Skip to content
Ett lands armé överger sin flagga. Denna otroliga historiska händelse skedde i vansinnets Sverige – var annars? Det skedde för ett par år sedan, men ställningstagandet har i år förtydligats ännu mer genom extravaganta insatser för den nya statsmaktens flagga. Man kan förvisso säga att försvaret med sina ställningstaganden bara gör explicit något som under en tid har varit implicit, och att Sverige i anden inte står ensamt i denna förvandling, som sker över hela västvärlden, men man bör låta det sjunka in, liksom hela betydelsen av detta.
Låt oss redan inledningsvis klart utsäga att detta är ett förräderi av största magnitud – ett lands militär har ingen rätt att byta flagga. Och nej – det är inte så att man försvarar denna flagga ”också”, vilket inses av den historiska process som har lett fram till detta. (Och skulle så vara så är även det oacceptabelt.)
Flaggbytet kommer inte ur ingenstans, utan är snarare just ”logiskt”, som rubriken säger, sett utifrån vad våra Sverigehatand
Artikeln publicerades ursprungligen på Nordfront.se.
Nordatlantiska fördragsorganisationen, eller Nato, är institutionellt en antivit och familjefientlig organisation. Detta vill riksdagens politiker, inklusive SD, tvinga på folket över deras huvuden.
Efter apokalypsen 1945 har som bekant en rad globala organisationer bildats med syfte att upprätthålla och expandera den totalitära liberalismen. En av de tidigaste organisationer som bildades i detta syfte var krigsalliansen ”Nordatlantiska fördragsorganisationen”, eller Nato, som kan ses som globalismens militära gren.
Förutom att försäkra att Washington alltid har internationellt stöd för sina militära kampanjer är Nato som institution uttalat antivit och uttryckligen dedikerad till ”raslig rättvisa” för rasfrämlingar som bor i vita länder. Redan 1999 författade Nato rapporter där man skyller en rad moderna problem på nationalister och varnar för nationalismens inflytande.
Under 2023 höll krigsalliansen
Allt sedan Organisationsdagarna i mars har träning varit ett stort samtalsämne både här och runtom i våra nästen, men det är egentligen inte vad jag tänkte skriva om denna gång trots rubriken – ja, åtminstone inte annat än som jämförelse med annat kamparbete vi utför.
Vad jag däremot tänkte uttrycka mig lite kring är den aktivism av olika slag vi utför hela tiden och hur det är en viktig del av vår träning, ja förutom att det sprider vårt budskap och gör att vi syns då.
Precis som att ingen föds som färdig mästare i löpning eller som vinnare av världens starkaste man, så föds såklart inte heller någon som en fullfjädrad mästare på revolution. Man behöver träna till sig de egenskaper som krävs för att lyckas.
Jag tänker att precis som med styrketräning behövs det många pass under en lång tid för att uppnå sin bästa form och då är det också viktigt att träna rätt och att inte skada sig på vägen, eftersom det leder till långa uppehåll utan aktivitet eller att man rentav slu
Idag råder en klanderkultur. Jag har skrivit artiklar som berört detta förr, framförallt i artikeln Det är ett problem att alla har (fel) åsikter om allting och jag skrev då att det skulle kunna författas en hel bok om problematiken, kanske skulle denna artikel kunna ses som kapitel två.
Alla ska idag ha en egen åsikt om precis allt som sker och man ska hellre kritisera än att följa – ja, förutsatt att det inte är den av etablissemanget, påstådda enda sanningen som sprids, för den ska givetvis följas dogmatiskt. Bland personer som vaknat och kastat detta ok blir dock i många fall bara kritiken kvar – man ersätter inte kulturmarxismen med något nytt att lojalt följa.
Det är en del av det liberalistiska giftet som satt klorna i vårt folk – individen och jaget har blivit viktigare än vi:et och kollektivet. Då givetvis måste man också ha egna benhårda åsikter om allt och kan inte kompromissa. Varför tro att någon annan kommit på bättre idéer än jag själv som är störst av de stora
Ursprungligen publicerad 2020-01-31.
Meine Ehre heißt Treue blev under kampåren
i Tyskland SS:s officiella motto och något som berättigade
organisationens själva existens. En sann SS-man tog sin trohet och sin
ed på allra högsta allvar och skulle hellre dö än att bryta lojalitetens
band. Lojalitet var för dessa människor liktydigt med ära, det var en
helig förpliktelse för varje SS-man att vara trogen sina kamrater och
sin ledare.
Genom denna främsta av egenskaper som ledstjärna kunde SS utvecklas
till att bli en sann elitorganisation inom den nationalsocialistiska
rörelsen. Under kriget blev Waffen-SS en mycket dödlig fiende på grund
av dess soldater som uppvisade stort mod och offervilja på slagfältet.
En sann SS-man var beredd att offra allt för den nationalsocialistiska
saken, för sina kamrater och sin ledare Adolf Hitler.
Att stupa i strid ansågs som det mest hedersfulla som fanns och därför
var det inte ovanligt att SS-soldater gjorde våghalsiga och ”idiotiska”
Artikeln publicerades ursprungligen på Nordfront.se.
Det talas mycket i våra led om revolution. Vi ska ta makten och befria Norden. Nordisk revolution – utan pardon! Men det talas inte lika ofta om hur vi nationalsocialister ska kunna befria Norden. Vi har utsatts för massiv repression från både systemet och IT-jättarna som kraftigt decimerat vår förmåga att nå ut och växa.
I en artikel på Nordfront berörde Max Rosenfors denna fråga [Artikeln bemöttes också av Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg och går att läsa här]. ”Är det ingen som har en plan?”, undrade Rosenfors i en ganska defaitistisk anda och menade att den nya, totala censuren är tämligen hopplös och svår att se förbi.
Jag tänkte i denna artikel delge mina tankar i ämnet. Detta är ingen ”officiell plan” för ett maktövertagande eller någon strategi som antagits av någon särskild grupp eller organisation. Det är istället bara just hur jag själv föreställer mig att en befrielse av Norden kanske kan gå till
Översatt från Nordfront.dk.
Det har under lång tid pågått en debatt i den nationella rörelsen om hur vi bäst kan nå våra mål. Det är en debatt som varit särskilt het i USA, men den dyker upp då och då även här i Sverige och de andra nordiska länderna. I den här artikeln ska jag försöka förklara de två perspektiv som dominerar denna debatt, som jag menar kan klassificeras som infiltration som det första och revolution som det andra, och sedan ska jag delge mina tankar i frågan. Jag kommer inte att dölja det faktum att jag tror att revolution är den enda vägen framåt, men jag kommer ändå försöka att göra mitt bästa för att också ge en ärlig bild av och lyfta fram de starkaste argumenten också för infiltration.
Innan vi kan diskutera vilken strategi som bäst uppnår våra mål måste vi vara tydliga med vad våra mål är. Så vad är målet? För Nordiska motståndsrörelsen är svaret väldigt enkelt, att realisera innehållet i Vår väg. För att göra det mer allmänt, så att det bättre beskriver d
Vad finns skrivet som är relevant för tiderna vi lever i? En god kandidat kan vara Ernst Jüngers Skogsvägen (Waldgang på tyska, The Forest Passage på engelska). Den behandlar i grunden relationen mellan tyranni och frihet på ett tidlöst, mytologiskt plan. Mer specifikt vägen från en politisk ordning som har degenererat i tyranni till en ny frihet. Man kan karaktärisera den som en slags ideologisk skrift, ett ideologiskt verktyg för att se och förstå vägen till en ny politisk morgondag.
Skogsvägen har flera innebörder
Skogsvägen behandlar den (oftast) omvälvande tiden mellan politiska ordningar på ett teoretiskt och – i den mån något sådant är möjligt – apolitiskt sätt, och visar på hur denna tid har sina egna nödvändigheter och imperativ inneboende, och vilka dessa är. Som bör inses av de inledande raderna (i denna artikel) så är det inte fråga om en manual i någon specifik bemärkelse, utan om en skrift som målar upp en bild i huvudet på läsaren, där denne får se vägen, att
Ursprungligen publicerat 2019-05-27.
Världen blir allt mer fjättrad i globalisternas kedjor och de unika skillnaderna mellan länderna tycks minska. Kosmopoliter får allt större makt och de multinationella företagen blir allt fler. Världsomspännande nätverk som EU, FN och NATO kräver hela tiden större inflytande.
Detta leder nordborna till ett vägskäl. Antingen låter vi oss knuffas
nedför stupet, förlorar vår identitet och blir en färglös del av den
globaliserade världen – eller så gör vi vad vi kan för att stå fast och
slå vakt om vår suveränitet samt säkra överlevnaden för våra unika folk,
nationer och kulturer. Därigenom skulle vi också föregå med gott
exempel för andra nationer att i sin tur slå sig fria och uppnå sin
fulla potential.
Är det den första vägen du vill att vi går är det bara att blunda och
låta mörkermakterna sköta resten. Känns istället den andra vägen mer
lockande måste vi förena oss med andra av vårt folk som väljer samma
väg. Sverige ensamt ha
Ursprungligen publicerad 2015-10-13.
Nyligen undrade en person jag mötte hur
det kommer sig att svenskar visar en svag patriotism, just med tanke på
den rekordstora migrationsvåg vi utsätts för i skrivande stund. Jag
kommenterade saken så, att det råder en bakvänd pedagogik som gör folk
förvirrade.
I alla historiska tider har ledarskapet för länder dragit fördel av och uppmuntrat stolthet och nationalkänsla bland befolkningen. Uppmuntran har så att säga kommit uppifrån och ner. I vår tid är det precis tvärtom. Makthavarna gör vad de kan för att döda den nationella självbevarelsedriften. Det är på gräsrotsnivå som patriotismen lever kvar, bland de få personer som trotsar makthavarna och som står emot det sociala trycket som riktas mot oliktänkare.
Henrik Pihlström vill skilja nutidens klagande från sann stridsvilja och patriotism.
Det har även tidigare hänt att ledarskapet
för länder bekämpat befolkningen genom att undertrycka deras nationella
känslor. Då har det
Även om vi har talat om detta ämne vid minst ett par olika tillfällen i podcasten Ledarperspektiv, och Fredrik Vejdeland också berört det när han skrev om den amerikanska organisationen RAM, så känner jag ändå efter diskussioner med andra nationalister att vår syn på de så kallade aktiva klubbarna eller de moderna självutnämnda ”männerbunden” behöver tydliggöras och då framförallt utifrån svenska och nordiska premisser.
Konceptet går alltså ut på att nationellt sinnade kompisgäng ska träffas lokalt och bedriva olika former av aktiviteter, kanske träna tillsammans, dra ut i vildmarken, sätta upp klistermärken ihop, eller rentav gå ut och ta en öl i varandras sällskap. Detta är väl vad nationellt sinnade kompisgäng har ägnat sig åt i alla tider, men den stora skillnaden nu är alltså att varenda ett av dessa kompisgäng också ska utgöra små organisationer med egna namn, symboler och ledare (uttalade eller inte) – små lokala föreningar som man är med i istället för att kompisgänget
Hur försvarar man sig mot två motståndare beväpnade med kniv? Svaret kan mycket väl vara att man bör springa ifrån dem, och att detta likväl är att betrakta som att aktivt försvara sig. För kanske är konfrontation ofrånkomligt, men om denna sker i ett senare skede kan det vara fallet att helt andra förutsättningar gäller än vad som var fallet initialt. Kanske har man sprungit ifrån en motståndare och har nu istället en situation där man står en mot en, åtminstone för en stund.
Vilka är kamraterna man har vid sin sida? Hur kommer de troligen att reagera i vissa situationer och hur väl känner man varandra och därmed varandras styrkor och svagheter? De enskilda personligheterna och dessa tillsammans skapar den unika gruppen och bestämmer hur gruppen agerar såsom grupp. Om både de enskilda och gruppen bör man därför skaffa så god kännedom som möjligt, för att realistiskt kunna bedöma olika scenarier och sannolika utfall. Man skaffar sig med andra ord en bättre kollektiv förmåga att bedö
Max Rosenfors hyllar i en krönika på Nordfront den nationella internetkultur som han skriver var som starkast 2015-2017, och att denna ingick i en medveten plan för den nationella rörelsen att erövra internet, något vi också lyckades med, för att sedan bli närmast totalt censurerade. Vidare problematiserar Rosenfors att han efter detta inte längre tycks se någon plan för hur vi nationella ska kunna segra.
Jag har inte hört en enda nationalist förklara hur vi nu ska gå framåt, än mindre faktiskt visa vägen och att genom handling visa hur ens plan ser ut. Det är ju katastrofalt. Det finns gott om saker att harva på med, tro mig, men att harva på är väsensskilt från att ha en plan.Detta problem, och inget annat, bör du grubbla över.Det finns ingenting viktigare att tänka på, och ingen annan än vi kommer lösa det.Jag ställde mig nämligen frågan hur jag skulle förklara för någon som tycker som oss, men som inte är villig att delta i aktivism för saken: hur ska jag förklara varför vi behö
Första intrycken från det österrikiska parlamentet
Under sin tid i Wien började Hitler intressera sig för det österrikiska parlamentet och dess ledamöter. Även före han satte sin fot i lögnarnas tempel för första gången såg han skeptiskt på det som blev sagt där. Författaren var tidigt av uppfattningen att Österrike-Ungerns tyska element på många sätt blev åsidosatt av dess demokratiska styre.
Timmarna som spenderades i parlamentet minskade dock inte fördomarna och de hårda ord som Hitler tidigare yttrat om nyligen nämnda instans. Om något stärktes dessa och efter ett tag förstod författaren att parlamentet i sig var problemet, att dess liberala grund var omöjlig att förlika sig med.
Ett års ostörda iakttagelser var emellertid tillräckligt för att fullkomligt förändra min tidigare uppfattning om denna institution. Jag reagerade inte längre mot den missbildade form, denna tanke antagit i Österrike; nej, nu kunde jag inte längre godkänna parlamentet som sådant. Hittills hade ja
För tio år sedan när jag gick med i Motståndsrörelsen var jag, som jag tidigare nämnt, skeptisk till organisationen, men det i onödan, då jag möttes av gemenskap och kamratskap. Jag möttes av människor som i samma stund som jag anslöt mig, var beredda att offra allt för mig. Som ställde upp på ett sätt ingen annan någonsin gjort tidigare.
Som den gången när jag fick brev från Socialtjänsten och kände mamma-paniken stiga och ringde till min dåvarande gruppchef och grät i telefonen. Han och fler av mina kamrater var hemma hos mig inom en timme för att stötta mig. Det är kamratskap!
Eller som den där gången när jag behövde lämna en minst sagt trasslig relation och min dåvarande gruppchef återigen fanns med via telefonen som stöttning med orden ”Ring om det blir problem. Vi kommer!”. Det är kvinnofrid!
Jag har aldrig någonsin känt mig mer trygg eller bättre omhändertagen som kvinna än i Motståndsrörelsen. För det är jag evigt tacksam.
Den här mentaliteten och offerviljan fö
