För tio år sedan när jag gick med i Motståndsrörelsen var jag, som jag tidigare nämnt, skeptisk till organisationen, men det i onödan, då jag möttes av gemenskap och kamratskap. Jag möttes av människor som i samma stund som jag anslöt mig, var beredda att offra allt för mig. Som ställde upp på ett sätt ingen annan någonsin gjort tidigare.

Som den gången när jag fick brev från Socialtjänsten och kände mamma-paniken stiga och ringde till min dåvarande gruppchef och grät i telefonen. Han och fler av mina kamrater var hemma hos mig inom en timme för att stötta mig. Det är kamratskap!

Eller som den där gången när jag behövde lämna en minst sagt trasslig relation och min dåvarande gruppchef återigen fanns med via telefonen som stöttning med orden ”Ring om det blir problem. Vi kommer!”. Det är kvinnofrid!

Jag har aldrig någonsin känt mig mer trygg eller bättre omhändertagen som kvinna än i Motståndsrörelsen. För det är jag evigt tacksam.

Den här mentaliteten och offerviljan för sina kamrater är jag noga med att försöka behålla och sprida vidare i organisationen varje dag, genom att alltid försöka erbjuda min hjälp till mina kamrater oavsett vart de bor eller hur länge de varit anslutna. Och jag förutsätter att det är något som vi alla gör. För hur kan vi trovärdigt prata om folkgemenskap om vi inte praktiserar det i våra dagliga handlingar?

Jag och min familj har sedan en tid tillbaka flera inneboende. Det är en kvinna med barn som av olika anledningar behövde akut boende. Detta innebär att vi numera är tre vuxna och sju barn hemma hos oss. Det är lite trångt och rörigt, men samtidigt väldigt mysigt och jag får en förståelse för hur uppskattat det ändå måste ha varit förr att vara flera kvinnor i ett hem.

Inget ont om min kära man, han hjälper mig jättemycket, men det är ändå skillnad på kvinnor och män. Hon förstår exempelvis på ett helt annat sätt vad som behöver göras även utan att jag säger något och det är väldigt intressant att hon redan hittar bättre i köket än min man. Jag uppskattar verkligen att ha henne hos mig. Vi pratar mycket om allt och ingenting – självklart mycket politik och samhälle med tanke på vem jag är.

Saken är den att för bara några år sedan var den här kvinnan okänd för mig. Hon bodde i Stockholm och tyckte att Motståndsrörelsen var djävlarnas djävlar – det värsta av allt och alla! Nu sitter hon i mitt kök och gråter av lycka för att jag – för att vi, har ställt upp för henne när samhället och diverse ”Svenssons” har svikit henne helt.

Hon sitter i mitt kök med tårar i ögonen och förklarar att hon måste berätta för världen vilka fantastiska människor vi i Motståndsrörelsen är. Hur vi ställer upp och hur vi är de man kan räkna med!

För mig är det allt. Det är det störta beviset för att det jag gör är rätt, att nationalsocialismen är framtiden och att folkgemenskap är det enda sättet för oss att överleva. Vi behöver varandra.

Samhället har svikit oss alla och majoriteten av de nedbrutna vilsna själarna i vårt avlånga land vill egentligen inget hellre än att bli räddade. De vet dock ingen råd längre, utan flyter med strömmen i den grå sörjan som idag är vårat samhälle.

För det är det, mina kamrater, vi har idag. Ett trasigt folk med nedbruten själ, men som faktiskt ganska ofta känner till oss och ibland till och med vill vända sig till oss, men som inte vågar för att de inte är sitt bästa jag. Man tror inte att man duger.

Vi inom Nordiska motståndsrörelsen har här ett enormt ansvar att visa på medkänsla och praktisera folkgemenskap. Att vara den platsen dit även trasiga människor kan komma för att hela och växa. Att utvecklas till de bästa dem kan bli och känna stolthet och gemenskap med sina folkfränder.

Även inom våra egna led är det oerhört viktigt att kamratskap är ledordet. Självklart jämte andra som disciplin, offervilja, beslutsamhet och mod. Men, glöm inte kamratskap!

Att vi framför allt ställer upp för våra kamrater, våra egna bröder och systrar, i vått och torrt, måste vara en grundpelare i hela vår organisation och är även så inom nationalsocialismen genom folkgemenskapstanken.

Vi har en skyldighet att rå om varandra, att bära varandra och att stötta varandra oavsett om det gäller systemrepression eller hjärtesorg. Att vi inom gruppen kan vända oss till varandra för stöd och råd är oerhört viktigt. Så till dig som redan är med; rå om dina kamrater. Du har ett ansvar!

Och till dig som ännu inte är med, som inte tillhör oss. Kom med i gemenskapen och gör den större och bättre och känn att du är inte ensam. Att du alltid har dina kamrater med dig.