Skip to content
På nättidningen Nordfront publiceras med jämna mellanrum antikvariska artiklar som ger insyn i hur samhällsdebatten lät vid tiden under och runtom andra världskriget. De är generellt läsvärda och ibland mycket insiktsfulla.
En av de återkommande skribenterna är Annie Åkerhielm, en konservativ författare som sedermera kom att bli nationalsocialist. Direkt efter krigsslutet så var hon mer klarsynt om vad Tysklands nederlag skulle betyda för Europa än många av våra samtida röster är än idag, mer än 80 år efteråt, även om de kallar sig nationalister eller antiglobalister.
Hon insåg att Europas ”andliga och geografiska centrum” hade kollapsat, och att för Tyskland självt skulle nu en lång och utdragen död vänta. Detta skulle i förlängningen innebära Europas död, vars tid därmed var förbi: Europa försvann med andra världskrigets utgång som subjekt på världspolitikens arena, och ett tredje världskrig skulle därför bli en uppgörelse ”mellan världens numera enda två verkliga stormakt
En ny verklighet
I en tid där nationalsocialismen en gång stod på världens scen, har vi nu förpassats till marginalerna. Vi, som en gång hade makt och inflytande, är nu en rest, en skugga av vad vi en gång var. Vår röst ekar i avlägsna korridorer, kvarlevande i tankar, böcker och artiklar, men utan den kraft vi en gång besatt. Vår ideologi har förlorat ett världskrig, och med det gick också vår kapacitet att påverka annat än i spillror.
Vi har inga stora ekonomiska resurser, inget kulturellt inflytande och knappt något annat som kan mäta sig med den moderna, liberala västliga demokratins makt. Men ändå finns vi kvar, och det är här vi nu måste stanna ett tag. Många inom den nationella rörelsen drömmer om att snabbt återta den makt vi förlorat, som om vi bara kunde hoppa tillbaka till vår forna styrka. Men den verkligheten är inte vår. Vi befinner oss i en ny verklighet, och det är här vi måste finna vår styrka.
Strategisk insikt, inte defaitism
Att återvända till marginalen
