Nordiska motståndsrörelsen är en civil och legal motståndsrörelse vars främsta utåtriktade verksamhet är att sprida fysisk propaganda till folket. Detta görs genom allt från flygbladsutdelning och affischering, till demonstrationer och andra mer spektakulära aktioner.

Mycket av vår propaganda är positiv och upplyftande för vår sak, men som motståndsrörelse använder vi också mer riktad och aggressiv propaganda mot våra fiender.

Vad menas med ”psykologisk krigföring”?

Om vi utgår från den kontexten skulle jag definiera ”psykologisk krigföring” som användningen av propaganda, desinformation, symbolik och andra metoder för att påverka politiska motståndares tankar, känslor och beteenden i syfte att uppnå politiska mål.

Man kan säga att det handlar om att konfrontera systemet och dess medlöpare utan att använda våldsanvändning som ger ockupationsmakten juridisk möjlighet att utdöma långa fängelsestraff eller höga skadestånd. Det kan handla om att bryta ner fiendens moral, att skapa splittring eller få en politiskt oresonlig befolkning att acceptera något de annars inte skulle ha gjort.

Till alla konservativa gnällspikar

En klassisk diskussionspunkt inom den nationella rörelsen är hur många nationalister uppfattar att antifascister enbart attackerar vanliga svenskar på order av sina globalistiska och kapitalistiska härskare. Samtidigt står de själva inte för någon egen politik och försöker inte heller bygga något som är vettigt för sina efterkommande.

Därav kanske någon mer konservativt sinnad ”nationalist” anser det ofint och fel att, med politiskt aggressiva metoder, punktmarkera specifika folkförrädiska element i olika försök till psykologisk krigföring. Detta tycker jag dock man med all bestämdhet bara ska vifta bort.

För det första kan ingen anklaga organisationen för att sakna ideologi, kultur eller struktur och därmed bara vara innehållslösa hatare. Vi har en idévärld och världsåskådning som många politiska grupperingar bara kan drömma om. De enda som kommer i närheten är den sionistiska maktelit som agerar som dessa idéfattiga politiska gruppers herre.

För det andra är Motståndsrörelsen en revolutionär kamporganisation som inte bara vill reformera det samhälle vi lever i, utan istället bygga helt nya institutioner och system. Då krävs det att man på något sätt faktiskt också attackerar den rådande staten, om än endast politiskt.

För det tredje är attackerna, förstörandet och undermineringen av en motståndares politiska verksamhet, legitima strategier som alla använder, inte minst den nuvarande världsordningen.

Vi har även det estetiska och ideologiska kapitalet samt fördomarna mot oss att bedrivande av psykologisk krigföring historiskt har fungerat bra och därför troligen kommer göra det även i framtiden. Tilläggas kan att detta revolutionära beteende även är ett sätt att bryta censuren, som annars är nästintill förödande på ett sätt som många inte förstår.

Det är vidare viktigt att få vara kreativ och ha kul i en tid där mycket underhållning är digital, och samhällsutvecklingen är minst sagt deprimerande. För övrigt anser jag att vi faktiskt behöver ett produktivt sätt att stilla vårt naturliga hämndbegär. Har man bidragit och varit aktiv i förstörandet i några av de mest ariska nationerna i världen, borde man helt klart känna obehag och veta att man är hatad.

Övergripande mål

Vad resultatet av psykologisk krigföring avser har jag redan nämnt under artikelns första underrubrik. De övergripande målen kan emellertid utvecklas närmare:

Målsättningen är att undergräva motståndarens moraliska motståndskraft. Genom att systematiskt ifrågasätta och förminska motståndarens företrädare avser man att minska förtroendet för deras ledarskap och gradvis reducera deras vilja att delta i politiskt arbete.

Ett annat mål är att skapa informationskaos där desinformation gör det svårt för allmänheten att avgöra vad som är sant, vilket i sin tur kan framkalla misstro och förakt mot de som utsätts. Sammanfattningsvis riktar sig dessa insatser mot att urholka motståndarens legitimitet och mobiliseringsförmåga, snarare än att vinna debatt på sakliga grunder – något som i och för sig sällan är ett problem, men där det både är svårt att få antagonister att delta som att få spridning på budskapet, vilket sammanfaller med den sista punkten nedan.

Det sista målet är att försöka bryta den censur som Nordiska motståndsrörelsen utsätts för. När en rörelse som omfattas av medierestriktioner eller plattformsbegränsningar använder psykologiska metoder för att påverka opinionen, uppstår ofta ett informationsövertag om budskapen inte bemöts öppet i medierna.

Därför syftar sådana insatser inte bara till att urholka motståndarens legitimitet och mobiliseringsförmåga, utan också till att vinna narrativet genom att tvinga fram uppmärksamhet, även när innehållet är kontroversiellt eller kanske till viss del rent av falskt. För vår demokratiska motpart innebär detta en särskild utmaning: att snabbt och transparent bemöta desinformation och att återställa informationsbalansen utan att, i sig, oavsiktligt förstärka den ursprungliga kampanjens räckvidd.

Det säger sig självt: om en censurerad nationell gruppering endast belyser sin egen politik finns det liten omedelbar risk för fysiskt eller psykologiskt skadligt genomslag; budskapet kan då på ett smidigt sätt censureras. När samma nationella aktör istället använder strategier som konfrontation, koordinerad desinformation eller skapar informationskaos, förändras kalkylen, och då finns en konkret risk att deras agerande får oproportionerlig uppmärksamhet och effekt om det inte bemöts i lögnmedia.

Hantering av misslyckanden

Men vad händer då om vi skulle misslyckas med dessa framställda mål? Det troligaste direkta misslyckandet, som jag ser det, är att de psykologiska angreppen på vår politiska fiende i stället skulle få dem att ena sig och öka sin moral och förmåga.

Trots detta tror jag att situationen ändå skulle kunna vara strategiskt användbar. Nordiska motståndsrörelsen har redan mött hårt motstånd, och vår ideologi stod nära total undergång 1945 men är trots allt högst levande än idag.

Om systemets motståndare inleder ytterligare offentliga angrepp kan detta, om något, vara en möjlighet att återengagera medlemmar — särskilt sådana som blivit passiva över tid — öka mobiliseringen och rekrytera nya invandringskritiska nordbor som känner att de måste välja sida i en alltmer hetsig politisk miljö. Det skulle alltså ändå bli en vinst för oss.

Ett viktigt tankesätt är att alltid fortsätta kämpa även när fienden tar sina segrar. Uppdraget bör vara att göra det besvärligt för motståndaren att vinna; varje globalistisk seger ska vara en pyrrhusseger. Antingen söker du en öppning där du kan vinna ett slag och förhoppningsvis vända situationen, eller så ger du upp.