Skip to content
I helgen arrangerades Nordiska motståndsrörelsens interna evenemang Kampdagarna som är helt exklusivt för organisationens utnämnda aktivister. Aktivister är medlemmar som under en tid uppvisat stor lojalitet och hög aktivitetsnivå.
Temat för helgen var överlevnad och detta genomsyrade verkligen hela helgen som uteslutande hölls utomhus. All mat tillagades över öppen eld och övernattning skedde i tält.
Förutom vandring, tävlingar och fysisk träning, delgavs viktig information och exklusiv förhandsinformation från organisationens ledare, samt att ett flertal utbildningar och föredrag genomfördes av olika aktivister.
Vid ett tillfälle fick aktivisterna orientera i grupp och utsättas för olika utmaningar längs med vägen, såsom en övning där man låtsades att kamrater skadats allvarligt och behövde tas om hand på gatan, samt att gruppen behövde röra sig för att undvika att bli sedd av drönare i terrängen.
Ett av de mer uppskattade inslagen var när aktivisterna fic
Till dig som kallar dig nationalsocialist men inte kommer när Nordens enda nationalsocialistiska organisation värd namnet kallar – SKÄMS!
Att vara nationalsocialistisk aktivist är det främsta du kan vara. Du tillhör då spetsen, eliten, drivkraften i vår kamp. En nationalsocialist som inte deltar aktivt i kampen, och även på offentliga aktiviteter, kan i mina ögon – annat än i mycket få undantagsfall, inte ses som något annat än en svikare mot de kämpande kamraterna.
I slutändan spelar det nämligen ingen roll hur många fikaträffar du deltar på, hur mycket du bänkar, hur många möten du sitter med på eller hur många vildmarksturer du tar del av. Kärnan för en nationalsocialist är gatukamp.
Man kan givetvis bedriva basaktivism och vara på sociala träffar också, men en sann nationalsocialist står på gatan. Med fanor, banderoller och rökgranater. Med stolthet och kämpaglöd. Mot alla odds – en för alla och alla för en!
Den senaste månaden har jag själv deltagit p
Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Även om Sverige blir ett alltmer laglöst och våldsamt land har de allra flesta svenskar det relativt bra vad gäller materiell levnadsstandard. För de flesta är otryggheten också bara något man än så länge upplever lågintensivt. Det är bara en liten del av befolkningen som personligen har blivit utsatt för något allvarligt brott.
Detta gäller även för nationella. Den nationella kampen är inte särskilt våldsam eller riskfylld sett ur ett historiskt perspektiv. 20-talet i Sverige ser ännu inte ut som förra 20-talet i Tyskland.
Trots detta skulle jag säga att särskilt de som är eller tänker bli politiskt engagerade bör se över sin psykologiska beredskap. Som organiserad nationalist finns det ändå en ej försumbar risk att du kommer råka ut för mindre eller större personliga kriser. Du kan bli indragen i rättsprocesser mot staten för att du missaktat någon minoritetsgrupp och tvingas betala lite böter för det; du kan få fängelse för att ha t
