den höga arbetsbelastningen, inte på tekniska problem. Vi arbetar dock på högvarv och lovar att kontakta dig snarast möjligt!
Parallellt arbetar vi långsiktigt med att stärka våra rutiner och utöka vår administrativa kapacitet, så att vi bättre kan möta en fortsatt växande medlemstillströmning framöver.
Vi uppskattar ditt tålamod och ser fram emot att välkomna dig som medlem. Har du ännu inte ansökt kan du göra det här!
