1. Organisationens nya hem på nätet

Nordiska motståndsrörelsen .se

  • Genom att besöka vår webbsida godkänner du delar av vår Datapolicy
  • Ja, det är ok
  • Nej, jag godkänner inte den
  • Jag vill läsa mer
  • Jag bryr mig inte (Ja)

Min väg från kommunist till nationalsocialist

Inte förrän jag organiserade mig som kommunist kunde jag längre undgå att ta ställning till rasfrågan. Det ledde mig till nationalsocialismen.

Länge var jag ointresserad av rasfrågan. Länge sympatiserade jag med kommunismen, med dess antikapitalism och antiparlamentarism (ståndpunkter som – tolkade på ett annat sätt – återfinns i nationalsocialismen). Det var först och främst motståndet mot kapitalism, imperialism och parlamentarism som motiverade mig till att en dag bli medlem i en kommunistisk organisation. Att ”antirasismen” följde med på köpet tänkte jag inte så mycket på – inte i början.

Kalla mig gärna naiv, men jag var till en början inte fullt medveten om att ”antirasismen” utgör en väsentlig del av den kommunistiska verksamheten, på många sätt själva kärnverksamheten. Okunskapen kring rasfrågan berodde nog på att samhällets indoktrinering hade lyckats så pass väl att ”antirasism” inte var något jag ställde frågor om. ”Antirasism” var inte min drivkraft när jag sökte mig till kommunismen och eftersom jag hade ett omedvetet förhållande till ”antirasismen” godtog jag, utan att egentligen tänka över det, att den var en del av paketet så att säga.

Kampen mot fascismen väckte min nyfikenhet
Få är så besatta av ”fascister” som kommunister. I marxisters världsåskådning och terminologi är fascismen den mest förtryckande formen för borgarskapets herravälde. Jag lutade den gången mot att se ”fascismen” som ett något mindre bra alternativ till marxismen, men inte nödvändigtvis värre än den rådande samhällsformen. Därför väckte några enskilda politiska kamraters fascisthat min nyfikenhet.Varför var de till synes mer engagerade i att ”krossa fascismen” än att jobba för en revolution? Jag började studera våra ”fascistiska” motståndare, det vill säga att mitt intresse riktades mot öppna nationalsocialister. Istället för ett direkt avståndstagande mot dessa väckte de min nyfikenhet.

Avgörande erfarenheter
Dock tog det tid innan jag kunde släppa klasskampen som ledande politisk princip. Det som avgjorde att jag till slut tog farväl av marxismen och slöt mig till nationalsocialismen och Motståndsrörelsen var erfarenheterna jag fick som organiserad kommunist. Jag såg att kommunisterna, under förevändningen att föra ”arbetets kamp mot kapitalet”, kämpade mot norrmän. Detta skedde genom ”antirasism” och ”antifascism”, men också genom att identifiera invandrare som en viktig del, ja, den viktigaste delen, av arbetarklassen i Norge idag. Kommunisterna rekryterade målmedvetet bland främmande folkslag. Det ”antirasistiska” budskapet appellerade till och tilldrog sig utlänningar. Oavsett hur mycket kommunisterna snackade om att huvudmotsägelsen stod mellan arbete och kapital kom jag inte ifrån att de i praktiken deltog aktivt i motsättningen mellan olika folkgrupper – till norrmännens otjänst.  Genom sitt praktiska handlande gjorde de istället detta till den egentliga huvudmotsägelsen.

Aldrig för sent att vända!
Människors solidaritet med sitt eget folk, sitt eget kött och blod, sitter djupt. Denna solidaritet är naturlig. Något så djupt rotat är man ofta inte medveten om. Det är som med luften som vi andas. Något som inte sitter djupt men som ändå påverkar folks tankar är de antivita chimärer vi dagligen omges av. Detsamma gäller vår materialistiska icke-kulturs fixering på kronor och ören som vår översta måttstock. Något som både kapitalisterna och marxisterna drar växlar på från varsitt läger, vilka inte står så långt ifrån varandra som de vill få det till.

Det är aldrig för sent att inse at man hör hemma i den verkliga oppositionen mot dagens regim, att man hör hemma hos sitt eget folk, hos nationalsocialismen!

Då jag efterhand fick tilltro till att nationalsocialismen inte är ”kapitalismens terrorvälde” utan en ideologi som faktiskt tar vara på vanliga arbetares intressen. Att nationalsocialismen inte för den sakens skull tummar på rasens och det särpräglade folkets styrka, sundhet och överlevnad i helhet. Då fanns det inte längre mycket att tvivla på: jag var nationalsocialist!

Artikeln är skriven av Sturla Vikmo och ursprungligen publicerad på Frihetskamp.net

Titel:Min väg från kommunist till nationalsocialist Författad av:Redaktionen Publicerad:2014-04-02 Uppdaterad:2020-03-27

Läs också: