En rapport från själva besöket har publicerats på Nordfront.se.
Hej Vera! Många som är nationella idag fick aldrig träffa herr Oredsson. Vill du lite kort beskriva hur din make var som person?
Man skulle kunna kalla honom en sammansatt personlighet av lite ovanlig karaktär. Humorn och trofastheten till nationalsocialismen i folkgemenskapens tankar genomsyrade hans liv. Han bedrev hård kamp, men hade samtidigt en oändlig kärlek till öppna landskap och vackra städer. Blommor och djur hanterade han på ett närmast magiskt vis. Djur drogs till honom och allt vad han planterade lyckades.
Ett häpnande exempel var något som hände i Berlin. En sommardag bjöds vi in av min far till en restaurang som hade sina glasdörrar öppen mot gatan. Vi satt längst inne i lokalen. In kom plötsligt en halvstor vit terrierliknande hund, med bestämda fyra ben gick den trevliga hunden förbi alla andra gäster och fram till Göran och lade tassen på hans knä. Gästerna i restaurangen förundrades då matte kallade på honom från gatan. ”Vad tar du dig till!?” och ”Sådär brukar du ju aldrig göra!?” ropade kvinnan. Efter en omklappning av Göran gick hunden tillbaka till sin matte.
Det finns många fler exempel. En undulat som satte sig på hans hand när han sträckte ut den genom fönstret för att se om det fortfarande regnade, en älg som klippte med öronen när Göran pratade med den i Borensberg och så vidare.
Handtag i hushållet var för honom inte främmande, men han snickrade och målade också och var givetvis en god make och far. Han svarade alltid på brev och tackade artigt för alla bidrag från sympatisörer.
Att svara i telefon var dock något jag fick överta med tiden då han blev illa berörd av plumpa elakheter – något jag inte hade några problem med. Debattera hade han dock ingenting emot, han kunde utan problem diskutera med dem värsta meningsmotståndare.
Som talare var han tydlig och omtyckt, hans sociala patos kunde ibland vara en nagel i ögat på mer konservativa nationalister och bli till häftiga diskussioner. ”All hjälp till de som vill arbeta, men av olika skäl inte kan, ingen hjälp till de som inte vill arbeta.” var hans devis.
Han bekämpade gärna sina motståndare med satirisk humor som satte ”myror i hjärnan” på både säkerhetspolisen och diverse demokrater. Ett exempel bland massor vill jag ge.
Göran var med som korpral i frivilliga soldatföreningen. En kommunistisk tidning protesterade och efter ett sammanträde uteslöts han. En sympatisör i föreningen ”visselblåste” och skrev upp namnen och adresserna på dem ledande personerna som var för en uteslutning.
Något år senare fann Göran en bunt helt nya medlemsböcker från kommunistiska partiet på soptippen när han slängde kompost från folkets park där han var anställd. Vi skickade sen dessa en och en till soldatföreningens höga officersmedlemmar som hade röstat för uteslutningen. Breven adresserades till ”hedersmedlemmar i kommunistiska partiet” med deras namn som värdepost så att de behövde hämta böckerna personligen. Då dessa givetvis var antikommunister blev tilltaget extra roligt.
Vad är ditt bästa minne från er tid i Nordiska Rikspartiet?
Så väldigt många upplyftande framgångar hade vi dessvärre aldrig. Uthålligheten var ett bekymmer med alla dessa ”om och men”. Under de förföljelser som råder idag kan man i viss mån förstå det, men man kan ändå konstatera att Motståndsrörelsen och dess medlemmar är av hårdare virke än vad Nordiska Rikspartiet var. Jag anser dock att 70-talet var ganska bra och våra bästa år med uppsving i valresultaten och flertalet avdelningar i olika län med mera.
Kampen fortsatte alltjämt med nya vänner, framgångar och motgångar och Göran Oredsson gav aldrig upp! Inte ens när han upplevde det förfärliga moralförfallet och invandringsproblemet som han hade varnat för i sin ungdom redan 1956.
Göran Oredsson var som många vet aldrig medlem i Nordiska motståndsrörelsen. Varför tycker du det är viktigt att också vi högtidlighåller hans minne?
Okunskapen förskräckte Göran Oredsson. Han fick för sig att hans ålder inte lockade de ungdomar som grundade Motståndsrörelsen. Han ville behålla tidningarna Nordisk Kamp och Solhjulet som en skolning för att sprida kunskap om nationalsocialismen, men tidningarna ledde också till att vi kunde överleva ekonomiskt, trots minimal pension på grund av yrkesbojkott mot oss under åren.
Jag tycker alla nationella ska minnas honom för de 50 års kamp han bidrog med och för den kolossala troheten till en så förhånad och beljugen ideologi som nationalsocialismen. Han var medveten om, liksom Nordiska motståndsrörelsen är, att trohet till nationalsocialismen är den enda räddningen för Norden.
En länk mellan kämpande generationer är värd ett evigt minne!
Vad tror du Göran Oredsson skulle vilja säga till dagens nationella om han fortfarande var i livet?
Ha uthållighet och trofasthet mot Nordiska motståndsrörelsen samt dess ledare. Svik aldrig kampen för att återupprätta vår gamla moral, aktning för våra förfäders tro och en social rättvisa för vår nordiska folkgemenskap. Och för att återföra de rasfrämmande till sina länder!
”Kunde Polen utvisa 11 miljoner tyskar ur sina hembygder kan väl vi utvisa helt främmande folk med sina vansinniga religioner från vårt land Sverige!?”
Göran Oredsson
