Ursprungligen publicerad 2020-05-02.

Flyktingkrisen har med all tydlighet visat att det inte räcker med etniskt folkmord, i form av massinvandring och tvångsintegration, för att revolutionära stämningar ska kunna slå rot i samhället. Det mångkulturella samhällets konsekvenser, med mänskligt lidande och förnedring där svenska kvinnor gruppvåldtas och nu även svenska ungdomar pissas i munnen, har visat sig vara otillräckligt.

De psykologiska mekanismerna bakom detta kan vi diskutera en annan gång, men vi kan här kort och gott konstatera att man inte direkt går man ur huse för att sätta stopp för denna mycket aggressiva attack på vårt folk. Den nationella rörelsen växer, ja, men framryckningen sker sakta och vi tar oss inte ända fram till målet. Visserligen hoppas många på förändring, men få gör någonting åt saken. Man klamrar sig – än så länge – fast vid andra ”lösningar”.

Om något har vi nu sett svart på vitt att revolutionära förändringar endast kommer att vara möjliga när vi har verkligt dåliga sociala förhållanden i samhället. Så länge det finns skådespel och bröd kommer vansinnet att fortgå, hur absurt och drakoniskt vårt samhälle än utvecklas till att bli.

Nordiska motståndsrörelsen arbetar just nu för att fortsätta bygga organisationen och samtidigt bedriva propaganda för att både främja vår sak och underminera det rådande systemet. Organisationens aktivister är emellertid drillade för att träda fram när en revolutionär situation råder i samhället. Vi är den enda revolutionära kraften inom den nationella rörelsen som har en realistisk möjlighet att agera när tiden väl är kommen. Vi har inte bara härdade gatuaktivister utan också en organisation med ett omfattande nätverk av människor med den kompetens vi behöver för en sådan uppgift.

Frågan är då:
Är denna organisation tillräcklig när krisen väl kommer?

Innan frågan besvaras måste vi först definiera vad som menas med ”kris”. Den pågående coronakrisen betecknas ju just som en kris, men den typ av kris som jag åsyftar i denna text är den där det råder hyperinflation, massarbetslöshet, kanske till och med svält. En kris där viktiga funktioner i samhället slagits ut och där nationen står på randen till inbördeskrig. Jag tänker mig något mer omfattande än krisen i Grekland, även om en sådan kris hade gett rörelsen en rejäl skjuts framåt. Föreställ er snarare Tyskland eller Ryssland vid 1900-talets början så kommer ni närmare vad jag menar med ”riktig kris”. En sådan kris är dessutom mycket sannolik. Intressant nog är det just 1920-talets Tyskland man refererar till när man diskuterar eventuella ekonomiska konsekvenser av den rådande coronakrisen. Även om en sådan kris kanske inte står inför dörren just nu är det uppenbart att den tiden börjar krypa närmare.

Så har vi då en organisation redo om coronakrisen utvecklar sig till en verklig kris om sex månader eller om en annan typ av kris står vid dörren om några år? Står Motståndsrörelsen redo för en verklig kris?

Svaret på det är nej.

Svaret är nej på så sätt att vi har inte en organisation som kan gripa makten så fort krisen uppenbarar sig. Hur väl byggd vår organisation än är för vår nuvarande uppgift går det inte komma ifrån att vi inte har tillräckligt med män, att vi saknar en organisation för morgondagens uppgift samt även specifik utrustning – beroende då på vilken typ av revolution vi talar om.

Här har alla kritiker naturligtvis rätt. Samtidigt har vi aldrig hävdat något annat och vi har hela tiden känt till denna problematik.

Vad vi däremot har är en organisation som är mycket bra rustad i ett slags förstadie till en revolution. Vi har en organisation som kan gå in i en ny fas när situationen förändras.

Här är det viktigt att medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen, men också utomstående, förstår att olika tider kan ge helt olika förutsättningar. Man kan inte mäta morgondagens händelser med samtidens glasögon. De som studerat revolutionära rörelser vet att det inte funnits någon organisation redo att klara en revolutionär situation innan denna faktiskt råder i samhället. En revolutionär rörelse växer först på allvar när jordmånen för en revolution existerar. Alltså när förutsättningarna för kampen ändras.

För att ta ett exempel som många nog kan relatera till var NSDAP vid bildandet 1919 inte på något sätt rustat för att ta makten, medan man bara fyra år senare försökte sig på just det. Även om ölkällarkuppen misslyckades hade man redan då växt sig tillräckligt starka – just tack vare att landet befann sig i en revolutionär situation med helt andra förutsättningar än man hade bara några år tillbaka. NSDAP fortsatte sedan sitt arbete och tio år senare tog man makten på parlamentarisk väg. Vid denna tidpunkt hade man så stor del av folket bakom sig att man utan problem kunde välja vilken väg till makten man skulle ta. Noterbart i exemplet NSDAP är också att man egentligen inte byggde partiet från grunden utan att man tidigt fyllde den med soldater från första världskriget, det vill säga personer som var tränade och drillade för en liknande verksamhet. Mer om detta senare.

När en revolutionär situation råder, när få längre har något kvar att förlora, kommer nya män träda fram och ansluta sig till den kraft som har byggt och tränat för den tidpunkten. Många av dessa kommer besitta allehanda utbildning och erfarenhet som vi behöver – färdigheter som idag innebär att de kanske har känsliga jobb och därför utgör exakt samma anledning till varför de håller sig borta.

Vi kan vara säkra på att de som kommer ansluta sig till kampen vid ett sådant skede inte kommer tillhöra den skara som skriker högt på forum utan att de snarare är sådana som iakttagit rörelsen från utsidan och inväntat rätt tidpunkt. I många fall kommer det vara sådana som idag inte ens är medvetna om att de i framtiden kommer vilja erbjuda sina tjänster i den revolutionära kampen. Här kan det nämnas att ju tidigare folk kommer till insikt och ställer in sig på en sådan framtid, desto bättre rustade kommer de att vara. Vi kan med vår propaganda förbereda dem inför det.

Här måste de som ansluter sig i ett sent skede inse att de gamla kämparna styr och ställer medan dessa också måste acceptera att det kommer in nytt blod. Om man får in personer med viktiga färdigheter, och att dessa personer dessutom bedöms som pålitliga, så får man inte hålla tillbaka dem på grund av att de inte burit Tyrrunan tillräckligt många år. För att ta ett historiskt exempel, ånyo från NSDAP, gick Reinhard Heydrich med i partiet väldigt sent (1931) och blev tämligen omgående chef för partiets underrättelsetjänst. Hade det gynnat NSDAP mer om denna ytterst kompetente person först hade varit flygbladsutdelare i 5-10 år? Med all säkerhet inte.

Jag har gått igenom vad vi saknar, men låt oss även tala om vad vi faktiskt besitter och varför vi utgör en organisation som de facto är rustad för att ta kampen vidare.

En av de viktigaste sakerna är att vi har aktivister och medlemmar som är drillade, precis som frontsoldaterna var när de anslöt sig till NSDAP. Ju fler ”frontsoldater” vi har, desto bättre förutsättningar för att tidigt avancera kampen.

När utomstående betraktar gatukampen inom Nordiska motståndsrörelsen ser de kanske bara ”meningslösa” konfrontationer med systemets lakejer och allehanda repression som vi drar på oss i olika sammanhang. Jag ser träning inför framtiden. Träning för att ta konfrontationer, men också undvika dem, att hantera situationer som är farliga, att sitta i fängelse, att utöva disciplin och självkontroll och mycket mycket mer. Det finns inga andra som är så tränade i dagens samhälle och samtidigt så medvetna om hur systemet arbetar än aktivister i Nordiska motståndsrörelsen.

Med träning kommer även strategier. Det finns strategier för hur vi ska klara den politiska kampen av idag men också hemliga strategier för olika tänkbara scenarion i framtiden som jag av naturliga orsaker inte kommer gå in på här. Man ska dock inte inbilla sig själv att man kan ha en exakt mall för hur man ska agera vid tidpunkten. Situationen som här beskrivs kommer att vara kaotisk där det är omöjligt att förutse för någon part hur det hela kommer att se ut. De som är tränade i att brottas med systemet, och anpassa sig till föränderliga villkor, kommer anamma bäst strategier.

Vi har under över 20 års tid byggt upp en organisation och struktur, ett ledarskap samt en tillräckligt stor organisation med en hel del kompetenta människor inom områden som gatukamp och propaganda för att vara bra rustade i ett förstadie till en revolutionär situation.

Men det absolut viktiga som vi har är rätt mentalitet, viljan att ta det hela vidare. Denna beror på att vi under många år rekryterat de personer vi vill ha och behöver, men den är också fostrad genom ett liv i kampen. Inte enbart genom träningen på gatan eller repressionen från systemet utan också för att vi anammat en världsåskådning som både förser medlemmar med övertygelse och håller krakar borta från leden. Detta gör oss till fanatiker, och det vet vi att systemet saknar.

Så med allt detta sammanfattat, låt oss återigen besvara frågan: Står Motståndsrörelsen redo för en verklig kris? Svaret på det är ja. Vi har inte en organisation som kan gripa makten så fort krisen uppenbarar sig, men vi har den organisation som krävs för att ta kampen vidare. För den händelsen är vi tränade för.