Skip to content
Ursprungligen publicerad 2020-05-02.
Flyktingkrisen har
med all tydlighet visat att det inte räcker med etniskt folkmord, i
form av massinvandring och tvångsintegration, för att revolutionära
stämningar ska kunna slå rot i samhället. Det mångkulturella
samhällets konsekvenser, med mänskligt lidande och förnedring där
svenska kvinnor gruppvåldtas och nu även svenska ungdomar pissas i
munnen, har visat sig vara otillräckligt.
De psykologiska
mekanismerna bakom detta kan vi diskutera en annan gång, men vi kan
här kort och gott konstatera att man inte direkt går man ur huse
för att sätta stopp för denna mycket aggressiva attack på vårt
folk. Den nationella rörelsen växer, ja, men framryckningen sker
sakta och vi tar oss inte ända fram till målet. Visserligen hoppas
många på förändring, men få gör någonting åt saken. Man
klamrar sig – än så länge – fast vid andra ”lösningar”.
Om något har vi nu
sett svart på vitt att revolutionära förändringar endast kommer
att vara möjliga när vi
Artikeln publicerades ursprungligen på Nordfront.se.
Det talas mycket i våra led om revolution. Vi ska ta makten och befria Norden. Nordisk revolution – utan pardon! Men det talas inte lika ofta om hur vi nationalsocialister ska kunna befria Norden. Vi har utsatts för massiv repression från både systemet och IT-jättarna som kraftigt decimerat vår förmåga att nå ut och växa.
I en artikel på Nordfront berörde Max Rosenfors denna fråga [Artikeln bemöttes också av Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg och går att läsa här]. ”Är det ingen som har en plan?”, undrade Rosenfors i en ganska defaitistisk anda och menade att den nya, totala censuren är tämligen hopplös och svår att se förbi.
Jag tänkte i denna artikel delge mina tankar i ämnet. Detta är ingen ”officiell plan” för ett maktövertagande eller någon strategi som antagits av någon särskild grupp eller organisation. Det är istället bara just hur jag själv föreställer mig att en befrielse av Norden kanske kan gå till
Då och då nås jag och andra representanter för Nordiska motståndsrörelsen av frågan vad vi menar med att vi är en revolutionär organisation och hur vi kan kalla oss revolutionärer samtidigt som vi inte är en våldsverkande organisation annat än i självförsvarssyfte. Frågan har också besvarats på många olika vis under åren, som exempelvis i denna rekommenderade artikel eller i detta ljudklipp.
Nu med dessa skrivna rader är det mitt syfte att besvara frågan ännu en gång eftersom det är en väldigt viktig en. Det är till och med en högst avgörande fråga för de nordiska folken att förstå, ty så länge de sätter sitt hopp till icke-revolutionära organisationer, föreningar och partier, så kastar de bort både sitt eget hopp och minskar dessutom chanserna för att våra kommande generationer ska ha något alls att längre kunna hoppas på.
För att svara på frågan denna gång, vad det egentligen innebär att vi är revolutionärer, tänkte jag rada upp vad som egentligen definierar en revolutionär
Riskkapitalisten, bankiren och EXPO-finansiären Gabriel Urwitz skrev i veckan en debattartikel i Dagens industri med rubriken ”Sverige måste anpassas till sin nya demografi”.
I artikeln radar han faktiskt upp flera intressanta fakta och tankar som annars bara brukar gå att finna i alternativ media, men där han sedan totalt verklighetsfrånvänt hävdar att allt går att lösa med bättre integration. Eller rättare sagt; ANNORLUNDA integration, där det är Sverige och svenskarna som ska anpassa sig istället för främlingarna.
Skärmdump från Dagens industri.
Skrämmande fakta och intressanta tankar som radas upp i debattartikeln är bland annat följande:
Sverige är det land i hela Europa som har högst andel utlandsfödda människor.25% av Sveriges befolkning är antingen födda utomlands eller har två utlandsfödda föräldrar.Folkutbytet har gått oerhört fort och har ökat i fart mer och mer hela tiden sedan åtminstone 1980.Sverige lider idag av flera strukturella problem, exempelvis inom sk
En revolutionär rörelse får ingenting gratis. Inget stöd från staten, inga hyllningsreportage i massmedia, ingen ekonomisk uppbackning från människor med inflytande i samhället. Historien visar att för revolutionära rörelser blir detta aktuellt först efter att rörelsen på allvar bekänt färg och visat att man är en spelare värd att satsa på, eller en fruktad fiende som man måste göra eftergifter till. Men vägen dit är lång och krokig och har man väl nått dit är det inte alls säkert att man längre behöver, eller vill ha, någon ”hjälp”.
Trots vårt nuvarande stadium, det vill säga som en vital kamprörelse men utan makt i samhället, är det uppenbart att de som sitter på makten ser på Nordiska motståndsrörelsen som ett allvarligt potentiellt framtida hot. Det finns ett känt uttryck om att man kan ta reda på vem som styr om man tar reda på vem man inte får kritisera. Man kan genom en snarlik metod ta reda på vem som hotar makten genom att ta reda på vem som makten uppfattar som ett hot och
Här kommer det sextiotredje avsnittet av podcasten Ledarperspektiv. Medverkande är Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg och Fredrik Vejdeland från organisationens riksledning i Sverige.
Diskussionsämnen:
MöteskapacitetLindbergs betraktelse: Tommie LindhPåståendet: Läsarbrev om Motståndsrörelsen VS. andra nationella organisationerIdeologisk/taktisk fråga: Nordiska motståndsrörelsen och nationella
Diskussionsunderlag:
RN DIREKT#163: Vila i frid Tommie Lindh
Torgmöte i Kungälv efter brutalt överfall på svensk kvinna
Minnesmanifestation i Härnösand
Vad lever du för?
Motståndsrörelsen – 20 år av revolutionär kamp
Varför göra det perfekta till det godas fiende?
Lyssna nedan:
Listen to ”Ledarperspektiv #63: Är Motståndsrörelsen bäst? Nationella organisationer och Tommie Lindh” on Spreaker.
Om Ledarperspektiv
Ledarskapsperspektiv är en podcast för att nå ut med Nordiska motståndsrörelsens ståndpunkter, ideologi och strategier i fr
