Ett lands armé överger sin flagga. Denna otroliga historiska händelse skedde i vansinnets Sverige – var annars? Det skedde för ett par år sedan, men ställningstagandet har i år förtydligats ännu mer genom extravaganta insatser för den nya statsmaktens flagga. Man kan förvisso säga att försvaret med sina ställningstaganden bara gör explicit något som under en tid har varit implicit, och att Sverige i anden inte står ensamt i denna förvandling, som sker över hela västvärlden, men man bör låta det sjunka in, liksom hela betydelsen av detta.
Låt oss redan inledningsvis klart utsäga att detta är ett förräderi av största magnitud – ett lands militär har ingen rätt att byta flagga. Och nej – det är inte så att man försvarar denna flagga ”också”, vilket inses av den historiska process som har lett fram till detta. (Och skulle så vara så är även det oacceptabelt.)
Flaggbytet kommer inte ur ingenstans, utan är snarare just ”logiskt”, som rubriken säger, sett utifrån vad våra Sverigehatande politiker och etablissemangspersoner har sagt och signalerat i decennier. Detta händer i en kontext; regnbågsflaggan ser man nu för tiden precis överallt, liksom den svenska blir alltmer sällsynt i urbana miljöer och flaggas bara med i de sammanhang man ”måste”. Det är inte svårt att se vart entusiasmen finns och inte finns. Flaggbytet är Sverigehatets naturliga kröning.
Jag tänker emellertid inte spilla rader på att ondgöra mig över detta. Det är trots allt bara ett i mängden av de förräderier svenskar har fått vänja sig vid som en slags vardag, och som kommer pågå och ständigt vinna nya segrar tills vi säger stopp. Vad jag dock vill nyttja denna ordets plats till är att bidra till att innebörden av vad som har skett ska förstås.
Naivt förstått så tror man kanske inte att regnbågsflaggan har någon ideologisk innebörd; att den ”bara” står för ett slags inkluderande av människor som inte är heterosexuella, förstått i olika kategorier som detta kan yttra sig som. Låt säga att så vore fallet. Då uppstår ändå frågan varför denna och dess budskap alltid måste vara allestädes närvarande – i myndigheter, på arbetsplatser, i skolor, och som ett generellt inslag i stadsbilden. Varför behöver detta budskap ha parader och ”högtidsdagar”? Varför en flagga?
Totalt sett blir det en slags ”överreligion”. Det kan omöjligen vara motiverat utifrån någon verklig samhällsproblematik, utifrån några tänkbara sakförhållanden. Det kan bara förstås som en slags ”kultur”-revolution, ytterst ämnad att göra avvikelsen till norm; den avvikelse, som faktiskt inte särskilt många brydde sig om innan den ständigt skulle börja tryckas upp i ansiktet på alla.
Nej, självklart är regnbågsdiskursen ideologisk, även om detta begrepp i sig är något vagt och kanske inte åsyftar samma sak i olika sammanhang och tider. Även om många som dras med i den tror att det handlar om oskyldig godhet så syftar den till upplösning av de samhällen där den aggressivt propageras ut, varför det är så viktigt att ge sig på den naturliga familjen, som är dess viktigaste beståndsdel.
Alla kategorier som den lyfter upp görs för att den just förhindrar familjens uppkomst och bestående. Som allt annat idag är därför udden främst riktad mot vita människor, det är här det verkliga kriget i väst pågår. Vi ser också detta i Natos ideologi, som Simon Holmqvists har belyst i en artikel. Så låt oss vara intoleranta mot förklaringar som påstår att det skulle handla om något annat, då det är uppenbart vad som är agendan – vilken Försvarsmakten agerar nyttig idiot för (och därmed visar att man inte förstår krigets olika former).
Det är också logiskt ur ett annat perspektiv att Försvarsmakten anammar regnbågsflaggan som något ”värt att försvara”, nämligen som ett sätt att officiellt visa att man inte längre på något sätt sysslar med att försvara Sverige och svenskarna. Man försvarar nu officiellt globalister och deras förtryckarideologi, avsedd att ta ifrån oss allt grundläggande mänskligt. Man är nu en del av Nato och försvarar därmed banker och storföretag, kort sagt det internationella kapitalet. Man bryter därmed helt och officiellt med Sveriges historia och allt vad svenskar som har gått i krig fram till nu har förstått att de har försvarat och offrat sitt blod för.
Sveriges historia efter 1945 har vandrat mot denna händelse och det är faktiskt bra att man inte längre hymlar med vad man står för och att tiden i gråzonen är förbi. Nu vet alla vad som gäller och kan tydligt se alternativen då man själv ska positionera sig utifrån detta. Den som fortsatt önskar försvara Sverige och svenskarna har inget att hämta i det ”svenska” försvaret. Den svenska flaggan är nu en dissidentflagga.
Att det är så är ju också givet utifrån den större bilden, av ett Sverige som sitter i klorna på EU, USA och en liberal världsuppfattning. Under den senare kan ju omöjligen staten som begrepp ha någon innebörd, under de förra så görs Sverige som stat meningslös utifrån maktförhållanden. Det säger också sig självt att det omöjligen kan finnas något mer meningslöst företag än att försvara ett land utan gränser, eller ett land vars politiker undantagslöst alltid gör vad de kan för att ge bort.
Man ska därför inte låta sig luras av viftande och användande av svenska flaggan från dessa aktörer när det passar deras syften, när de behöver nyttja svenska nationalister och patrioter. Den svenska historiska nationen är nu officiellt övergiven, vilken den har varit i decennier i praktiken. Och som sagt, nationer och stater har ändå ingen innebörd under liberal hegemoni, det är bara ord som fortfarande hänger kvar i språket. Vad som nu gäller är ett verkligt ”år 0” i Sverige och västvärlden, ett artificiellt västerland skapat av dess fiender, som man ger legitimitet om man agerar i dess namn, i synnerhet ger sig ut i strid för det.
Man kan förstås alltid välja att inte göra det, även om priset kan vara högt. Det finns inget som garanterar att ett lands reguljära armé agerar i medborgarnas intresse. Den kan också agera tvärtemot deras intresse, vilket är en logisk följd av att deras regering gör det. Därför kan den teoretiska risken för inbördeskrig aldrig elimineras. I sin rena form så är detta fenomen den yttersta konsekvensen av att ett lands befolkning är oense om statens politik, och den delar sig därför i två oförsonliga läger. Det finns heller inget som säger att någon armé i världen agerar i en viss grupps intresse. Ändå kan den gruppen ha ett högst påtagligt behov av att försvara sig eller kämpa för en politisk sak. Därför uppkommer då och då historiska behov av irreguljära alternativ.
Med andra ord är det inte så att statens politik per definition är rätt, något som kan behöva påpekas i vårt zombifierade tidevarv. I själva verket är Försvarsmaktens anammande av regnbågsflaggan ett bra test på hur långt zombifieringen av svenskarna har gått. Är svensken beredd att gå i strid och dö för vad som helst? Spelar det någon roll för vilken flagga, för vems intressen?
För dig vars intresse är att försvara svenskarna och de nordiska brödrafolken, och som har fått nog av den självförnedring som det innebär att vara del av Försvarsmakten, så finns det ett alternativ som står redo – Nordiska motståndsrörelsen – den organisation som idag utgör den enda oppositionen i Norden.
