Man samlades mitt på dagen vid foten av det mytomspunna berget Vithatten, beläget på gränsen mellan Norr- och Västerbotten, vilket nästet tidigare besökt. Platsens belägenhet mitt i skogen långt från civilisationen och dess vackra omgivning gjorde att det lämpade sig ypperligt för de norrländska kämparnas lynne för ett midsommarfirande.

När man slagit upp sina tält och umgåtts en stund beslutade en del av sällskapet att bestiga berget för att ta del av utsikten, medan andra stannade i väntan på fler inbjudna att ansluta sig till firandet.

Väl uppe på toppen bjöds man på en mycket vacker utsikt över det omgivande skogslandskapet, och stannade där en längre stund och njöt av både utsikten och medhavd dryck. När den norrländska kylan började göra sig påmind och magarna kurrade beslutade man sig för att bege sig ned till det övriga sällskapet kring brasan, lagom till att övriga inbjudna anslöt sig.

Man passade även på att fira två kamrater som fyller jämnt i år, och dessa fick motta diverse gåvor från sina kamrater. Därefter fortsatte firandet en lång stund in på natten innan alla en efter en trillade in i sina tält, lagom till att det traditionella midsommarregnet började anlända kring småtimmarna.

Dagen efter besökte några kamrater den kyrkogård där den mycket omtyckte och djupt saknade kamraten Axel Erikssons grift står att finna. Anledningen till att man besökte graven vid denna tidpunkt är att Axel förlorade livet i en tragisk olycka just under midsommaren för 5 år sedan.

Kyrkogårdsbesöket stod i bitter kontrast till gårdagens firande av livet och ljuset, när man nu istället lade blommor på en kamrats grav. Samtidigt är det en nyktrande påminnelse om livets förgänglighet, och hågkomsten av Axels kamplust och dygder som ideal att eftersträva i den ödeskamp vi levande är skyldiga att fortsätta driva framåt tills segern är nådd. Tankar som under överskådlig tid nog kommer eka i många av nästeskamraternas sinnen, varje år när midsommarstången blir rest.