Ursprungligen publicerad 2021-08-22.
Det var några år sedan jag läste Derek Hollands bok med titeln ”Den politiske soldaten”. Jag minns att jag inte riktigt tyckte att boken levde upp till det goda rykte som den hade och jag har ett vagt minne av att det kanske fanns ett överdrivet fokus på andlighet och kristendom som inte föll mig i smaken. Själva begreppet ”politisk soldat” – som först ska ha använts av Joseph Goebbels – gillar jag dock skarpt och det är ett koncept som jag tänkte resonera kring i den här artikeln.
Fanatism
Som jag ser det är en politisk soldat både fanatisk och rationell. Fanatismen bottnar i en stark idealism och moralisk övertygelse om att det vi kämpar för är rätt. Denna fanatism kommer delvis från den rent subjektiva uppfattningen att VÅRT folk far väldigt illa av mångkulturen och att det inte ligger i VÅRT INTRESSE att bli utbytta och undanträngda av andra folkgrupper. Men det finns enligt mig också en objektiv komponent där vårt folk faktiskt objektivt sett är mer högtstående och värdefullt än andra folkgrupper och att världen kommer bli en fulare, tråkigare och allmänt sämre plats om den vita rasen går under.
Vi är under attack på flera fronter och måste försvara oss. Vårt folks överlevnad och hela jordens framtid står på spel.
Oavsett oddsen i stort eller personliga risker som måste tas är det därför alltid vår plikt att kämpa fanatiskt för seger och överlevnad; och de som fullt ut gör sin plikt vinner en heder som mer ljumma anhängare inte kan göra anspråk på. Samtidigt är idealism och offervilja, precis som en muskel i kroppen, något du ofta kan träna upp. Ingen föds till en fulländad politisk soldat, men genom att ansluta dig till kampen, ha rätt inställning och successivt ta på dig mer och mer ansvar i takt med att din kompetens växer kan du närma dig idealet vi eftersträvar.
En politisk soldat är alltså en fanatiker som tar kampen på stort allvar och alltid gör det som behöver göras. Detta behöver dock inte betyda att den politiske soldaten är en humorbefriad och livshatande misantrop. Vi kämpar FÖR vårt folk och ett samhälle i harmoni med naturlagarna, inte nödvändigtvis MOT något annat folk eller med hat i sinnet.
Rationalitet
Inte heller bör fanatismen leda till mental enkelspårighet där man inte är kapabel att förstå hur andra tänker eller att ompröva sina egna idéer om dessa visar sig ineffektiva. En politisk soldat har alltid en rationell inställning där man försöker hitta den bästa vägen framåt för att uppnå våra politiska mål.
Att bara vara fanatiker räcker alltså inte för oss nationella. Vi kan här ta muslimer och huliganer som två exempel. Muslimska fanatiker är mest intresserade av att komma till paradiset och tror att de kan komma dit bland annat genom att spränga sig själva i luften. Huliganer i sin tur kan sägas vara fanatiska våldsentusiaster. Att vara beredd att offra sitt liv (som en islamist) eller gilla våld (som en huligan) behöver inte vara fel och kan vara ANVÄNDBART i vissa lägen, men det måste alltid finnas en rationell tanke bakom det man gör. Medlet får inte bli målet. Fanatismen måste tjäna ett högre syfte – ett gott syfte.
Den politiske soldaten måste således agera smart och långsiktigt utifrån en korrekt analys av det nuvarande politiska läget.
Varken politiker eller soldater
Att vara en politisk soldat innebär att man varken är politiker eller soldat. En politisk soldat kopierar till exempel inte den liberaldemokratiska politikerklassens försäljaraktiga oärlighet och ytlighet. Den politiske soldaten är en ärlig och genuin person, men sysslar motvilligt med politik eftersom det är nödvändigt.
Inte heller är den politiske soldaten en person som tränar och lever samma liv som en yrkessoldat. För den politiska kampen idag är inte en militär konflikt och ser inte heller ut att bli det inom överskådlig tid. Men den politiske soldaten tränar regelbundet, för att kunna försvara sig och sina kamrater samt för att det är hälsosamt och karaktärsdanande. Att leva spartanskt är också praktiskt och blir ofta en konsekvens av all tid och alla pengar som den politiske soldaten lägger på sitt politiska engagemang.
Då de politiska soldaterna är fanatiker och tar kampen på stort allvar finns det en fara att de kan komma att agera överilat och irrationellt, att de glider in i rollen som soldat för mycket, trots att det inte pågår ett konventionellt krig. Därför kan det här vara bra att stanna upp och reflektera lite över varför kampen just nu är politisk och inte gynnas av sporadiska våldsdåd.
muslimer utövar är förkastlig då den drabbar slumpmässiga och oskyldiga människor. Men även om man skulle kunna göra något som bara skadar människor som förtjänar det så är det en ”negativ” handling som inte förändrar något i stort. Det jag menar här är att även om man till exempel kunde trycka på en knapp och få alla personer i Sveriges regering att dö, så skulle inte det förändra den förda politiken eftersom den upprätthålls av ett stort komplex av mäktiga institutioner och politikerna ändå snabbt skulle bli utbytta mot nya politiker som för samma politik. Det som i första hand behövs för att en genomgripande politisk förändring av samhället ska kunna genomföras är att vi nationella utför POSITIVA HANDLINGAR som ökar vår makt. Om inte vår makt och organisationsförmåga ökar spelar det ingen roll vad som händer i övrigt.
Jag säger alltså inte att politiskt våld alltid är moraliskt fel, men i dagsläget är det nästan alltid taktiskt fel (och det är moraliskt fel att medvetet begå taktiska misstag!). Det enda våld jag idag kan se ett taktiskt behov av är självförsvarsvåld mot vänsterextremister som terroriserar nationella. Så länge vänsterterrorism existerar kommer kontraterrorism vara nödvändigt och när staten inte utför den måste andra göra det.
Men att syssla med egen terrorism eller paramilitär organisering vore ett misstag för oss nationella. Det är dels att börja i fel ände då vi har mycket konstruktivt arbete kvar med att bygga upp vår egen makt innan vi skulle kunna utmana systemet den vägen och dels ger det helt uppenbart systemet en förevändning att slå ned på och förbjuda nationella organisationer.
De som är övertygade om att kampen i framtiden kommer gå den vägen bör nöja sig med att göra sig mentalt och fysiskt förberedda, för så fort man går över den lagliga gränsen och förbereder sig organisatoriskt och materiellt kommer man sitta fast i ett underjordiskt projekt som gör det svårt att göra allt annat som behöver göras mer öppet.
Således lyder frågan om återvinnandet av Tysklands makt inte: Hur fabricera vapen? utan: Hur skapa den anda, som sätter ett folk i stånd att bära vapen? Om denna anda behärskar ett folk, finner viljan tusen vägar, av vilka var och en slutar med vapen! Man kan däremot ge en pultron tio pistoler, han skall ändå inte bli i stånd att avfyra ett enda skott, om han blir angripen. De äro värdelösare för honom än en vanlig knölpåk för den modige mannen.
Adolf Hitler
Tre arketyper
Det finns i grund och botten tre olika typer av politiska soldater som har lite olika kännetecken och roller i kampen.
Ledaren:
– Har god organisationsförmåga och får saker att hända
– Är bra på att hantera människor
– Har ett stort kontaktnät och är inflytelserik
– Är ofta hjälpsam och hjälper till att fostra nya politiska soldater
– Har ofta en chefsposition och syns ofta mycket utåt
Specialisten:
– Besitter politiskt värdefull spetskompetens inom områden som ideologi, propaganda, juridik, ekonomi, research, IT, grafisk design m.m.
– Jobbar ofta väldigt hårt bakom kulisserna
– Kommer med mycket idéer
– Delar med sig av sina specialkunskaper
Aktivisten:
– Tränar mycket
– Tar kampen på gatan
– Representerar rörelsen i sitt närområde
Eftersom de politiska soldaterna tyvärr är förhållandevis sällsynta samtidigt som behovet av dem är väldigt stort blir det ofta att många tvingas göra lite allt möjligt av det ovan istället för att hålla sig till en av rollerna. Att enskilda personer får för mycket på sitt bord är en av huvudanledningarna till att folk blir utbrända och att den nationella rörelsen ofta omsätter chefer, specialister och aktivister i för högt tempo. Lösningen är att fler måste hjälpa till och ta på sig ansvarsuppgifter, vilket skapar en mer hållbar arbetsbörda för alla och gör att nyckelpersoner kan fokusera på att sköta vissa uppgifter riktigt bra istället för att göra många saker halvdana.
Självförbättring
En politisk soldat strävar alltid efter att utveckla sig själv och sina färdigheter. Genom att stärka sig själv stärker han rörelsen.
Oavsett hur den politiska kampen i stort går eller vilka strategier och metoder som används (och vad den enskilde aktivisten har för åsikter om dessa), så kan en politisk soldat alltid i det lilla avancera kampen genom att ta individuellt ansvar och arbeta med sig själv.
Den politiske soldaten styrketränar och tränar kampsport. Han läser för att fördjupa sina ideologiska kunskaper och studerar och praktiserar för att lära sig nya färdigheter som behövs i kampen. Genom sitt arbete kan han också dra in pengar till rörelsen. Slutligen har den politiske soldaten ett brett kontaktnät, dels för att få in information och dels för att rekrytera nya aktivister. Att vara missnöjd med samhället är inte en ursäkt för att vara passiv i väntan på att samhället ska gå under!
För att kunna utvecklas måste den politiske soldaten vara ödmjuk. Ingen är perfekt, det finns alltid utvecklingspotential hos dig själv. Därför fokuserar den politiske soldaten i första hand på sig själv istället för att slösa tid på att döma andra kamrater för deras brister.
Eftersom den politiske soldaten genom sin rationella fanatism över tid utvecklas till en stark och hård människa finns det en risk att han utvecklar ett folkförakt och börjar se ned på vanligt folk. Detta är ett problem då det alienerar aktivisten från folket han kämpar för. En annan fara är att den politiske soldatens starka personlighet krockar med andra personligheter i rörelsen och att onödiga konflikter grundade i ego uppstår. Det är därför viktigt att upprätthålla sin ödmjukhet och agera kamratligt och inte onödigt misstänksamt eller missunnsamt mot sina kamrater.
Det finns också en risk att ett överdrivet fokus på självförbättring mer kan kopplas till narcissism och egoism än till ett politiskt engagemang. Den politiska nyttan i att en redan stark person lyfter 5 kg mer i bänkpress är snudd på obefintlig. Det är sunt att träna och det är en god hobby, men bortom en viss nivå blir det överdrivet och ger ”diminishing returns” ur ett strikt politiskt perspektiv. Lika är det med en person som tränar kampsport sju dagar i veckan men aldrig tar kampen på gatan. Träningen är bra för dig, men den gör ingen nytta för kampen. En politisk soldat ägnar sig inte bara åt träning och skrytsamt poserande, han använder sina kunskaper aktivt där de behövs!
Enighet ger styrka
Vanliga soldater är organiserade i en armé och måste där inordna sig i hierarkin och vara goda lagspelare. Detsamma gäller för politiska soldater som förstår att man kan uträtta mer organiserade tillsammans med andra än var för sig. Enighet ger styrka eftersom resurser och kunskap kan delas inom organisationen och användas där de gör maximal politisk nytta.
Enigheten existerar framför allt inom den egna organisationen, men kan också existera med allierade individer och grupper som på egen hand arbetar mot mer eller mindre samma politiska mål. Det politiska slaget utkämpas av många olika organisationer och aktörer och ingen organisation kan ensam fylla alla funktioner som behövs idag (eller kan komma att behövas i framtiden). Det är dock irrationellt med konkurrerande organisationer som sysslar med samma typ av verksamhet. En bred revolutionär rörelse ska skapa politisk enighet mot systemet man bekämpar, inte ägna sig åt inbördes ”konkurrens” enligt någon liberal tanke om att ”den fria politiska marknaden” helt magiskt ska lösa våra problem om alla agerar helt anarkistiskt och osamordnat. Här har den nationella rörelsen i Sverige fallerat de senaste åren och det har stått oss alla dyrt.
Som organiserad förstår den politiske soldaten att han ibland måste kompromissa. Det går inte alltid att få sin vilja igenom i en organisation och man behöver inte personligen tycka om varje enskild individ i organisationen. Är man missnöjd med något arbetar man långsiktigt för att lösa ett problem i taget. Det går inte att lösa allt som behöver göras i ett svep och den politiske soldaten är inte bara den som framför kritiken, utan han tar också – när det är möjligt – själv ansvar för att lösa problemet som han har identifierat.
Detta med att ta individuellt ansvar, även för mer betungande och tråkiga uppgifter, är viktigt och faller på de politiska soldaternas axlar. En stark rörelse bygger på att ett stort antal kompetenta individer – de politiska soldaterna – organiserar och utför allt som behöver organiseras för att avancera kampen. En stark rörelse uppstår inte spontant genom en massa av människor som planlöst gör vad de känner för eller bara berättar för andra vad de borde göra.
Som organiserad – antingen i en formell organisation eller mer löst som en del i en bredare rörelse – agerar den politiske soldaten kamratligt mot sina kamrater. Förutom att solidariskt stötta de som drabbas av systemets repression kan detta innebära att dela med sig av sina kunskaper. Med sin erfarenhet har den politiske soldaten mycket kunskap att dela med sig av och kan därmed hjälpa till att skapa nya politiska soldater, vilket är en väldigt viktig uppgift. Den politiske soldaten försöker därför hela tiden omge sig med drivna och begåvade kamrater som han antingen kan lära upp eller själv lära sig saker av.
Processen att skapa en ny politisk soldat tar ofta mycket tid och kräver att personen är organiserad och politiskt aktiv länge nog för att bygga upp och hinna smälta mycket erfarenhet. En för hög medlemsomsättning med ogenomtänkta och för tidiga avhopp är därför problematisk då politisk mognad inte uppnås i sådana fall. Den politiske soldaten arbetar långsiktigt och känner en tacksamhetsskuld till organisationen som fostrat honom.
En rörelse fylld med politiska soldater som fanatiskt tar täten och rationellt leder vägen framåt kommer avancera och segra. Det är upp till dig som läser detta att bli en av soldaterna i folkets politiska armé! Framtiden ligger alltjämt i våra händer.