Ursprungligen publicerad 2020-05-17.
Vad lever du för?
Det här är en fråga som allt för få människor av idag tycks reflektera över. Kanske är det för att svaret blir för jobbigt att hantera och att det därav är enklast att bara låta livet gå sin gång och att leva för sig själv och för dagen. Att bara vara en slav under materialismen och lydigt följa den utstakade väg som världens härskare har lagt ut till dig, med bröd och skådespel, tycks kanske enklare än att vara fri och lägga sin egen. Konsumtion och artificiella eller kemiska dopaminpåslag, istället för att själv skapa och leva sitt liv naturligt och fullt ut.
Det här, att inte reflektera så mycket kring vad man lever för, är dock en tämligen ny företeelse. Hade våra förfäder haft samma egocentriska och destruktiva livssyn hade ditt liv garanterat sett radikalt annorlunda ut. Kanske hade du inte ens funnits då.
Våra förfäder utforskade hela världen i träbåtar. De tågade knä om knä i hundratals mil, redo att kämpa och dö för något större än sig själva. De odlade marken och byggde samhällen och underlättade för andra genom sin storslagna innovations- och skaparkraft. Under bara ett års tid utstod de prövningar som få idag gör, samlat under hela sin livstid.
Om de inte gjort allt detta. Om de istället bara levt för dagen, för sig själva och kanske för sina absolut närmsta, fast i ekorrhjulet och utan några verkliga ambitioner, hade vårt allt varit absolut avvikande från hur du känner det. Vårt folk hade kanske inte ens existerat. Du hade antagligen inte ens haft möjligheten att försumma allt de gav och levde för, utan istället tvingats till en hårdare verklighet.
Likväl håller allt de levde för på att förintas. För att du kastar bort ditt liv och inte fullföljer din plikt och upprätthåller det arv du givits. Jag ber dig därför att verkligen rannsaka dig själv. Vad gör du egentligen om dagarna? Vad lever du för?
Du går kanske till arbetet eller skolan. Spelar lite tv-spel eller glor på Netflix. Sitter en stund på Facebook och dricker några öl. Vill det sig väl kanske du också går till gymmet, umgås lite med din familj eller läser en riktig bok och lär dig något. Men, sen då? Är detta verkligen att leva? Är detta något att leva för?
Vad dör du för?
För våra förfäder var döden en viktig och högst naturlig del av livet. Att möta en hedersfull död var minst lika viktig som att leva ett ärbart liv. Inte av själviska skäl för att komma till något bekymmersfritt himmelrike eller för att få några 40 oskulder, utan för att om din död inte betyder något så har heller inte ditt liv betytt något.
Idag tycks man undvika att tänka på döden av samma skäl som man inte vill tänka på livet och dess mening. Många tar det dessutom längre än så. De undviker inte bara att tänka på döden utan försöker i högsta möjliga mån också att undkomma döden genom att aldrig någonsin utsätta sig för något som kan vara farligt. Hellre offra andra än att offra sig själv.
Tänk åter igen hur världshistorien hade sett avsevärt annorlunda ut om denna ynkedom präglat forna generationer av vårt folk.
Anledningen att rädslan för döden är stor är för den intuitiva vetskapen om att när man dör tar det slut. Har man inte levt för någonting, så dör man inte heller för något och ingen kommer heller att minnas dig. Ingen minns en fegis och istället kommer du därför bara att ruttna bort.
Fä dör, fränder dö,
Eddan, Den höges sång
även själv skiljes du hädan,
men eftermälet aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.
Vem är du om 100 år?
Du kan vara ett namn på en gravsten som ingen längre tar sig energi att lägga blommor på eller så kan du fortfarande vara vid liv, precis lika vital som nu.
Hur roligt du än har haft i livet. Hur många länder du än har besökt och hur många människor du än har kunnat kalla din vän. Hur mycket pengar och materiella ting du än samlat på dig. Allt detta kommer att vara värdelöst och lika med noll den dagen du lämnar in.
Vägen till evigt liv går genom att skapa något häpnadsväckande, genom kampen för en högre sak och genom att dina blodsband fortlever. Du lever vidare genom dina skapelser, genom dina handlingar och genom dina barn. Får du inga barn och har ditt liv inte bestått av något mer än den ambitionslösa kampen för dig själv och dina närmaste så finns du inte mer. Ingen minns dig. Ingen för ditt DNA vidare.
Du tynar istället bort och försvinner. Ditt liv har då också varit totalt meningslöst. Att du tagit för dig av det naturen har att ge har varit ett slöseri med resurser.
Har du barn är det till viss del sant att du lever vidare genom dessa, oavsett hur ditt liv ser ut i övrigt, men har du barn är det också din förbannade plikt som förälder att göra allt som står i din makt för att skapa en bättre framtid åt dessa. Inte genom att överösa de med materiella ting och se till att de föds med en silversked i munnen, utan genom att kämpa för och skapa en bättre morgondag. Så att du kan lämna över världen i ett bättre skick än om du inte funnits till. För att dina efterkommande ska slippa ta hela kampen själva och från början när de blivit vuxna och själva ska börja fundera vad de lever och dör för och vem de är om 100 år.
Att stå upp rakryggad för det som är rätt och riktigt, även om det kostar dig. Att aktivt kämpa för ett större övergripande mål, även om det känns avlägset. Att ge vad du kan av dig själv för att bygga, forma och skapa en annan framtid. Det här är saker som verkligen är värda att leva och dö för. Det här är myllan ur vilken hjältar föds.
En hjälte lever också om 100 år från nu. Långt efter det att kroppen blivit ett med naturen ur vilken den kom från.
Så vad lever du för?
Vad dör du för?
Vem är du om 100 år?
