Det är ingen idé att kalla själva valresultatet för något annat än en besvikelse. För egen del hoppades jag på ett mandat i Ludvika och där nådde vi inte hela vägen. Men vi fick i alla fall preliminärt 219 röster (1,3%) i kommunvalet där. Det är mer än tio gånger så många röster som Pär Öberg fick 2014 när han röstades in på ett SD-mandat. I Ludvika tycker jag därför att det vi gör har visat sig fungera, vi måste bara arbeta vidare och ge det hela lite tid så kommer vi redan vid nästa val att komma in i kommunfullmäktige igen. Vår kamp står och faller inte heller med ett kommunmandat, men ett mandat har ett symboliskt värde och vore ett kvitto på att vi har gjort ett bra arbete med att normalisera åsikter som är diametralt motsatta de åsikter allmänheten tvångsmatas med från skola, medier och de övriga partierna. Redan nu kan jag lova att många folkförrädare i Ludvika sover dåligt om natten, medvetna om att bara i deras lilla kommun finns det över 200 personer som står bakom Motståndsrörelsen.
Vad gäller riksdagsvalet hade jag inga förhoppningar alls om något särskilt högt valresultat för oss. Efter Alternativ för Sveriges lansering stod det klart att många av våra potentiella väljare skulle rösta på det nya partiet som under hela valrörelsen lovade att de skulle komma in i riksdagen. Nu är AfS-hypen över och många nationalister kommer börja tänka om sin inställning till parlamentarismens roll i kampen, vilket förmodligen kommer gynna Motståndsrörelsen.
Det som faktiskt förvånade och stör mig mest är att Sverigedemokraterna bara fick 17 procent av rösterna. Rent parlamentariskt innebär det att SD något stärker sin vågmästarroll och Jimmie Åkesson kallade valet en vinst för SD. Att jag hoppades på ett högre resultat för SD är såklart inte för att partiet då skulle kunna rädda Sverige, utan jag ser SD:s resultat som en värdemätare för hur många samhällskritiska svenskar det finns. Jag trodde faktiskt att det fanns en bra bit över 20 procent och hoppades att SD skulle kunna utmana Socialdemokraterna om att bli det största partiet, vilket hade varit symboliskt viktigt och gett alla motståndare till massinvandringen vind i seglen.
Vilka förlorade egentligen?
Även om valresultatet alltså är en besvikelse så har vi egentligen inte förlorat något vi tidigare hade. Motståndsrörelsen och AfS ställde upp i val för första gången i år och vi erövrade tillsammans 22 000 riksdagsröster, vilket kan jämföras med de 4 000 röster som Svenskarnas parti fick 2014. Massinvandringen 2015 tillsammans med vårt och andras folkbildningsarbete har burit frukt och skapat en radikaliserad del av befolkningen som i nuläget består av tiotusentals individer.
SD fortsatte också i detta val att växa på de gamla partiernas bekostnad. Socialdemokraterna gjorde ett historiskt dåligt val även om många hade förväntat sig ett ännu sämre resultat. Moderaterna och Miljöpartiet gick också tydligt bakåt i valet. På det stora hela har valet ingen stor vinnare och det verkar både för väljare och politiker oklart hur landet nu ska styras. Vi kan alltså vänta oss mer politiskt kaos utöver det mångkulturella kaoset och detta kommer att gynna aktörer som Motståndsrörelsen.
Det enda nationalister riskerar att förlora på grund av valet är politiskt självförtroende. Runtom på internet ser man nu hur invandringskritikers besvikelse över valresultatet övergår i ren defaitism. Här är det viktigt att komma ihåg att stödet för radikal nationalism har aldrig tidigare i Sveriges historia varit större än nu samt att vi har rätt oavsett hur många idioter som fortsätter att rösta på Socialdemokraterna. Det är också viktigt att förstå att de andra partiernas väljare oftast inte är våra fiender, de är för det mesta politiskt oengagerade människor som slentrianröstar en gång vart fjärde år.
Fienden är ”etablissemanget” – partiapparaterna, journalistklassen, asylprofitörerna och etnomaffian som AfS kallar för ”globalisterna”. Etablissemanget består av ett begränsat antal människor och är inte på något sätt oövervinnerligt, även om de roffat åt sig stora mängder resurser som för tillfället ger dem ett övertag i den politiska kampen.
Samtidigt som stödet för oss växer och Nordiska motståndsrörelsen har fler aktivister än någonsin tidigare så blöder de etablerade partierna medlemmar. Det finns ingen folklig entusiasm för den förda politiken, Sverige styrs uppifrån-ned av en folkfientlig elit som genom massiv propaganda och hjärntvätt lurat vårt folk att acceptera en politik som går emot våra intressen och hotar folkets överlevnad.
Valfusksfrågan
Det har helt klart förekommit småskaligt valfusk i form av att PK-människor stulit valsedlar från framför allt Motståndsrörelsen, AfS och SD. Ju mer man sätter sig in i det svenska valsystemet, desto mer efterblivet och ”odemokratiskt” framstår det också. Krånglet med att behöva sprida valsedlar till vallokaler är onödigt och orättvist mot nya partier samtidigt som systemet med separata valsedlar för de olika partierna uppenbarligen undergräver valhemligheten. Särskilt i ett politiskt polariserat samhälle som Sverige uppmuntrar systemet till politiskt sabotage samtidigt som mindre modiga människor kan avskräckas från att rösta på kontroversiella partier.
Med detta sagt tycker jag inte att något tyder på att valfusket hade någon större inverkan på valresultatet. Det behövs mer bevis för omfattande och systematiskt valfusk för att vi ska kunna påstå att valresultatet blivit såpass manipulerat att det inte längre speglar ”den allmänna opinionen”. Däremot är det helt rätt att anmäla alla mindre incidenter av valfusk som faktiskt förekommit och kräva att valsystemet ändras för att sätta stopp för detta problem i framtiden. Rätt ska vara rätt, men vi ska inte vara hysteriska och överdriva det som är fel.
Demokrati och yttrandefrihet
Demokrati betyder folkstyre. Sverige är inte en demokrati. Svenska staten styrs inte av det svenska folket och staten agerar inte i folkets intresse.
Istället har vi i Sverige sju eller åtta partier som agerar i sina egna intressen och har uppmuntrat miljontals icke-svenskar att invandra och gett dessa människor rösträtt. För varje invandrare som får rösträtt blir den svenske väljarens röst alltmer statistiskt irrelevant.
Även bortsett från invandringen så är rösträtten i en demokrati med miljontals medborgare rätt så meningslös. Din enskilda röst gör ingen större skillnad. Det som istället ska kunna göra stor skillnad och vara demokratins viktigaste fundament är yttrandefriheten. Genom yttrandefriheten ska du kunna påverka hur andra människor röstar och då kan du som enskild medborgare utöva mer makt än genom din egen rösträtt.
Den bristande yttrandefriheten i Sverige är det som gör att landet inte ens enligt den etablerade och nutida definitionen av ordet kan betraktas som en fungerande demokrati. I antikens demokratier fanns det torg som kallades forum och var de ställen där medborgarna debatterade politik. Under antiken var demokratin oftast mer lokal, medborgarna i en stad röstade om stadens angelägenheter. I moderna massdemokratier kan inte medborgarna samlas på ett ställe för att diskutera politik. Istället har vi internet där det också finns forum som man kan diskutera politik på.
Svenska staten har dock valt att inskränka yttrandefriheten genom HMF-lagen. Ursprungligen handlade lagen om att förhindra kritik mot judisk makt, men över tid har den utvidgats alltmer och idag kastas gamla tanter i fängelse för att de kritiserat våldtäktsmän med ord som för några decennier sedan var helt oproblematiska att använda i svenska barnböcker.
HMF-lagen skapar stor osäkerhet för invandringskritiska debattörer då saker som igår var lagliga att säga idag kan visa sig vara olagliga på grund av lagens ständiga utvidgning. Det är en viktig del i anarkotyrannin som svenskarna utsätts för.
Förutom kriminaliseringen av vissa yttranden har regeringen med ”oppositionens” goda minne konspirerat med multinationella företag som Google och Facebook för att styra vilken information som svenska väljare kan ta del av. Facebook, Youtube och Instagram är förmodligen de tre största ”forumen” där politiska aktörer kan nå ut till vanliga svenska medborgare. Och Twitter är det ställe där det är lättast att söka debatt med politiska meningsmotståndare. Alla dessa arenor har väldigt hårt censurerat Nordiska motståndsrörelsen under valrörelsen; Youtube och Twitter började specifikt med denna censur inför valet, Facebook och Instagram har censurerat oss sedan flera år tillbaka.
Många svenskar har alltså nekats att ta del av vår politik. Såväl vänsterextremister och etablerade politiker försvarar detta med marknadsfundamentalistiska resonemang om att ”privata företag” får stänga av vilka användare de vill. I praktiken innebär detta att ”demokratin” privatiserats och att bara aktörer som godkänns av multinationella företag ska få sprida sina åsikter i Sverige. Att bankväsendet i Sverige stängt ut Motståndsrörelsen är ett annat exempel på hur kapitalet snarare än folket styr politiken i Sverige.
Med tanke på hur hårt specifikt Motståndsrörelsens yttrandefrihet motarbetas i Sverige går det inte att jämföra vårt valresultat med de andra partiernas. Vi spelar inte med samma regler som de andra och kommer därför inte att kunna vinna enligt de för oss uppsatta reglerna.
Vad gör vi nu?
Som tur var är censuren i Sverige inte total. Censuren snedvrider debatten kraftigt i vänsterliberal riktning. Men trots denna snedvridning så vaknar alltfler svenskar upp och ser problemen med massinvandringen och det mångkulturella samhället.
Precis som innan valrörelsen är Motståndsrörelsens och Nordfronts uppgift att nå ut till de här människorna och styra dem i rätt riktning. Det räcker inte att se problemen i dagens samhälle. Vi måste ge folket ett nytt mål att arbeta emot, ett alternativ till dagens förfall. Vi måste organisera fler svenskar, antingen för att helt störta den nuvarande samhällsordningen eller för att bygga ett samhälle i samhället – exakt vad vi uppnår kommer att bero på vår egen styrka.
Summa summarum var valresultatet alltså en mindre besvikelse, men vi rör oss ändå tydligt framåt och vet vad vi ska göra.
