Söndagen den 13 september är det val till Sveriges riksdag. Vad är det då som väljs via detta val? Frågan är värd att ställa eftersom en förvirrad situation sedan länge har förelegat och bara blivit värre med tiden. Därför är inte heller svaret på frågan självklart.
Låt oss konstatera vad som inte kommer att väljas i detta val: ett ledarskap för det svenska folket, eftersom man naturligtvis inte kan leda ett folk man inte erkänner. I praktiken förnekar samtliga riksdagspartier svenskarnas existens, må vara på olika sätt och med olika formuleringar. När tidningen Frihetsnytt var på Almedalsveckan i somras ställde man den enkla frågan till politiker om svenskar existerar som en etnisk folkgrupp eller inte, och med några undantag så visade det sig oerhört svårt att klart och tydligt svara ja på den frågan, vilket bekräftar denna förnekelse med ett handfast underlag. Flera svarade också rakt ut nej. Ett av få tydliga ja-svar kom från Motståndsrörelsens riksdagskandidat Pär Öberg, som var en av de som tillfrågades.
Det är dock värt att stanna upp lite vid det märkliga i att ställa och svara på denna fråga, även om det får åskådlighetens skull är nödvändigt att det görs. När frågan ställs om huruvida svenskar ”finns,” så vet alla vilken grupp som frågan gäller, vilken etnisk grupp. Några pekas alltså ut genom själva frågan, och sedan resoneras det om dessa finns eller inte. Grunden för att kunna resonera om huruvida svenskar finns är alltså att de finns, att både frågeställare och frågesvarare vet vilka som åsyftas. Har vi hamnat i en paradox?
Det som pågår när svenskarnas existens ”debatteras” har inget att göra med någon filosofisk frågeställning eller någon uppriktig diskussion om definitioner. Exakt alla vet vem som är svensk och inte. Små barn vet. Det verkar mest vara våra politiker som har problem här. Vi vet också att de aldrig skulle våga peka ut vissa andra etniska grupper och ifrågasätta deras existens som folk.
Vad som sker här när frågan ställs och besvaras negativt är alltså något annat. Det är en charad som utspelar sig. Den som ska svara är medveten om den politiska korrekthetens diktat, och därmed att det som underförstått frågas efter är var hans eller hennes lojalitet ligger. Ligger den hos svenska folket, eller ligger den hos den antivita globalistiska agendan som genomdrivs i västvärlden? Genom sitt svar, eller sin tystnad, så får vi veta. Och det är ju bra. Genom denna charad får vi också vetskap om vem som är vän och fiende till vårt folk, inre som yttre. Ingen paradox alltså, bara logiska anledningar.
Politisk korrekthet i sig bör också beaktas när vi väljer våra ledare. Den politiska korrektheten förser oss med svar i alla aktuella frågor, den säger vad vi ska tycka för att tycka rätt. Vem är mest mottaglig för det? Naturligtvis den som saknar förmåga att tänka själv, den som är osjälvständig, svag – med andra ord, inte någon som lämpar sig som politisk ledare. Att vara politisk inkorrekt är därför i viss mån ett mått på lämplighet, även om det inte har något egenvärde att vara politiskt inkorrekt. Men om sanningen har blivit politiskt inkorrekt så har det ett stort värde att vara politiskt inkorrekt, och denna situation kan ju på ett sätt sägas vara själva anledningen till att Nordiska motståndsrörelsen existerar.
Svenskar finns, och det är därför Sverige är ett demokratiskt land idag; det är helt enkelt sant, oavsett om man anser demokrati vara något bra eller dåligt. Den uppstod stegvis genom en process som är knuten till vårt folks historia, och det är endast som en styrelseform för och av oss svenskar den äger sin legitimitet. Idag befinner vi oss väldigt långt ifrån denna legitimitet, med partier som opportunistiskt importerar väljare och med en stat som har devalverat medborgarskapets värde till i princip noll.
Tack vare att Nordiska motståndsrörelsen ställer upp i valet så är det åtminstone möjligt att lägga sin röst på återställandet av denna ursprungliga legitimitet och återupprättandet av folkstaten – och ett ledarskap för svenskarna.
