1. Organisationens nya hem på nätet

Nordiska motståndsrörelsen .se

  • Genom att besöka vår webbsida godkänner du delar av vår Datapolicy
  • Ja, det är ok
  • Nej, jag godkänner inte den
  • Jag vill läsa mer
  • Jag bryr mig inte (Ja)

Varför kämpar vi?

Sebastian Elofsson skriver i denna artikel om hur lätt det kan vara att låta sig påverkas för mycket av krisen vårt folk befinner sig i och därmed börja tvivla.

Det är ofta som jag har hört nationellt sinnade personer säga att det inte är lönt att kämpa då det är för sent att göra något åt främlingsinvasionen och den kris vårt folk befinner sig i. Därför anser de att det är lika bra att leva i bekvämlighet som en lydig slav under det sionistiska systemet tills allt är över och den vita rasen gått under.

Varför kämpa och leva ett ”spartanskt” liv när vi ändå inte kommer att segra? Är det inte lika bra att gotta sig i materiellt överflöd och leva som solkungen själv gjorde? Ungefär så här resonerar de nationellt sinnade som inte har någon tro. Med andra ord är det defaitister vi talar om.

Även om jag föraktar defaitism i allmänhet så måste jag ändå medge att de har rätt i att det för närvarande inte ser ljust ut för vårt folk. Men de är också ett bevis för en annan tänkvärd sak. Nämligen att man måste bygga upp ett starkt och pålitligt psyke för att kunna kämpa.

Utan ett starkt psyke går det inte att vara en aktiv del av kampen för vårt folks frihet och överlevnad. Det finns de som är fysiskt starka men psykiskt svaga och det finns de som anses vara fysiskt svaga men som har ett starkt psyke. Givetvis är en kombination av båda det mest optimala men den som inte är stark i sinnet klarar inte av de påfrestningar som ett liv i kamp innebär oavsett hur fysiskt stark han än är.

Vårt folk står inför enorma utmaningar. Norden invaderas av rasfrämlingar från tredje världen och har förslavats av främmande krafter som inte vill något annat än att se de nordiska folken utrotas. I takt med att invasionen tilltar så breder också kriminaliteten ut sig. Dödsskjutningar, våldtäkter, mord och bränder sprider sig som en löpeld i hela samhället. Den forna välfärdsstaten Sverige existerar i praktiken inte längre på grund av denna främlingsinvasion och de ondskefulla krafter som står bakom utvecklingen plundrar det lilla som finns kvar av den. Förblindade av destruktiva irrläror så som liberalism, feminism och kulturmarxism vandrar vi ovetandes mot avgrunden vilseledda av en liten pengagirig internationell klick av (((västerlandshatare))).

Samtidigt som samhället kollapsar står gemene man och kvinna och ser på, helt utan någon tanke på framtiden. Förr i tiden var styrka, mod, trohet och offervilja några av de dygder som behärskade den nordiska folksjälen. Folk var disciplinerade, stolta över sitt ursprung och sin rasliga och kulturella identitet. Idag är man fullkomligt uppslukade av egoism och materialism. Ett sjukligt begär efter pengar, droger av olika slag och simpelt nöje förpestar idag sinnena hos våra sovande folkkamrater. Materialismen har förgiftat folksjälen.

Hur ser livet ut för en vanlig svensk man eller kvinna? På vardagarna sliter man häcken av sig på jobbet för att sedan komma hem efter en lång arbetsdag och låta sig underhållas av judeoamerikanska filmer, sitcoms och porr. När arbetsveckan är över och den efterlängtade helgen äntligen kommit, då man faktiskt har tid till att göra något produktivt med sitt liv, går svensken till ett köpcentrum och handlar för att senare antingen låta sig underhållas av mer judiska filmer och serier eller gå ut på puben och supa sig redlös.

Vi lever för att arbeta och konsumera åt storfinansen för att slutligen dö utan att ha åstadkommit något av riktigt värde. Alla pengar du har tjänat och spenderat på onödiga saker under ditt liv saknar betydelse när du är död. Det enda som spelar någon roll när du gått hädan är vad du gjorde under tiden du levde.

Majoriteten av våra folkkamrater stoppar dock huvudet i sanden och ignorerar denna eviga sanning. De fortsätter villigt att konsumera varor som de inte behöver och super sig fulla var och varannan helg i hopp om att fly undan den bistra verkligheten. Sen är det ny vecka och allt börjar om igen.

Trots det extrema överflödet av varor och tillfälliga nöjen så blir vi aldrig lyckliga. Vi konsumerar mer och mer för varje år som går i sökandet efter falsk ”lycka” men vi blir aldrig nöjda. När vi sedan inser att vi inte är lyckliga trots vår bekväma tillvaro och alla saker vi har köpt så intalar vi oss själva att vi måste ha MER. Men det är inget annat än en illusion för när vi har mer så är vi fortfarande olyckliga och intalar då oss själva att vi måste ha ännu mer. Vår omättliga materiella hunger är en ond destruktiv cykel som upprepas gång på gång och är en av de största faktorerna som bidrar till försvagandet av vårt folks livskraft.

Vad är egentligen meningen med livet om det bara går ut på att konsumera och dö? Det är inte konstigt att depression har blivit en ny folksjukdom när det inte finns någon mening med tillvaron i dagens samhälle. Människan är i grund och botten en passionerad varelse som behöver en högre mening med sitt liv för att vara lycklig och utan ett högre syfte som driver henne framåt så kan hon aldrig bli lycklig. Utan syfte kommer hon att för evigt ströva omkring på materialismens villovägar som i slutändan kommer att leda till hennes egen undergång.

När man betraktar dagens ”moderna” samhälle och ser hur människorna som utgör detta samhälle naivt gräver sin egen grav är det lätt att bli nedstämd och känna att allt är förlorat. Känslan av hopplöshet kan rent av få en att tappa tron på sig själv och på segern. Jag har själv upplevt detta. Vissa gånger har jag suttit i min ensamhet, djupt nedsjunken i mina egna tankar, helt oförmögen att göra något produktivt för kampen.

365 dagar om året, i ur och skur, kämpar vi motståndsmän för att stoppa invasionen av vårt heliga Norden, mot den sionistiska storfinansen och förrädiska ”politiker” och mot det kulturella förfallet. Jag frågar mig själv; varför gör vi allt detta? Varför kämpar vi för ett folk som låter sig luras av hycklare i kostym och handfallna ser på medan deras framtid tas ifrån dem? Ett folk som inte värnar om sig själva och dyrkar döda materiella saker istället för det levande.

Det pågår ständigt en inre kamp inom mig. En kamp mellan nationalsocialismen och det dekadenta samhällets materiella frestelser, mellan tro och tvivel. Denna inre strid kan slita isär en människa i tusen delar. När jag fokuserar för mycket på den allvarliga situationen vårt folk befinner sig i, istället för att fokusera på vad som måste göras för att lösa problemen, det är då mina tvivel får överhanden och de negativa tankarna och känslorna sköljer över mig likt en tsunami. Sakta men säkert falnar kämparglöden och ersätts av hopplöshet och bitterhet.

Men just när det verkar som att mina inre ”demoner” är på väg att vinna den inre kampen då tänds glöden på nytt inom mig. Inom kort förvandlas glöden till ett brinnande inferno av förnyad kamplust och de negativa tankarna är som bortblåsta. Det är då jag inser att mina tvivel endast är illusioner som jag själv har skapat i mitt huvud och jag frågar mig själv ännu en gång; varför kämpar vi?

Som nationalsocialist älskar jag mitt folk mer än något annat här på jorden så svaret på frågan är för mig självklar, det är min plikt att kämpa. De generationer av förfäder som kom före mig offrade blod, svett och tårar för att jag skulle leva ett drägligt liv och det är min förbannade skyldighet att fortsätta deras kamp för kommande generationer oavsett hur mörk framtiden ser ut att vara.

Motståndsrörelsen kämpar, som jag tidigare nämnde, mot de fientliga krafter som önskar att förgöra vårt folk, varje dag 365 dagar om året. Vi är de enda som tar kampen mot det sionistiska systemet på allvar när andra står handfallna och vi utgör vårt folks sista försvarslinje. Vi tänker inte se på när de folkfientliga krafterna öppnar upp våra gränser för de främmande horderna, vi tänker inte se på när folkförrädarna hugger sitt eget folk i ryggen med storfinansens sionistiska dolk och vi tänker inte se på när vår högstående nordiska kultur ersätts av en naturvidrig materialistisk skräpkultur. Vi accepterar inte det rasliga och kulturella förfall som pågår!

Vår högsta önskan är att folket en dag ska resa sig upp och störta sina tyranner och ställa folkförrädarna inför rätta så att Norden återigen kan få sin frihet. Vi har ett uppdrag som vi måste slutföra till varje pris; Att rädda vårt folk! Och är det inte därför vi kämpar? För att säkra vårt folks överlevnad och skapa en framtid åt detta folk i ett fritt och enat Norden?

Västerlandets framtid?

Utgången av den kamp vi så fanatiskt utkämpar kommer att avgöra vårt folks öde en gång för alla. Otaliga gånger har vårt folk med vapen i hand avvärjt hot efter hot och många gånger har vi lidit nederlag som vi alltid återhämtat oss ifrån. Men det handlar inte längre om en tillfällig strid som vi kan återhämta oss ifrån. Nej, den här gången handlar det om så mycket mer. Detta är den vita rasens sista strid! En slutstrid som kommer att ge svar på frågan om att vara eller att inte vara. Den här gången står bokstavligen talat allting på spel och det är denna realitet som har fått mig att finna nya krafter i stunder av vemod och förtvivlan.

Det spelar ingen roll hur svåra problemen som vi står inför är eller hur mäktiga våra fiender är. Vi får aldrig någonsin under några som helst omständigheter tvivla på oss själva och vår seger! För om den evige går segrande ur denna ödeskamp kommer vårt folk att utrotas från jordens yta och endast ruiner av vår storslagna civilisation kommer att finnas kvar.

Ska vi gå till historien som människosläktet som lät sig besegras utan kamp eller kommer vi att gå till historien som det folk som vägrade ge upp och besegrade mänsklighetens största fiende? Det, mina kära läsare och kamrater, är helt och hållet upp till oss själva.

Jag är utan tvekan övertygad om att vi kommer segra en vacker dag men det kommer att kräva enorma ansträngningar från var och en av oss. Att låta negativa tankar styra sitt liv är ett liv i slaveri. Vi kan inte göra oss av med alla negativa tankar, och bara tänka positivt, för det är helt omöjligt. Men vi har makten att befria oss själva från deras kontroll och om vi gör detta så finns det inga gränser för vad vi kan åstadkomma. Vi måste rädda oss själva innan vi kan rädda vårt folk.

Kanske har jag fel och allt verkligen är förlorat men även om så är fallet så spelar det ingen roll i slutändan. Det enda som räknas är att vi aldrig ger upp och trotsigt fortsätter att kämpa oavsett vad som än händer. Ärofullare är det att rakryggat möta sitt öde och dö med svärdet i hand än att leva och dö på knä som en slav.

Med orubblig tro i våra hjärtan och med en vilja av järn vandrar vi med beslutsamma steg på kampens väg vart den än leder oss, beredda att möta vårt öde och besegra varje fiende som ställer sig i vår väg. Låt komma vad som komma skall!

Seger eller död!

Titel:Varför kämpar vi? Författad av:Sebastian Elofsson Publicerad:2016-12-23 Uppdaterad:2020-03-27

Läs också: