Joan of Arc, eller som man i Frankrike säger Jeanne d’Arc, utgör en nationalgestalt av oöverträffat symbolvärde för den franska nationaliteten. Den fromma flickan som hörde röster från änglarna och ledde trupperna genom segerrika krig är både en myt och ett historiskt faktum. I kyrkor avtecknas Jeanne d’Arc som 1920 blev helgonförklarad. Gator och torg bär hennes namn. Hennes staty finns likaså på flera platser. Den andra söndagen i maj håller franska nationalister traditionsenligt en marsch för Jean d’Arc där de avlägger blommor och hyllar sin nationalsymbol.

Detta år hade myndigheterna nekat sju demonstrationstillstånd under helgen med patriotisk inriktning. Det skulle helt enkelt inte förekomma någon ”högerextrem manifestation” när regimen Emanuel Macron kan bestämma. Till skillnad från de större demonstrationerna mot presidenten, ”gula västar” och liknande, är de radikala nationella grupperna dessvärre ganska små och marginaliserade.

Av den begränsade franska jag kan, tyckte jag att debatterna på tevekanalen CNews var som att hamna i en annan värld. Där debatteras ämnen på en helt annan nivå än vad som skulle vara möjligt i Sverige. Jag erinrar mig också hur den tidigare Svt-profilen, numera etablissemangskritikern, Chris Forsne, gjort flera intressanta intervjuer inom alternativ media för att beskriva det annorlunda medieklimatet i Frankrike. Om den franska tevekanalen beskriver och kritiserar våldsamma demonstrationer med vänsterextremister som ropar att de ska skära halsen av Emanuel Macron – kunde då inte samma tevekanal uppmärksamma hur regimen förbjuder ordningsamma demonstrationer likt marschen för Jeanne d’Arc?

Nej, tevekanalen agerar som ett filter och föraktar ”l’extrême droite”, i synnerhet politiska rörelser som talar om andra saker än problemen med muslimer. Att nämna judar, det skulle de aldrig göra, får jag förklarat för mig. Istället förolämpar tevekanalen radikala nationella. Så att de skulle försvara demonstrationsrätten av princip i direktsändning är blott en naiv förhoppning. När dessa samtal sker mellan mig och Yvan Benedetti, ledaren för Les Nationalistes, nationalisterna, befinner vi oss i kontoret i Paris som rörelsen disponerat sedan år 1968. I kontoret är det full planering inför helgen med Forum Europa lördagen den 13 maj och den ’förbjudna’ marschen på söndagen för Jeanne D’arc.

En bild på bland annat Édouard Drumont pryder kontoret. Förutom att Drumont var chefredaktören för dagstidningen La Libre Parole och författare är han mest känd för sin roll i Dreyfusaffären som skakade världen för ett drygt sekel tillbaka. Den judiska kaptenen Alfred Dreyfus som sålde miltärhemligheter till tyskarna, alternativt den andra förklaringen, att han varit utsatt för en antisemitisk komplott, är ett ämne som kan behandlas närmare för intresserade. Yvan Benedetti berättar stolt för församlingen i kontoret att jag gjort en låt om Édouard Drumont på svenska.

Jerome Bourbon som är chefredaktören för den franska tidningen Rivarol är även på plats. Tidningen som jag får i min hand är en ambitiös skapelse, vilken i myllret av annan öppen information och riktad censur sannolikt drunknar i det allmänna medvetandet. De som aktivt söker kunskap har i alla fall en plattform. I efterhand kan vi i samma tidning få helgen i Paris jag recenserar summerad i en ledare, om att tyranniet har inletts.

Inte nog med att alltså sju patriotiska manifestationer stoppats av Gérald Moussa Darmanin på inrikesministeriet, väntar fler förbud gällande kommande demonstrationer och möten. Utdraget i bild ovan nämner minnesmanifestationen som var planerad den 21 maj för Dominique Venner, en historiker och författare som begick ett uppmärksammat självmord i katedralen Notre-Dame för 10 år sedan.

Vänner och nya bekanta från andra länder, däribland Plamen Dimitrov från bulgariska BNS, presenterades på lördagen den 13 maj i det som kallas Forum Europa. Den sistnämnde kunde inte närvara i egen person utan deltog i en videohälsning som publiken kunde underhållas med. Upplägget med utländska inslag var den att allt som inte sades på franska översattes med tolk. Deltagare från Schweiz och Belgien, däribland Hervé Van Laethem, från belgiska Mouvement Nation, kunde förståeligt nog hantera det stora franska språket.

Jag imponerades av den passion och spontanitet varpå flera fransmän talar inför publik. På forumet var lokalen dekorerad med blandade organisationsfanor. Försäljningsbord med typiskt politiskt innehåll blandades med välsorterade böcker med mycket intressanta ämnen för kunna att bygga ett eget franskt bibliotek.

En konstnär och illustratör demonstrerade sina verk både vid försäljningsbordet och framme vid scenen. Boken Cycles är en vacker hyllning till livet och familjetanken, där lovvärda citat blandas med tankeväckande konst. Avsteget från den moderna världen till det traditionella och kontinuerliga som bygger starka och hela människor är budskapet jag läser ut.

För att ge publiken på Forum Europa en nordisk fläkt höll jag ett anförande, halvt motvilligt på engelska. En del av talet var riktad från Nordiska motståndsrörelsens ledare, Simon Lindberg. Tanken från min sida var att publik som inte hanterar franska ska få en direkt förståelse. En duktig översättare avlöste mig efter några stycken med fransk översättning. Talet berörde Covid-politiken och omständigheter som alla i Europa kan känna igen sig i. Det mynnar ut i behovet att vi måste strida och offra för att vinna framgång och seger.

To conclude this, we have the same liars within governments and states. The same threats against our freedom and plain existence. The same struggle against the global oppressors.

Salut – for a new Europe without forced non-white migration. We need to fight or we will become murdered like the Frenchmen on the island Mayotte. In this regard we have no other choice!

Avslutningsvis var det merci beacoup! Och genuina applåder följde. Flera tackade mig i efterhand och ville även vara med på bild med den nordliga talaren.

Jeanne d’Arc har som nämnt flera platser uppkallade efter sig. Den kända guldstatyn av nationalsymbolen i centrala Place des Pyramides bör inte ha undgått någon turist. Aktivister spanade under söndagens morgon på möjligheten att improvisera något vid denna plats vilken ursprungligen var tänkt att innefatta riktmärket i marschen för Jeanne d’Arc. De kunde observera hård polisbevakning och med förbudet i åtanke hade reservplanen meddelats dagen innan: La place Jeanne-d’Arc. Det är ett kvarter vid Paris trettonde arrondissement med en magnifik kyrka som via Rue de Jeanne D’arc leder till en annan staty.

Vid ingången till kyrkan blir jag uppmärksammad av en kvinna som var med på Forum Europa. På enkel franska pratar vi och gör ett gemensamt besök i den stora salen, minuterna innan mässan börjar. Kyrkobesökarna fyller upp bänkarna medan vi beskådar interiören, de tända ljusen, den stora orgeln och givetvis skulpturen av Jeanne D’arc. Kvinnan är troende och berättar, vilket jag kunde gissa, att hon inte vill erkänna regimen efter andra Vatikankonciliet. Lagom till att mässan inleds har övriga anlänt till kyrkan och vi beger oss därmed vidare mot statyn av Jeanne D’arc.

Polisbevakningen är frånvarande vid den alternativa statyn. Enskilda polisbilar passerar. Korsningen vid statyn intas av den nationella samlingen. En blomkrans läggs ner och Yvan Benedetti håller till orda. Det sker utan förhinder.

Vi inbjuds till eftersamling på kontoret och jag tränger in mig i en för storleken stadsanpassad Peugot. Mat och givetvis vin dukas fram. När alla blivit mätta och nöjda föräras jag av erbjudandet som under förutsättningarna borde bli pricken på i-t. Guldstatyn nästa!

Så händer det sig att vi efter alla turer gör det vi skulle göra. Några tunnelbanestationers färd tillsammans med Yvan Benedetti, en mindre grupp assistenter samt den energiske advokaten Pierre Marie Bonneau, ger oss en kort promenadväg framåt. Därefter är vi vid platsen där kvällssolen lyser upp helgonet i guld. Blomkransen placeras tydligt vid foten med inskriptioner från de franska nationalisterna.

Polisbevakningen har upphört och Yvan Benedetti håller ett anförande som filmas. Det blir en kort visit då övervakningskameror med all säkerhet dokumenterar och alarmerar myndigheterna om denna vår fräckhet, att hylla det franska nationalhelgonet. Jag rusar dock tillbaka för att med kameran fånga alla nyfikna åskådare.

Tillbaka på kontoret väntar ännu tidigare sällskap att höra vår segerberättelse. Folk ska omsider lämna huvudstaden mot sina respektive hemtrakter medelst snabbtåg och fordon. Så jag får avslutningsvis praktisera den sydländska vanan med att kindpussa alla unga och äldre damer ”à bientôt”.