Jag skulle vilja rikta en känga mot vad som kan beskrivas som ”nationell naivitet”. Man går med i rörelsen med tron att om man bara är flitig nog så kommer det ge en exponentiell framgång tills man slutligen står inför den totala segern. Ett linjediagram som går rakt upp mot solen. Detta synsätt medför att varje motgång, varje bakslag ses som en förlust både för individen och för gruppen. Då vår världsåskådning tillhör den mest motarbetade och förföljda ideologi som överhuvudtaget finns i samhället, så är motgångar och bakslag att förvänta sig.

Sedan kommer den förhatliga defaitismen. Man har deltagit på X många aktiviteter och delat ut Y stycken flygblad, och ändå ”händer ingenting” samtidigt som den utomstående omgivningen fortfarande inte lockas av alla Z antal argument mot massinvandring och globalism man kastat ur sig för obrydda öron. Man tappar modet och ser ingen mening med att fortsätta, sprider sitt missnöje och negativitet som etter bland sina kamrater, och kan i värsta fall få även deras kampglöd att börja falna.

Detta är som ni nog förstår inte en hållbar inställning när man befinner sig i den sits som varje kämpande nationalsocialist är i. Tyvärr verkar denna naivitet enligt min erfarenhet ha varit ganska utbredd och haft en skadlig inverkan bland de nationella leden sedan en lång tid tillbaka. Det behöver alltså ske en omformatering i hur man tänker kring vad som bör motivera en i kampen.

Väl värt att notera är att jag inte förespråkar pessimism, ”svartpillring” eller att man ska sluta tro på framgångar och seger. Tvärtom anser jag att man alltid bör bibehålla tron på folkets resning nästan som en förutbestämd naturkraft när den rätta tiden är kommen. Men man måste ändå förhålla sig till verkligheten och inte leva på orealistiska förhoppningar som kommer att grusas, gång på gång igen tills man inte längre ser någon mening med att kämpa.

Det är fullt naturligt att man önskar att nå den seger man kämpat så hårt för och att man blir besviken av motgångar. Men vi får aldrig glömma att vi har en hel världsordning mot oss, där vi är i stark minoritet. Denna kommer inte att ge upp lättvindigt. Detta är något de allra flesta av oss redan förstår, men ändå dyker dessa negativa tankar upp i våra medvetanden med jämna mellanrum. Här gäller det att bibehålla sin realism och inte sprida denna negativitet runt sig.

Jag kan själv ibland känna att saker och ting ibland känns hopplösa, men dessa känslor blir kortvariga då jag långt innan jag blev aktiv var på det klara med hur korten i spelet var lagda. Och oavsett är min grundinställning till kampen sådan att den inte påverkas av hur förutsättningarna för dess kortsiktiga framgångar är. Min inställning är sådan att jag först och främst kämpar för min egen skull. Jag vill kämpa för att kamp är en dygd i sig och för att de värderingar jag kämpar för är rotade i min själ.

Dessutom föraktar varje cell i min kropp de onda krafter som söker att förinta hela vårt folk och allt gott i världen, för deras drakoniska agenda. I det läget ser jag det inte som att det direkt finns något annat val än att försöka göra det lilla jag kan för att bidra till kampen. Jag förstår inte varför någon som känner liknande skulle vilja leva på ett sätt där man undertrycker sitt innersta väsen och tvingar en att leva som en slav till makter man hatar.

Detta kan låta som egoistiska motiv, och det må vara, men jag tror att det är en ganska bra grund att vila på, då den är orubblig inför yttre påverkan. Så länge man är kampen trogen kan man aldrig förlora. Då vore även döden en seger, då man aldrig låtit fienden krossa kampviljans tro på de högre värden vi kämpar för!

Avslutningsvis skulle jag vilja återbruka det citat som avslutar Handbok för aktivister i Motståndsrörelsen, av tänkaren Julius Evola, som i allra högst grad varit mig behjälplig att kultivera min inställning till kampen, och som jag tycker sammanfattar ett optimalt tankesätt:

Var radikal, var principfast, var absolut, var det som borgerligheten kallar en extremist: offra dig själv utan betänksamhet och utan beräkning, acceptera inte vad de kallar ’livets realiteter’ och agera på ett sådant sätt att du aldrig blir accepterad av ett sådant ’liv’, överge aldrig kampens princip.

– Julius Evola