Idag råder en klanderkultur. Jag har skrivit artiklar som berört detta förr, framförallt i artikeln Det är ett problem att alla har (fel) åsikter om allting och jag skrev då att det skulle kunna författas en hel bok om problematiken, kanske skulle denna artikel kunna ses som kapitel två.
Alla ska idag ha en egen åsikt om precis allt som sker och man ska hellre kritisera än att följa – ja, förutsatt att det inte är den av etablissemanget, påstådda enda sanningen som sprids, för den ska givetvis följas dogmatiskt. Bland personer som vaknat och kastat detta ok blir dock i många fall bara kritiken kvar – man ersätter inte kulturmarxismen med något nytt att lojalt följa.
Det är en del av det liberalistiska giftet som satt klorna i vårt folk – individen och jaget har blivit viktigare än vi:et och kollektivet. Då givetvis måste man också ha egna benhårda åsikter om allt och kan inte kompromissa. Varför tro att någon annan kommit på bättre idéer än jag själv som är störst av de stora och heligast av de heliga?!
Ibland håller dock individen tillbaka sin egna åsikt av konflikträdsla – det kan ju ge negativa personliga konsekvenser för den som yttrat sig, men i skydd av inbillad anonymitet och/eller avstånd, på internet försvinner detta filter för att hålla inne med idiotiska åsikter helt och hållet och gödselspridningen släpps fri.
Det behöver väl knappast nämnas att detta i många hänseenden är motsatsen till nationalsocialism där det rasliga kollektivet, det egna folket, är det absolut största och bästa och där förvisso JAG blir enormt betydelse- och värdefull eftersom jag utgör en del av denna storslagna ras, men där samtidigt individen blir obetydlig i jämförelse och problemlöst kan komma att offra sig för den högre saken, för folket som helhet.
Trots detta är många nationalister, och till och med sådana som hävdar att de är nationalsocialister, också extremt insyltade i klanderkulturen. Detta leder till att det också finns väldigt mycket stark och mycket skadlig negativ kritik inom den nationella rörelsen. Istället för att försöka enas kring det som faktiskt är bra och bygga vidare på detta så ska var och en aktivt leta efter meningsskiljaktigheter och kritisera. Ens egna åsikter är min sann minst lika bra som alla andras (för alla är lika mycket värda) och därför gör man också det (enligt egen mening) perfekta till det godas fiende.
Vi hör idag kritik från de som inte är anslutna till Motståndsrörelsen. Vi borde gjort si och så istället för att nå framgång. Det hade varit mycket bättre om vi fokuserat på ditt eller datt. Om det och det här andra hade varit annorlunda hade jag kunnat fundera på att ansluta mig.
Vi hör kritik från människor som, ofta på grund av personliga tillkortakommanden, lämnar vår organisation eller har gjort det för länge sen. Om vi bara hade gjort si och så istället. Om vi bara fokuserat på ditt eller datt. Om det och det här andra hade varit annorlunda hade jag fortsatt varit ansluten.
Det har också med grund i denna kritik och för att att blidka kritikerns individualistiska behov, bildats många tiotals nya nationellt sinnade organisationer under åren. Organisationer där man minsann ska göra si och så istället. Där man ska fokusera på ditt och datt. Där det och det här andra ska göras nytt och annorlunda.
Sanningen är dock egentligen ganska enkel, nej vi borde inte gjort på något särskilt annorlunda vis eftersom att vi faktiskt är bäst så som vi gjort det och gör det!
Vi är världens främsta och mest aktiva nationalsocialistiska organisation. Det hade vi inte varit om vi gjort alla dessa påstådda fel. Om kritikerns väg hade varit den bästa så hade självfallet istället en organisation som fungerade i enlighet med kritikerns tankar varit den största, bästa och mest framgångsrika.
Då hade kritiker A:s organisation gått igenom is och helvete i 25 års tid utan att slås i sönder istället för Motståndsrörelsen. Då hade kritiker B:s tankegångar varit dominerande i den radikala nationalistiska miljön i halva världen istället för våra. Då hade kritiker C:s sammanslutning varit den mest välkända och prisade istället för den här.
Men om dina tankar nu verkligen varit de korrekta och bästa – varför finns det då inte en stark rörelse som fungerar så som du tänker idag?
Jag säger inte på något vis att Nordiska motståndsrörelsen är felfri. Absolut inte. Det finns massor av saker att arbeta på. Det existerar enormt många områden som vi kan bli mycket mer framgångsrika inom. Det finns säkert hur många punkter som helst man kan diskutera kritiskt för att kunna skapa en starkare organisation. Men, uppenbarligen är vi ju ändå bäst. Uppenbarligen är ändå vår organisation, med alla sina fel och brister och trots all kritik alla kan tänkas ha, den bästa radikala nationella organisationen som finns i Norden eftersom att vi tydligt är den främsta. Givetvis är inte heller lösningen för att få den att bli ännu bättre att stå vid sidlinjen och skrika ut negativ kritik.
Så varför kan då inte de nationella kritikerna bara inse detta?
Jo, som sagt, för att de är smittade av sjukdomen som följer med den regerande världsordningen. De har curlats av hela samhället, av föräldrar, dagis och skola till att tro att de är helt unika snöflingor vars åsikter betyder något helt enormt mycket. Samtidigt har de paradoxalt nog ofta ganska usel självkänsla eftersom de berövats på allt som verkligen gör dem fantastiska och därför har de stora behov av att hävda sig själva. När dessa individer dessutom kan vräka ur sig vad de vill utan att behöva ta ansvar för det, alltså i skydd av internet, då skapas den perfekta stormen.
En person som inte har vad som krävs för att platsa i Motståndsrörelsen. En som inte klarar av att följa organisationens regler eller som inte orkar stå emot den repression som följer med ett sådant engagemang. Den kommer med anledning av detta i många fall, istället för att identifiera fel hos sig själv, leta efter fel hos Motståndsrörelsen.
Det är givetvis också enkelt att bli kritisk i en tid när hela världen står emot oss och vi är så marginaliserade som vi är. Där saker går så otroligt sakta framåt samtidigt som alla involverade givetvis har en önskan om att det skulle gå mycket snabbare.
Men istället för att förstå att den största anledningen till att vi inte är större och starkare än vad vi är, inte beror på en massa fel vi gör, utan snarare för att folket inte är beredda att offra vad de har under rådande omständigheter, så letar alltså folk efter brister. Istället för att förstå hur planen ser ut och hur vi faktiskt kan befria Norden, så börjar de drömma om alternativa vägar som skulle vara så mycket snabbare och bättre.
Men givetvis har de flesta av dessa ”nya” tilltag redan prövats och misslyckats och de allra flesta av det fåtal idéer som faktiskt består i genuint nytänkande skulle såklart lika gärna kunna genomföras i Motståndsrörelsens namn.
För att verkligen kunna skapa oss goda förutsättningar för att rädda folk och land och för att ta oss framåt så snabbt vi bara kan måste vi istället hänge oss åt det nationalsocialistiska tankegodset och inse att vi måste offra våra jag för kollektivet. Att våra egna kritiska tankar inte särskilt ofta (om ens någonsin) är likstämmiga med någon form av ultimat sanning. Vi måste vidare förstå att man givetvis kan kritisera saker och ting, men för att denna kritik eventuellt ska kunna bli mer konstruktiv än destruktiv måste vi också aktivt arbeta för den förändring vi vill se. Vi måste VARA den förändring vi vill åstadkomma – allt annat är bara hyckleri.
Tycker du att Motståndsrörelsen borde ta till med hårdare tag – så ta själv hårdare tag först då istället för att använda det som ursäkt för att inte göra något alls. Tycker du att Motståndsrörelsen borde satsa på företagande och bara anställa nationellt sinnade – så varför bildar du inte ett företag och anställer nationella istället för att i onödan kritisera? Tycker du att Motståndsrörelsen borde satsa mer på kultur – så starta då själv ett nationellt band eller börjar skapa konst som kan gynna vår sak istället för att gnälla om det! De flesta saker, ja alla utom rent offensiva kriminella handlingar, går dessutom utmärkt att göra samtidigt som du är en del av Motståndsrörelsen och stärker kollektivet.
Kanske viktigast av allt dock, så måste vi vara ödmjuka inför andra människor och förstå att likväl som det finns saker du som läser detta garanterat är bättre på än jag så finns det också saker jag är bättre på än du.
Kanske skulle det kunna vara så att ett kollektiv med sammanlagt tusentals år av såväl kamperfarenhet som allmän livserfarenhet prövat sig fram och i de allra flesta fall dragit bättre slutsatser än de som du själv, och måhända ditt begränsade kompisgäng, kommit fram till under ditt/ert navelskådande?
Vi måste kollektivt förenas kring det positiva istället för att stå ensamma och kritiska. Vi måste främst leta rätt istället för fel. Det är A och O för att kunna åstadkomma något alls.
Om du då förstår vad jag skriver och följer min uppmaning. Om du börjar leta rätt istället för fel med Motståndsrörelsen, då är jag övertygad om att din samlade bild kommer bli bra nog för att ansluta dig och göra organisationen starkare du också.
Och bara tänk vad mycket friskare och hälsosammare hela diskursen runt kampen skulle bli om de utomstående som ändå i sak också drömmer om samma slutmål som vi sa ”det här och det här gör faktiskt Motståndsrörelsen riktigt bra” istället för ”bu och fy för detta och detta som Motståndsrörelsen gör fel”.
En man eller kvinna som offrar sig själv och sin liberala hybris för kollektivet, en efter en som börjar hylla istället för att klandra – det måhända vara små, men ändå otvivelaktiga positiva steg framåt, på den stig som gemensamt ska ta oss till seger!
