Ursprungligen publicerad 2011-11-17.
Martin Heidegger, en av 1900-talets främsta filosofer, ansåg att vetenskapen är begränsad eftersom den är endimensionell. ”Vetenskapen tänker inte”, då den är beroende av objektiva fakta och avgränsad till vad vi idag uppfattar som verklighet.
En fördel med ”metafysiken” (jämfört med fysiken) är att den kan uppfatta saker som inte går att bevisa men däremot ana, känna eller föreställa sig. Genom föreställningsförmågan kan man skapa en ny verklighet om man först visualiserar en bild av det nya tillståndet och därefter förenar alla krafter mot det målet. En avgörande del i detta arbete, när det kommer till vår verksamhet, är naturligtvis att man tar hänsyn till det människomaterial som finns (eller kan uppbådas) och förstår att en världsåskådning ”skall förbli utan betydelse för den praktiska utformningen av folkens liv, så länge ej dess bärande idéer blivit banér för en kamprörelse” (Adolf Hitler). Utan insikten om att uppgiften kräver en kamporientared organisation riskerar saken att stanna vid intellektualism och teoretiskt flum. En framtidsvision fungerar magnetiskt och som enande faktor för en kamprörelse och, när den rotat sig för dess medlemmar och den närmaste omgivningen, även för folket. Den nya verklighet man kämpar för blir till sist en slags självuppfyllande profetia.
En ”realistiskt” lagd individ kommer inte förstå (eller acceptera) detta, men faktum är att det är på detta vis alla stora förändringar ägt rum. De stora slag där en i antal underlägsen armé håller fast mot, eller besegrar, en till synes överlägsen fiende har även mera varit ett verk av anden snarare än logiken. Vetenskapen kan till exempel inte förklara spartanernas enorma bedrifter gentemot den väldiga persiska armén eftersom den vetenskapliga mätstickan inte kan bedöma irrationella saker som tro, myt eller viljekraft.
En som tidigt förde fram teorier om även ”det omöjligas konst”, men också i hög grad praktiserade detta, var Adolf Hitler. Hitler skriver i Min kamp att en politiker var beroende av programmatikern som belyste de framtida visionerna. Utan en verklig vision blir politikerns framgång endast tillfällig och utan värde för eftervärlden. Med andra ord är Sverigedemokraterna och andra liknande partier en återvändsgränd då de saknar en egen världsåskådningsmässig grund och en vision om någonting nytt. Hitler skriver i Min kamp:
Så snart programmatikern söker ta hänsyn till den så kallade ”ändamålsenligheten” och ”verkligheten” i stället för den absoluta sanningen, skall hans arbete upphöra att vara en ledstjärna för den sökande mänskligheten och i stället bli ett vardagsrecept.
Den som var med 1919, och kunde bedöma den tidens styrkeförhållanden, trodde nog inte att det var realistiskt att ett litet parti skulle lyckas genomföra ett maktövertagande 1933 och betraktade med all säkerhet Hitler som verklighetsfrånvänd, kanske rent av som en drömmare. Det som NSDAP åstadkom på bara 14 år – en total samhällsomvandling ”från ingenstans” – verkar för oss idag nästan som ett mirakel och det är därför inte speciellt konstigt att Hitler själv beskrivits, av både anhängare och fiender, såsom bortom denna värld. Egentligen var nationalsocialismens seger ett resultat av att man förkastade realismen och anammade det förnuft som hör naturlagarna till. För även om argumentation och resonemang hade sin plats – då som nu – så styrs även människan först och främst av naturens principer, något som de tyska nationalsocialisterna helt förstod och anammade.
Den som vill vinna den stora massan, måste känna till den nyckel som öppnar dörren till dess hjärta. Den heter inte objektivitet, alltså svaghet, utan vilja och kraft.
Tyska folket väcktes genom styrka, tro, hopp, lidelse och den inneboende kraft som hör myten till. Utan detta hade man inte kunnat realisera de politiska målen. Detta recept för framgångsrik kamp tycks vara bortglömt idag – eller avpolletterat på grund av de uppoffringar detta innebär för den enskilde individen.
När Motståndsrörelsen målar upp vår vision av ett enat Norden så blir svaret ofta: ”orealistiskt”. Ändå har delar av denna plan redan realiserats i och med att idén fått fäste i tre nordiska länder (reds. anm. Idag i hela Norden, men tre när artikeln skrevs) där man kontinuerligt arbetar mot det målet. Det kritikerna menar är att eftersom det är nog svårt att få folk att begripa de saker och ting som sker mot vårt folk just nu så kommer denna ytterligare aspekt av kampen endast leda till förvirring. Man anser att vi istället måste ”fokusera på nuet”. Vad dessa kritiker dock inte förstår är att kampen för en ny storslagen idé är just själva förutsättningen för att lösa de problem vi står inför idag.
Ju större en idé är och ju mera revolutionerande till sitt innehåll, desto större kommer medlemmarnas aktivitet att vara, ty med lärans omstörtande kraft förenar sig ett faromoment för dem, som ansluta sig till den, vilket nog är ägnat att hålla småsinta och fega kälkborgare på avstånd.
Och vidare
Det, som idag för många kan gälla som en försvårande omständighet, är därför i själva verket förutsättningen för vår seger. Just i storheten i vår uppgift ligger sannolikheten, att blott de bästa kämparna skola infinna sig till striden. I detta urval ligger just borgen för framgången.
I den nationella rörelsen av idag existerar två sorters anhängare av ”verkligheten”. Den ena saknar både en fast världsåskådning och en vision för framtiden och blir därför, vare sig man vill det eller inte, ett slags bevarare av det nuvarande tillståndet. Då de övergett tanken på att skapa någonting nytt så återstår i praktiken endast alternativet att försvara någonting befintligt, som blir angripet. Om man bara vill angripa invandringen och återgå till det gamla (mer moral, mer ”traditionella” värderingar”, trygghet etcetera) så utgör man måhända ett irritationsmoment för systemet men i vart fall inget reellt hot eftersom folket inte kommer kämpa intill döden för en tid som varit – särskilt inte när den ideala epoken var borgerlig och utan verkligt folkligt djup. Därmed fortsätter invandringen, men kan justeras till ett antal som dessa betraktar som ”rimlig”. Det konservativa idégodset torde heller inte utgöra något problem för den nya världsordningen, det har fungerat alldeles utmärkt med republikaner och neokonservativa i USA under sionistiskt inflytande.
Det positiva med den grupp som beskrivits är att många av dem är vettiga och förhoppningsvis kan förmås att känna hopp inför en framtid som vi själva bestämmer. Det man måste inse är att enbart politik inte leder någonstans utan måste kombineras med en världsåskådningsbaserad kamporganisation. Den senare är svårare att bygga upp eftersom den ställer mycket högre krav på individen, varför detta arbete måste inledas redan nu.
Värre är det med dem som utifrån matematiska formler kommit fram till att det överhuvudtaget inte finns något att kämpa för, nämligen defaitisterna. Överallt kring den nationella rörelsen finns de olyckliga själar som talar om att ”allt är kört”, ”folket är ändå för indoktrinerat” etcetera. Dessa missar aldrig ett tillfälle att sprida negativism men vägrar att engagera sig för att förbättra den nationella rörelsen. Förevändningen är ironiskt nog att rörelsen inte är duglig nog för att vi ska föräras dessa individers fantastiska förmågor. Om det inte är på grund av ”det saknas ledarskap” så beror det på att ”rörelsen är splittrad”. Däremot, utlovar man, kommer man gå längst fram i ledet när allt brakar lös. Under tiden ska man bara samla krafterna genom att leva precis som alla andra ”Svenssons”. Ibland kan man se sådana uttalanden som kommentarer på diverse forum och det är då svårt att avgöra om det är ”troll” eller inte. Att det skulle vara ett verk av systemet tar jag inte alls som omöjligt. Det ligger nämligen i systemets intresse att få oss att ”acceptera verkligheten” och inte lita på vår egen förmåga.
Optimismen var det som tog Hitler till makten och optimismen och framtidstron måste även vara vår ledstjärna idag. Som nationalsocialister ser vi positivt på livet då nationalsocialismen är ”baserad på en oändlig kärlek till skapelsen i all sin mångfald, en djup, villkorslös respekt för naturens visdom och intensiva vilja att bevara livet så som det har växt utifrån denna visdom…” (Povl Riis Knudsen). Detta innebär inte att vi ser positivt på den tillvaro som systemet har skapat utan det är här viktigt att göra en skillnad på det som naturen skapat och de irrläror som en naturfientlig varelse har tvingat på oss.
Vi ser även positivt på kampen, trots alla umbäranden det innebär att kämpa, och känner stolthet och ära över att vara en del av den tid där allt vänder. Vi hoppas att morgondagens historieböcker kommer beskriva oss som de som påbörjade folkets resning och visade att det fortfarande fanns kraft kvar hos den nordiska människan. Det måste vara vår tro att morgondagens nordiska män och kvinnor kommer minnas de av idag som kämpade för och garanterade deras överlevnad. Jag ser följande citat framför mig från en av de framtida historieböckerna.
Den ”rörelse” som från början betraktades som paria växte i omfång till en folkarmé allt eftersom man ingjöt nytt hopp hos folket. De lät sig inte nedslås av ojämna styrkeförhållanden och komprometterade därför inte budskapet för att passa in. Ej heller sökte de formlerna i ren intellektualism utan i den urkraft som hör vår ras till. De inympade hos folket en fanatisk tro på sig själva och använde sig av denna fanatism för att bekämpa en lika fanatisk fiende, som till en början verkade oövervinnerlig. Denna revolutionära kraft gav aldrig upp för att någon viskade att deras kamp var orealistisk. Ett av rörelsens motton var: ”Framtiden blir vad vi vill att den ska bli!”
