Ursprungligen publicerad 2017-05-19.

Nordiska motståndsrörelsen är fientlig till demokratin och bör därför förbjudas av svenska staten. Detta är ett resonemang som brukar framföras i tidningar och på sociala medier efter att någon politiskt korrekt individ blivit kränkt och upprörd över att ha sett Motståndsrörelsens aktivister dela ut flygblad i dennes hemstad. Resonemanget framförs ibland av väldigt politiskt primitiva amatörtyckare, ibland av ledarskribenter och andra proffstyckare.

”Ni skulle inte låta oss göra detta i ert samhälle, därför ska inte ni få göra det i vårt samhälle”, är ett enkelt resonemang att förstå oavsett politisk bildningsnivå. Att det inte är särskilt genomtänkt är en annan sak. Man kan till exempel konstatera att våra belackare här inte gör anspråk på att ställa sig över oss moraliskt, utan det är ”öga för öga, tand för tand” som gäller; våra fiender vill förtrycka oss samtidigt som de anklagar oss för att vara potentiella förtryckare. Det är ett hyckleri och en dubbelmoral i sig. Så till att börja med kan vi alltså fastslå att alla våra fiender som vill förbjuda oss åtminstone inte står över oss moraliskt.

”Demokratin” finns inte
Jag menar vidare att det inte går att vara ”fiende till demokratin” eftersom demokrati är ett begrepp som kan betyda vad som helst. Det finns ingen generell och enhetlig demokrati som man kan vara för eller mot. Seriösa och nyanserade ställningstaganden kan endast göras beträffande klart specificerade fenomen.

Några få exempel som visar hur demokrati kan betyda i princip vad som helst:

* Både Nordkorea och USA kallar sig idag för demokratier.

* Demokratins vagga sägs vara antikens Grekland, där varken kvinnor eller utlänningar hade rösträtt. Det hade knappast setts som demokratiskt i till exempel dagens Sverige.

* Storbritannien sägs vara den första parlamentariska demokratin och samtidigt som landet styrdes demokratiskt var det världens mest imperialistiska samhälle. Både Storbritannien och USA säger sig ha spridit demokrati och civilisation genom sin tidigare och nuvarande imperialism. Samtidigt har antiimperialistiska rörelser hänvisat till demokrati när de gjort motstånd mot dessa stater.

* Vad gäller ras har demokratiskt styrda stater som USA, Israel och Sydafrika haft lagar som upprätthållit rassegregation. Och i Sverige av idag är det enligt vissa odemokratiskt att vara mot invandring.

Uppenbarligen är ”demokrati” något väldigt föränderligt och flexibelt. Att försöka tvinga Motståndsrörelsen att ta ställning till ett så obestämbart fenomen är intellektuellt ohederligt. Det är simpel populism där våra fiender vet att de flesta i Sverige är positiva till begreppet demokrati och därför kommer bli skeptiska till vår organisation om vi målas upp som ”antidemokratiska”.

Demokrati som nihilism
Egentligen är demokrati bara ett sätt att fatta beslut på, det handlar om en beslutsprocess och resultatet av den processen kan principiellt sett bli vad som helst. Och den gode demokraten ska alltid foga sig efter de beslut som fattats av majoriteten.

Eftersom en majoritet, i teorin, helt i enlighet med demokratiska principer kan förtrycka en minoritet har kritiker av demokratin ofta kallat demokratin för ”majoritetens tyranni”. För att förhindra att majoriteter förtrycker minoriteter har stater genom historien infört begränsningar av demokratin. Detta har bland annat skett genom att man infört konstitutioner som skyddar individers rättigheter och hindrar den demokratiskt styrda staten från att kränka dessa rättigheter.

Jag personligen hyser ingen religiös tro på den demokratiska majoritetsprincipen (att majoritetens åsikt alltid är den bästa åsikten). Tvärtom anser jag att majoriteter ofta har haft fel och jag tycker att det är problematiskt när ingen enskild politiker kan hållas fullt ansvarig för ett beslut som har fattats kollektivt av en grupp.

Att blint tro på och acceptera en skadlig politik bara för att den har stöd av en majoritet av de röstberättigade är förkastligt. En sådan övertro på demokratin blir en sorts nihilism där man accepterar vilka negativa konsekvenser som helst så länge det är en majoritet som har fattat de skadliga besluten. Rätt är helt enkelt rätt och fel är fel, detta även om en majoritet påstår att fel är rätt och att rätt är fel.

Därför har Motståndsrörelsen rätt att kämpa mot till exempel massinvandring, även om en majoritet av det svenska folket skulle vara positiva till ”mångkulturen”. Det handlar om vad som är rätt och fel, inte vem som har flest väljare bakom sig.

”Värdegrundsdemokratin” hotar yttrandefriheten
I västvärlden av idag har kulturmarxister förvridit begreppet demokrati till att vara synonymt med deras egna värderingar, varför människor som är politiskt inkorrekta kan stämplas som ”odemokratiska” trots att en ”riktig demokrati” borde tolerera alla åsikter.

Exempel på detta är hur det numera ses som ett ”demokratiproblem” att det inte råder total ”jämlikhet” på arbetsplatser, i hemmet eller inom politiken. Alla kön, etniciteter och sexuella läggningar ska inte bara ha samma rättigheter, de ska också uppnå samma resultat överallt. När verkligheten säger att dessa grupper egentligen är ojämlika förespråkar vänstern politiska tvångsåtgärder som kvotering för att tvinga fram en onaturlig jämlikhet.

I demokratins namn jagar vänsterextremister också oliktänkande på samma vis som kyrkan en gång i tiden jagade kättare. Har du politiskt kontroversiella åsikter ska du inte få vara anonym, du ska hängas ut, trakasseras, diskrimineras på arbetsmarknaden och blir du attackerad av politiskt ”rättänkande” terrorister får du skylla dig själv (som Fredrik Reinfeldt sa under sin tid som statsminister om sverigedemokrater som blivit fysiskt attackerade på grund av sina åsikter).

De dissidenter som inte låter sig skrämmas av extremvänstern och deras allierade i de etablerade partierna och på de liberala tidningsredaktionerna tvingas ofta istället kämpa mot hela statsmakten. Censurlagar som hets mot folkgrupp-lagen i Sverige och de lagar som förbjuder förintelserevisionism i andra länder antingen tystar eller fängslar människor med ”fel” åsikter. Förespråkandet av rena förbud mot politiska organisationer som Nordiska motståndsrörelsen och Gyllene gryning är ett annat exempel på åsiktsförtrycket som brett ut sig i västvärlden.

Den här sortens ”värdegrundsdemokrati” tar jag avstånd från, inte bara för att den bakomliggande tanken och det praktiska utförandet är ”odemokratiskt” – utan främst för att de kulturmarxistiska värderingar som här upphöjs till icke-förhandlingsbara normer är sinnessjuka och osunda. Att vårt samhälle för en sjuk politik är i mina ögon värre än att politiken drivs igenom med odemokratiska metoder. Men alla de som verkligen vurmar för sann demokrati bör hata vänstern för dess försök att pervertera demokratibegreppet. Man kan inte säga att till exempel Sverige är en demokrati med yttrandefrihet om man både förbjuder kontroversiella åsikter från att yttras och förbjuder politiska partier som Nordiska motståndsrörelsen.

Egentligen är ordet ”värdegrundsdemokrati” helt fel ord för att beskriva det här fenomenet. Det vi ser är snarare en ”värdegrundsdiktatur”, där det demokratiska inslaget bara är en snävt regisserad politisk teaterpjäs där personer och partier med rätt värderingar låtsas tävla om folkets stöd, medan de verkligt oliktänkande med hjälp av odemokratiska medel förtrycks och ständigt hindras från att vara en del av den demokratiska processen. Till exempel får representanter för Motståndsrörelsen aldrig vara med i livesända debatter på TV eller radio för att försvara oss, varför vår politik i offentligheten hela tiden blir definierad av våra fiender.

Demokrati och nationalsocialism
Nationalsocialismen har ett ambivalent förhållande till demokratin. I Tyskland lyckades NSDAP erövra makten genom demokratiska val. Efter maktövertagandet förde Adolf Hitler också en rak dialog med det tyska folket där han förklarade att han ville ha si och så många år på sig för att lösa problemet med arbetslösheten och genomföra andra samhällsreformer, vilket är mer än man kan säga om dagens demokratiska politiker som ständigt lovar guld och gröna skogar under valrörelserna för att när de väl kommit till makten utan några som helst konsekvenser bryta alla sina vallöften. Tredje riket höll också folkomröstningar i viktiga frågor och vissa nationalsocialister beskrev samhället som en germansk demokrati med inslag av folkstyre.

Vidare kan det nämnas att vapenlagstiftningen i Tredje riket var väldigt frihetlig. Den nationalsocialistiska staten ville nämligen i grund och botten ha ett starkt och fritt folk, precis som USA:s grundare resonerade när de godkände det andra tillägget (rätten att bära vapen) till den amerikanska konstitutionen. (Detta kan jämföras med dagens Sverige där vi har restriktiva vapenlagar eftersom staten vill ha ett ofritt och kuvat folk som inte kan göra motstånd mot förrädiska politiker).

De antidemokratiska inslagen i Tredje riket måste också vägas mot den historiska kontext samhället existerade i. Tyskland riskerade på den här tiden att utsättas för en blodig bolsjevikrevolution i stil med den ”ryska” revolutionen (som egentligen bör kallas ”den judiska revolutionen i Ryssland”). Att inskränka kommunisternas politiska rättigheter i Tyskland för att rädda det tyska folket undan det ödet bör anses rimligt.

Samtidigt stod det klart att det första världskriget inte lyckats avgöra konflikten mellan de västerländska stormakterna och de nya gränsdragningarna efter kriget lade grunden för nya konflikter i Europa. I öst fanns också hotet från Sovjet som stod redo att gå i krig för den kommunistiska världsrevolutionen. Till och med tänkare som den tyske författaren Oswald Spengler, som inte var odelat positiv till NSDAP, förutsåg ett andra världskrig som skulle bli mer avgörande och mer blodigt än det första. Så det var inte konstigt att Tyskland och många andra europeiska stater i den här konfliktfyllda tiden innan andra världskriget utvecklades i en mer totalitär riktning. Även demokratier som Sverige, USA och Storbritannien förbjöd under den här perioden oppositionella grupper och satte dissidenter som på olika sätt hotade den etablerade ordningen i respektive land i fängelse eller koncentrationsläger.

Under mer fredliga förhållanden skulle ett nationalsocialistiskt samhälle kunna vara betydligt mindre hierarkiskt och auktoritärt. Nationalsocialismens essens är inte något specifikt statsskick eller politiskt program som måste följas slaviskt. Det grundläggande i Nationalsocialismen är rasmedvetenheten; att sätta det egna folket främst och skapa ett samhälle i harmoni med naturlagarna.

Nationalsocialismen är inte heller en oligarkisk rörelse som syftar till att tillsätta en diktatorisk elit som ska sko sig på folket och hålla alla andra individer och grupper borta från makten. Det beteendet känns däremot igen från både kommuniststater och liberala demokratier. Nationalsocialismen är positiv till meritokrati och social rörlighet, att alla oavsett deras ekonomiska bakgrund ska kunna uppnå sin fulla potential för att kunna leva ett så bra liv som möjligt samt vara till så stor nytta som möjligt för samhället. Det gäller även inom politiken och innebär att den nationalsocialistiska staten skulle välkomna att medborgare engagerar sig politiskt om de vill samhället väl och har talang för politik. Politikerna ska tjäna folket, inte härska för sin egen vinnings skull.

Ett politiskt engagemang behöver dock inte nödvändigtvis ske genom att man går med i ett av flera olika konkurrerande politiska partier som i dagens representativa parlamentariska demokrati. Enskilda personer kan istället kandidera till lokala eller nationella parlament och bli folkvalda på sina personliga meriter. Detta skulle vara mer demokratiskt än vad partiväldet i Sverige är idag, för idag kan den enskilde väljaren nästan aldrig influera vilken politiker som ska företräda honom eller henne i till exempel riksdagen. Idag är väljarna tvingade att rösta på något av de stora etablerade partierna som i sin tur har rätt att bestämma vilka specifika personer som ska bli ”folkvalda”. Med ett mer personligt politiskt engagemang blir politikerna också mer personligt ansvariga inför sina väljare och kan inte längre gömma sig bakom en partietikett.

De politiska partierna fungerar alltså idag som ett onödigt filter mellan folket och politiken. Partierna är också organisationer med egna ekonomiska intressen som är svåra att övervaka för den enskilde väljaren. Det vore mycket lättare för väljare att bevaka enskilda politiker i ett system där man kräver att alla politiker är transparenta med sin privatekonomi. Tar man bort partierna ur den politiska ekvationen skulle politikerna också bli mer intresserade av att kompromissa för att uppnå positiva politiska resultat, istället för att politiken som idag förblir ett fulspel mellan olika politiska lag som ägnar sig åt intriger, oärligt positionerande och spelteoretiskt tänkande för att just deras komplexa koalition ska kunna vinna nästa val.

I dagens mångkulturella och politiskt splittrade samhälle krävs det politiska censurlagar, omfattande övervakning och ett kraftigt socialt förtryck för att hålla ihop samhället. Nationalsocialismens kritiker menar därför att vi nationalsocialister skulle behöva en ännu mer förtryckande samhällsordning för att tvinga alla som idag bor i Sverige att acceptera vår politik. Men detta stämmer inte då vi, genom att stoppa massinvandringen och humant repatriera människor som inte hör hemma här, skulle skapa ett etniskt homogent samhälle genomsyrat av folkgemenskap. I vårt homogena samhälle skulle det per automatik finnas färre konflikter och motsättningar, det skulle istället finnas en naturlig politisk enighet som organiskt växer fram ur folket. I det nationalsocialistiska samhället skulle politikens mål vara mer självklart och statiskt än i dagens samhälle där det saknas högre mål som alla förstår och strävar efter, men å andra sidan skulle taket vara högre för debatter om vilka vägar och medel som bäst leder till vårt mål.

Den som mer i detalj vill veta hur Nordiska motståndsrörelsen önskar att vårt samhälle ska fungera i framtiden kan läsa ”Vår väg”. Har man inte ens läst vårt partiprogram har man ingen rätt att fördöma oss och hävda att vi bör förbjudas.

Sammanfattningsvis skulle jag här säga att Nationalsocialismen varken är för eller mot demokrati. Nationalsocialismen är en världsåskådning som ger livet mål och mening; dagens demokrati (den parlamentariska demokratin) är ett politiskt system som fastslår hur politiska beslut bör fattas. Nationalsocialismen sätter målet främst (det egna folkets väl) och kan i strävan mot det målet använda vissa inslag av parlamentarism och folkstyre.

Detta ambivalenta och icke-dogmatiska förhållningssätt till demokratin är inte unikt för Nationalsocialismen. Många andra världsåskådningar, ideologier och religioner har ett liknande förhållande till demokratin. Marxismen har till exempel funnits i både demokratiska och odemokratiska former och kristendomen har gått från att ideologiskt understödja absoluta monarkier till att acceptera den nuvarande demokratiska ordningen.

Demokrati och revolution
Historiskt sett infördes den moderna demokratin stegvis genom blodiga revolutioner mot den gamla och monarkistiska ordningen. Demokraterna var radikala och ansåg att förändringarna de kämpade för innebar förbättringar och framsteg. De som var mot demokratiska reformer eller revolutioner ansågs vara konservativa och reaktionära.

Idag har det blivit tvärtom. Det har i västvärlden uppstått en enorm självgodhet och konservatism kring den liberala demokratin. Gårdagens revolutionära förändringsivrare säger idag att vi nått ”historiens slut” och att större politiska förändringar inte längre är önskvärda eller ens möjliga.

Den hållningen anser jag vara absurd och historielös. Alla politiska system kan förbättras och dagens liberala demokrati fungerar ur många synvinklar väldigt dåligt. Den liberala demokratin har historiskt sett existerat under en väldigt kort tidsperiod, men trots det har det politiska systemet redan hunnit tillåta stora problem som massinvandringen och olika miljökriser att uppstå. På under 50 år har den liberala demokratin lyckats omvandla Sverige från ett förhållandevis välfungerande och etniskt homogent folkhem till en mångkulturell värdegrundsdiktatur med öppna gränser och allmänt kaos.

I Sverige och andra liberala demokratier påstås det dock fortfarande råda yttrandefrihet. Men poängen med yttrandefrihet är inte att populära åsikter ska få framföras, utan verklig yttrandefrihet är när systemet tolererar även kontroversiella och impopulära åsikter. Sveriges yttrandefrihet är ändå sedan länge inskränkt och kraftigt hotad men det är ännu inte olagligt att uttrycka ”antidemokratiska” åsikter i vårt land.

Det går också att genom demokratiska val och beslut i Sveriges riksdag förändra vår grundlag och vårt statsskick – det gjordes till exempel 2010 när en riksdagsmajoritet, förvisso helt utan att tillfråga det svenska folket i frågan, beslutade att Sverige måste förbli ett mångkulturellt samhälle. Alltså är det enligt demokratins egna regler tillåtet att förespråka radikala politiska förändringar och det går lagenligt att genomdriva förändringarna, om man vinner ett tillräckligt stort stöd från Sveriges väljare. Det finns därmed inget som innebär att ”antidemokratiska” åsikter är kriminella eller per automatik leder till kriminalitet, varför politiker och andra opinionsbildare bör sluta upp med att hetsa om ett förbud av Nordiska motståndsrörelsen och andra lagliga organisationer som stämplas som ”odemokratiska”.

Man får kritisera Sveriges statsskick och det är rimligt. Om vår liberala demokrati inte tolererade kritik och välkomnade politiska förbättringar vore den i sig totalitär och odemokratisk.

Anser man att demokratin av idag verkligen är det optimala samhällssystemet och något som en majoritet av människorna i Sverige förstår och brinner för, då borde man inte frukta konkurrens och kritik från rörelser som förespråkar ett annat samhälle. Varje land som förbjuder Nordiska motståndsrörelsen eller liknande rörelser erkänner att de inte längre tror på den liberala demokratins överlägsenhet.