En obesvarad fråga dyker upp varje gång vår illegitima styrande elit tillkännager ännu ett politiskt korståg för vår härliga demokrati, detta oavsett om det rör sig om ”mångfald”, mångkultur, HBTQ, ”grön” energi eller något annat. Frågan är: Exakt vem röstade på allt detta?
Kanske skedde detta samtidigt som jag hade fallit i en djup och lång sömn, men jag kan åtminstone inte säga att jag kommer ihåg att vi någonsin haft någon folkomröstning om ersättningsinvandring, att nordisk identitet skulle förvandlas till ett tomt blad som vilken lycksökare som helst från tredje världen kan fylla med vad de vill, eller att vårt land måste avindustrialiseras så att vi kan bli ”gröna” (vad det nu betyder). Jag känner inte heller till något enda tillfälle där ett parti placerade någon av de frågor som nämns ovan som centrala i sin politiska plattform och sedan vann en överlägsen parlamentarisk seger som klart och tydligt visade på politiskt mandat från folket i något nordiskt land eller ens någonstans i västvärlden.
Jag kan inte säga när det hände, och kalla mig cynisk om du så vill, men det förefaller mig som om ordet ”demokrati” någon gång under min relativt korta livstid upphörde att ha någon som helst koppling till konceptet att regeringar borde vara föremål för folkets vilja. Istället har demokrati blivit en synonym för vad elitens agenda än är vid en viss tidpunkt. Motsägelsefullt nog anses det idag därför vara ”demokratiskt” att främja minoriteters intressen på nästan alla områden, vare sig de är etniska eller sexuella, på majoritetens bekostnad – alltså egentligen motsatsen till demokrati. Och om majoriteten (som i det västerländska sammanhanget är synonymt med den produktiva vita ursprungsbefolkningen) försöker främja sina intressen, även om det är genom helt legitima metoder som att rösta på registrerade politiska partier, då betecknas detta som ”rasism”, ”populism”, eller ”majoritetens tyranni” och definieras som ”antidemokratiskt”. Klassiska exempel på detta är beträffande frågor som rör massinvandring eller homoäktenskap.
I ett nordiskt perspektiv är bristen på folkomröstningar anmärkningsvärd med tanke på den i jämförelse väletablerade infrastrukturen för röstning. I mitt eget land, Norge, har det bara varit folkomröstning i en enda politisk fråga i modern tid och det var när det röstades för Norges anslutning till EG/EU 1972 och 1994. Dessutom, trots att förslaget röstades ned två gånger, är Norge på många sätt idag de-facto en EU-medlem genom EES-avtalet, vilket för närvarande har enorma konsekvenser för energikostnaderna i landet. Detta trots att det inte finns några tekniska eller politiska skäl till varför den norska befolkningen inte ska åtnjuta låga energikostnader, förutom en slavisk hängivenhet till globalismen från våra beslutsfattare.
Och som sagt, när det kommer till röstning på dessa beslutsfattare, har det då någonsin funnits ett exempel på att ett parti i ett parlamentsval i Norden gått till val med ett uttryckligt budskap om att den implicita nationalism som har styrt landet i flera årtusenden ska avskaffas? Om att arvsrätten skulle avskaffas för ättlingar till landets invånare som arbetat hårt och länge i generationer för att bygga upp landet? Om att en radikal demografisk och kulturell omvandling skulle äga rum som skulle göra landet oigenkännligt efter bara några få decennier? Nej, det har aldrig hänt och det är såklart helt otänkbart att något parti skulle gå segrande ur ett val med en sådan politisk plattform!
När jag idag tittar på den så kallade demokratiska nordiska modellen ser jag totalitära regimer bestående av kriminella och inkompetenta teknokratiska eliter, plutokrati och parasitära partiledare som i bästa fall känner likgiltighet, men i långt fler fall öppet förakt för vad den vita majoriteten vill. Maskerat bakom en så kallad demokratisk parlamentarisk process som i verkligheten egentligen inte är mycket mer än en absurd teater orkestrerad av bankerna och de etablerade medierna.
Vi i Nordiska motståndsrörelsen anklagas fortfarande för att vara antidemokratiska, detta trots att vår politik utan tvekan i långt större utsträckning representerar den produktiva vita majoritetens vilja. Frågan du bör ställa dig är exakt var finner du denna ”demokrati” som du skulle förlora med vår vision för det Nya Norden genomdriven? När kände du senast att den representerades av någon av sidorna i en politisk debatt på TV? När var sista gången du gick till valurnorna, säker på att dina önskemål skulle vara representerade om din sida skulle vinna? När såg du senast elitens politiska prioriteringar, oavsett om det gällde invandring, identitet eller ekonomi, spegla vad du eller någon du känner har röstat på?
När röstade du för att bli en minoritet i ditt eget land?!
