Under helgen fick jag för första gången delta på Nordendagarna. Först och främst vill jag belysa att själva arrangemanget var oklanderligt och att personerna som anordnat det gjorde ett exemplariskt jobb. Men när jag tänker tillbaka på helgen var det mer enskilda interaktioner och samtal jag kommer att minnas för livet, och de känslorna sammankomsten väckte för mig.
Det är ju ingen hemlighet att det kan vara något stigmatiserande i de flesta sociala sammanhang att kalla sig nationalsocialist. Det gör sådana här tillställningar som stärker gemenskapen i organisationen extra viktiga. På Nordendagarna var det enade familjer och en gemenskap olik någon jag känt tidigare. Jag tror att man med de här åsikterna ofta går runt och känner sig som en bluff i vissa rum, som att man döljer något och som att om det kommit fram till människor i ens omgivning hade det potentiellt förändrat hela deras bild av en, medans i organisationen vet man att alla delar ens livsåskådning och åsikter, därför relaterar man till dem på ett plan som inte är jämförbart med något annat.
Såklart att man inte söker sig till “nazistiska grupperingar” för att hitta ett sammanhang, men man kanske vill hitta en djupare gemenskap, en gemenskap med människor som delar ens ideal och värderingar. Min plan när jag gick med var inte att bilda personliga band till andra medlemmar, utan att min relation till de andra i rörelsen enbart skulle kretsa kring den politiska aktivism vi bedriver tillsammans. Detta förändrades uppenbarligen med tiden, eftersom att nu är mina nästeskamrater bland de närmaste personerna i mitt liv, för att rörelsen har kommit att bli bland det viktigaste i livet och om jag ska vara helt ärlig har jag svårt att relatera till människor som inte delar det med mig.
Vad har jag längre gemensamt med andra 18-åringar? När deras helger består av fester och mina av att dela flygblad; deras konversationer kretsar kring intriger och drama, mina om olika nationalsocialistiska organisationers upp- och nedgångar genom tiderna. Hur ska jag kunna se relationer med personer som i min mening lever ett så meningslöst liv som givande? Alla de som bröt kontakten när jag blev öppen med mina övertygelser är människor jag kan leva utan.
På lördagen skulle tävlingen Årets nordman äga rum, och i år hade vi den yngsta deltagaren i tävlingens historia, en 14-årig pojke från mitt näste som gick med ungefär samtidigt som mig hösten förra året. Jag kan säga att detta inte är något han hade vågat när jag först träffade honom, och tillsammans med många andra är han någon som verkligen växt sedan han gick med i rörelsen. Hur imponerande är inte det av en 14-åring att frivilligt ställa upp i brottning och rugby mot fullvuxna män?! Han är minst sagt en imponerande kille, faktiskt en av de mest pålästa och intelligenta människor jag träffat. Han är i konstanta konflikter med sina föräldrar om hans övertygelser och de vägrar att acceptera hans politiska engagemang. Bråken har vid flera tillfällen eskalerat till den grad att han inte varit välkommen hemma. Trots det är den här unga killen en aktiv och extremt drivande medlem.
Jag tror att nästan alla medlemmar har någon relation som de förlorat till följd av sin världsåskådning. Men när någon nämner att de förlorat kontakten med en familjemedlem får det mig att inse hur tacksam jag bör vara över att min familj är så stöttande. Jag tänker på stora delar av min uppväxt när jag lyssnat på tal av till exempel Vera Oredsson, Simon Lindberg och Adolf Hitler.
Vera Oredsson som jag fick träffa i helgen har varit något av en barndomsidol för mig, och hon är fortfarande en av mina förebilder. Nordendagarnas höjdpunkt var därför att få träffa Vera Oredsson. Det kändes surrealistiskt att få skaka hand med någon som jag sett upp till så länge. Som ung kvinna i rörelsen funderar jag ofta över vad jag kan bidra med och ibland kan jag också tveka över om jag ens kan fylla en funktion över huvud taget. Men de tankarna stillas väldigt fort när man ser på vad Vera har bidragit med till kampen under sina år som politiskt aktiv.
Även kvinnor som Isabel Peralta får en att inse att sådana tankar bara är fientligt propagerade liberalfeministiska hjärnspöken, till för att avskräcka kvinnor från nationella samfund. Hitler hade ju själv tillsatt kvinnor på viktiga positionerna inom NSDAP och hyllat deras insatser som vitala för partiets framgång. Det är nästintill hånfullt att hävda att mitt kön skulle vara ett hinder när det finns kvinnor som Vera Oredsson och Isabel Peralta som statuerar ett exempel på precis vad kvinnor kan och har bidragit med i kampen.
Här om veckan lyssnade jag på en intervju med Vera, när hon berättar om hur det kom sig att hon blev partiledare av Nordiska rikspartiet (NRP), hon gav en ödmjuk version av det när hon sa att hennes man Göran Assar Oredsson tillsatte henne främst för att dra till uppmärksamhet. Jag tror att det självklart främst handlade om att Vera var lämpad för uppdraget, men det ligger något i det att en sak alla kvinnor faktiskt kan hjälpa till med i rörelsen är att krossa folks fördomar; få människor att rycka på ögonbrynet och kanske till och med ifrågasätta sin verklighetsuppfattning och den bild media har målat upp av “nazister”.
I mitt näste har vi en del ungdomar vars föräldrar inte accepterar deras ideologiska övertygelser, även några av de äldre medlemmarna har inte längre kontakt med sina vuxna barn av samma anledning. Därför var det så fint att se enade familjer samlade för Nordendagarna, något som inte är en självklarhet för alla. Föräldrar som kämpar för att deras barn ska få uppleva ett tryggt Sverige (och Norden), extraordinära människor som vigt sina liv åt att rädda sitt folk ur förfall och genomföra en revolutionär samhällsförändring.
Tills dess att vi lyckas får vi under såna här tillfällen, om bara för ett par dagar, uppleva en simulerad nationalsocialistisk idyll och känna den folkgemenskap som inte finns i samhället i stort. Att se barn som inte föraktar sina föräldrar utan är stolta över dem, samt föräldrar som inte bara tolererar sina barns engagemang i rörelsen utan även stöttar och är delaktiga i det själva, det ger en hopp för framtiden. Den utopi vi försöker skapa och det samhälle vi vill leva i är vad jag såg under Nordendagarna i liten skala, och jag vill inget hellre än att ägna resten av livet åt att vara en liten del av en organisation som kämpar för att genomdriva en revolution som skulle kunna göra det till alla svenskars verklighet.
/Anna Björklund
