Skip to content
Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Frågan om anonymitet kom nyligen indirekt upp i Nordfront-läsarnas Telegram-chatt, då en debatt kring maskering i samband med politiskt utåtriktad verksamhet uppstod.
Anonymitetsfrågan är en intressant fråga med många nyanser och förtjänar därför att benas ut i en artikel.
Denna, liksom resterande bilder i artikeln är från Motståndsrörelsens blixtdemonstration i Uppsala i september.
Vikten av att respektera andras anonymitet
Det är idag ofta mer kontroversiellt att ”komma ut” som nationalist än som homosexuell. Jag tror att det var i en artikel på Nationell.nu som den både komiska och tragiska poängen gjordes för många år sedan.
Anledningen till att det är kontroversiellt att vara nationalist är att vi är revolutionärer och dissidenter i dagens samhälle. Om man tittar på någon dokumentär eller dyster spelfilm som skildrar övervakningen och det politiska förtrycket i de gamla kommuniststaterna kommer man som nationalist se extr
Fredrik Vejdeland anslöt sig till Nordiska motståndsrörelsen, eller faktiskt Svenska motståndsrörelsen som det hette på den tiden, endast några år efter organisationens bildande 1997. Idag ingår han sedan länge i dess riksråd där han har rollen som politisk strateg. Som Nordisk Radios chef är han sedan fem år ansvarig för Motståndsrörelsens och andra sympatiska nationella radiosatsningar. Dessförinnan drev han den idag väletablerade nättidningen Nordfront under publikationens fem första år.
”Radiobossen” Vejdeland är också känd som ”Herr HMF” – ett smeknamn kommet av ett antal domar mot en ståndaktig förkämpe för yttrandefriheten. Med sin förmåga att genom åren kombinera ett familjeliv, där åtta barn ingår, med stora och ständigt pågående insatser i kampen för vårt folks överlevnad – bland annat som chef, skribent, talare, programledare, redaktör och levnadsglad inspiratör – har Herr HMF genom åren bevisat sig för alla nordiska frihetskämpar.
Vill du göra en kort pr
Den vänsterextrema antivita underrättelsetjänsten Expo har ägnat närmare sex månader åt att färdigställa sin årsrapport för 2021, vilken med hänvisning till innevarande valår även rymmer en prognos för 2022. Ordvalet i den känns till stor del igen från tidigare rapporter från Säpo och Expo. På stiftelsens hemsida presenteras en sammanfattning av en årsrapport som beskriver ett steg tillbaka och många steg framåt för vad som benämns ”den rasideologiska miljön” – där Nordiska motståndsrörelsen uppenbarligen anses spela en mycket central roll, med tanke på hur ofta organisationens namn nämns.
I sammanfattningens inledning hävdas att antalet dokumenterade aktiviteter inom denna miljö under 2021 minskade ”för tredje året i rad”. Här förklaras att medan ”de högerextremas” aktivitet på gator och torg minskade något förra året, så ökade istället verksamheten på nyhetssajter, i poddar samt inom kampsport. För den kommande perioden fram till riksdagsvalet i september utfärdas en varning för
I senaste Ledarperspektiv pratade jag och Simon Lindberg om avhopp och förräderi med anledning av att Jimmy Thunlind blivit polisinformatör och förrädare. Detta förklaras i avsnittet men också i denna artikel. Ämnet har sedan dess tagits upp av flera nationella aktörer som i stort sett alla verkat för att röka ut förrädaren. Detta är något som vi tackar för och som även hedrar dem som tagit det beslutet.
Syftet med denna artikel är att reda ut vad som skiljer en avhoppare från en förrädare och ge exempel på när avhoppet övergått till förräderi. När har avhopparens felsteg blivit av sådan art att avhopparen inte bara gjort sig omöjlig för all framtid i den egna organisationen utan också i den nationella rörelsen som helhet?
Först och främst ska det påpekas att vi är väldigt återhållsamma när det kommer till att utmåla någon som förrädare och att vi aldrig gör det utan solida bevis för påståendet. Även om man kan ogilla en avhoppares eventuella skitsnackande till andra nationella
Ursprungligen publicerad på Nordfront.dk.
För drygt 8 månader sedan lämnade jag tillfälligt kampen, min familj och min vardag för att avtjäna ett fängelsestraff för ett brott jag blev oskyldigt dömd för. Jag släpptes nyligen och är nu tillbaka hemma med min familj som en starkare och klokare människa.
En sak man verkligen får lära känna i fängelset är systemets paranoida förhållande till nationalsocialismen och de som kämpar offervilligt för kampen. Redan innan mitt fängelsestraff startade yttrade sig systemets paranoia när normal praxis frångicks genom att jag blev placerad i ett högriskfängelse istället för på en öppen anstalt. Högriskfängelserna är under ordinära omständigheter menade för de som ska avtjäna 5 år eller mer.
Ganska snart efter min ankomst till Kragskovhedefängelset fick jag besked om att jag nog inte ska räkna med att bli utsläppt på varken permission eller skyddstillsyn, vilket ytterligare pekar på systemets paranoia gentemot nationalsocialismen och hur man
Då och då nås jag och andra representanter för Nordiska motståndsrörelsen av frågan vad vi menar med att vi är en revolutionär organisation och hur vi kan kalla oss revolutionärer samtidigt som vi inte är en våldsverkande organisation annat än i självförsvarssyfte. Frågan har också besvarats på många olika vis under åren, som exempelvis i denna rekommenderade artikel eller i detta ljudklipp.
Nu med dessa skrivna rader är det mitt syfte att besvara frågan ännu en gång eftersom det är en väldigt viktig en. Det är till och med en högst avgörande fråga för de nordiska folken att förstå, ty så länge de sätter sitt hopp till icke-revolutionära organisationer, föreningar och partier, så kastar de bort både sitt eget hopp och minskar dessutom chanserna för att våra kommande generationer ska ha något alls att längre kunna hoppas på.
För att svara på frågan denna gång, vad det egentligen innebär att vi är revolutionärer, tänkte jag rada upp vad som egentligen definierar en revolutionär
Listen to ”Simon Lindbergs Nyårstal 2020” on Spreaker.
Några av aktionerna som berörs i talet:
Talet i skriftform:
God afton alla som lyssnar! Vi är nu på den sista dagen av det första året på tjugotalet. Det är alltså nu den 31 december år 2020, och det har blivit dags för mig att på sedvanligt maner avsluta året med några ord till er. I viss mån kommer ni känna igen detta nyårstal från tidigare år, då också 2020 varit ett år fullt av radikal nationell kamp, men på många andra vis har också mycket med 2020 varit annorlunda.
Att år 2020 har varit ett annorlunda år tror jag faktiskt att hela det nordiska folket kan intyga, och det alldeles oavsett vilka politiska åsikter man har. Utbrottet av Covid 19, etablissemangets enorma hajp kring viruset och systemets många utlysta restriktioner har givetvis inte heller lämnat Nordiska motståndsrörelsen oberörd. Tvärtom, har också vi genom allt detta ställts inför ett mycket utmanande kampår.
Det tydligaste
Media, politiker och kändisar i Sverige,
ja alltså hela etablissemanget, talar inte allt för sällan om den brist
på ”demokrati” som råder i många andra länder. De pratar fördömande om
totalitära stater och medborgare som inte får tycka och tänka som de
vill, om opposition mot de sittande regimerna som behandlas nesligt och
om polis som med våld slår tillbaka folkliga protester och granskande
journalister. Vi hör det om Ryssland, Syrien, Venezuela, Iran och Kina,
liksom vi hörde det förut om exempelvis Libyen och Irak.
Den här artikeln ska inte redogöra för förhållandena i ovanstående
stater eller överhuvudtaget resonera kring sanningshalten i
etablissemangets rapportering gällande dessa. Istället ska vi titta på
hur läget ser ut i Sverige. Det här landet är nämligen inte i närheten
så frihetligt som systemet vill ge sken av. Dina fri- och rättigheter
som oliktänkande svensk medborgare är rejält decimerade.
De senaste åren har nämligen den svenska yttrandefriheten begr
