Skip to content
I helgen har det årliga evenemanget Organisationsdagarna gått av stapeln. Där fick samlade medlemmar och aktivister motta beskedet att Simon Lindberg avgår från ledarposten som han innehaft sedan 2015 och att Fredrik Vejdeland tar över.
Simon Lindberg träder tillbaka från posten på egen begäran och av personliga skäl. Det föreligger ingen som helst osämja mellan honom och organisationen med anledning av beslutet.
Vejdeland är en av de människor som har varit med längst i Motståndsrörelsen och han har även suttit i riksledningen i över 20 års tid. Han har varit den drivande kraften bakom Nordisk Radio och även en av de verkliga nyckelpersonerna vid tillkomsten av den nationella nyhetssidan Nordfront. Vidare är han en mycket omtyckt skribent och talare och har även utmärkt sig i de ideologiska podcasterna Ledarperspektiv och Mimers Brunn.
Under den kommande veckan kommer du här på sidan att kunna ta del av flera reportage från Organisationsdagarna och även en intervju med de
Den 28 januari möttes några medlemmar upp för att sprida lite sunda budskap i form av klistermärken i bland annat Hökarängen och Enskede.
Ursprungligen publicerad på Nordfront.se
Redan 2021, då det i mindre skala hettade till mellan Israel och Palestina, skrev jag om den utdragna konflikten som nu har blossat upp igen och faktiskt riskerar att eskalera till en historiskt avgörande konfrontation (om tunga aktörer som USA eller Iran väljer att fullt ut ge sig in i kriget och detta därmed blir en ny front i proxy-världskriget mellan Ryssland och Nato). Den som vill läsa mer allmänna resonemang om varför jag sedan tidigare står på palestiniernas sida kan läsa den artikeln, eller Joseph Jordans mer färska artikel om varför Israels undergång vore positiv för västvärlden.
I den här artikeln tänkte jag istället fokusera på den interna debatten bland nationella där vissa menar att det är fel att bry sig om att Israel genom våld, terror och framtvingad svält försöker att etniskt rensa Gaza på palestinier. De som har den inställningen ser det ofta som mer ”renlärigt” eller ”radikalt” att inte känna empati med icke-vita rasfrä
Ursprungligen publicerad 2020-05-02.
Flyktingkrisen har
med all tydlighet visat att det inte räcker med etniskt folkmord, i
form av massinvandring och tvångsintegration, för att revolutionära
stämningar ska kunna slå rot i samhället. Det mångkulturella
samhällets konsekvenser, med mänskligt lidande och förnedring där
svenska kvinnor gruppvåldtas och nu även svenska ungdomar pissas i
munnen, har visat sig vara otillräckligt.
De psykologiska
mekanismerna bakom detta kan vi diskutera en annan gång, men vi kan
här kort och gott konstatera att man inte direkt går man ur huse
för att sätta stopp för denna mycket aggressiva attack på vårt
folk. Den nationella rörelsen växer, ja, men framryckningen sker
sakta och vi tar oss inte ända fram till målet. Visserligen hoppas
många på förändring, men få gör någonting åt saken. Man
klamrar sig – än så länge – fast vid andra ”lösningar”.
Om något har vi nu
sett svart på vitt att revolutionära förändringar endast kommer
att vara möjliga när vi
Den 6 oktober sattes klistermärken upp i Enskede, Stockholm.
Mitt på eftermiddagen hade kamrater tagit sig till centrala Uppsala där det var en snabb och organiserad uppställning, från bilar till samlad trupp på bara en minut. Direkt hölls en kort genomgång om vad deltagarna hade att förvänta sig av dagen, samt hur aktiviteten skulle genomföras på bästa sätt. Slagorden för dagen gicks igenom, och kort därefter hade man ställt upp på vägen med megafon, trumslagare, banderoll och fanor och började genast marschera nedför gatan.
Ännu en gång märktes organisationens förmåga av att planera och verkställa aktiviteter utan att information läcker ut, då polisen denna dag helt blev tagna på sängen. Det kom att ta ända tills dagens slut innan de kunde känna sig fulltaliga. Över Fyrisån gick marschen i sitt tidiga skede och många förvånade människor påträffades vid uteserveringar och längs med vägen.
Säg att du är feminist, utan att säga att du är feminist.
En av Uppsalas värst ansatta knarkare kom fram från under rännstenen, med en mikrofon u
Den 18 september var det återigen dags för medlemmar i Stockholm att samlas för att sätta upp klistermärken. Denna gång var turen kommen till Enskede som nu även är befriat från en mängd folkfientlig propaganda.
Det personliga exemplet visar till skillnad mot flyktiga åsikter, som ofta är gratis, det beundransvärda i en människas karaktär. Ursula Haverbecks nyfikna ögon skiner av liv, hennes vilja och övertygelse har följt henne under 94 år. Hon bär på en själ som är allt annat än trött.
Mötet med Ursula Haverbeck känns i det närmaste overkligt när vi träffas en tisdag i september 2023. Det som är unikt är inte desto mindre att Vera Oredsson sitter med oss och konverserar på tyska med Ursula. Historia skrivs vid varje meningsutbyte och dokumenteras av våra apparater. Vera och Ursula är två av de få idag levande personligheterna som levt under Tredje riket och vilka från krigsslutet kämpat för det germanska folkets upprättelse.
Vid min senaste vistelse i Tyskland var Ursula Haverbeck inlåst i fängelse. Dömd för att hon haft sina uttryckliga betänkligheter kring den officiella historieskrivningen om den så kallade förintelsen. Hennes talang och briljerande intelligens sträcker sig läng
13/8 sattes der upp klistermärken i flera områden i Stockholm, bland annat i anslutning till en relativt nybyggd så kallad flyktingmottagning i Enskede.
Ursprungligen publicerad 2020-01-31.
Meine Ehre heißt Treue blev under kampåren
i Tyskland SS:s officiella motto och något som berättigade
organisationens själva existens. En sann SS-man tog sin trohet och sin
ed på allra högsta allvar och skulle hellre dö än att bryta lojalitetens
band. Lojalitet var för dessa människor liktydigt med ära, det var en
helig förpliktelse för varje SS-man att vara trogen sina kamrater och
sin ledare.
Genom denna främsta av egenskaper som ledstjärna kunde SS utvecklas
till att bli en sann elitorganisation inom den nationalsocialistiska
rörelsen. Under kriget blev Waffen-SS en mycket dödlig fiende på grund
av dess soldater som uppvisade stort mod och offervilja på slagfältet.
En sann SS-man var beredd att offra allt för den nationalsocialistiska
saken, för sina kamrater och sin ledare Adolf Hitler.
Att stupa i strid ansågs som det mest hedersfulla som fanns och därför
var det inte ovanligt att SS-soldater gjorde våghalsiga och ”idiotiska”
Den första dagen inleddes med att man samlades på en restaurang i Jokkmokk för att äta en gemensam lunch och få magarna fyllda inför den långa vandringen. Sällskapet som skulle vandra bestod av sympatisörer, aktivister och medlemmar.
Målet för utflykten var bergstoppen Skierfe, som ligger i utkanten av sydöstra Sarek, och tanken var att ge dem som är oerfarna fjällvandrare ett smakprov på en Sarek-vandring, då Skierfe jämförelsevis med många andra turer i området är en ganska simpel vandring.
Efter att sällskapet packat magarna fulla med mat hoppade man in i bilarna igen för att bege sig till Sitoälvsbron, som markerar startpunkten för vandringen. När man närmade sig bron började fjällens vidunderliga snötäckta toppar torna upp sig vid horisonten, och väckte vandringslusten hos de bilburna nationalsocialisterna.
När man parkerat bilarna var det bara att spänna på sig den tunga packningen och börja traska framåt i rask takt, då en lång vandring väntade innan det var dags att sl
Hur försvarar man sig mot två motståndare beväpnade med kniv? Svaret kan mycket väl vara att man bör springa ifrån dem, och att detta likväl är att betrakta som att aktivt försvara sig. För kanske är konfrontation ofrånkomligt, men om denna sker i ett senare skede kan det vara fallet att helt andra förutsättningar gäller än vad som var fallet initialt. Kanske har man sprungit ifrån en motståndare och har nu istället en situation där man står en mot en, åtminstone för en stund.
Vilka är kamraterna man har vid sin sida? Hur kommer de troligen att reagera i vissa situationer och hur väl känner man varandra och därmed varandras styrkor och svagheter? De enskilda personligheterna och dessa tillsammans skapar den unika gruppen och bestämmer hur gruppen agerar såsom grupp. Om både de enskilda och gruppen bör man därför skaffa så god kännedom som möjligt, för att realistiskt kunna bedöma olika scenarier och sannolika utfall. Man skaffar sig med andra ord en bättre kollektiv förmåga att bedö
Fredrik Vejdeland anslöt sig till Nordiska motståndsrörelsen, eller faktiskt Svenska motståndsrörelsen som det hette på den tiden, endast några år efter organisationens bildande 1997. Idag ingår han sedan länge i dess riksråd där han har rollen som politisk strateg. Som Nordisk Radios chef är han sedan fem år ansvarig för Motståndsrörelsens och andra sympatiska nationella radiosatsningar. Dessförinnan drev han den idag väletablerade nättidningen Nordfront under publikationens fem första år.
”Radiobossen” Vejdeland är också känd som ”Herr HMF” – ett smeknamn kommet av ett antal domar mot en ståndaktig förkämpe för yttrandefriheten. Med sin förmåga att genom åren kombinera ett familjeliv, där åtta barn ingår, med stora och ständigt pågående insatser i kampen för vårt folks överlevnad – bland annat som chef, skribent, talare, programledare, redaktör och levnadsglad inspiratör – har Herr HMF genom åren bevisat sig för alla nordiska frihetskämpar.
Vill du göra en kort pr
Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Förra veckan (vilket det var när denna artikel ursprungligen publicerades 2022-11-27. Reds.Anm.) kom det tragiska beskedet att Hèdi Fried hade gått bort. Hédi Fried var en av otaliga personer som överlevt förintelsen och har som judinna haft en stor påverkan på svensk politik. För att minnet av henne och alla andra överlevare ska leva vidare publiceras här några av alla de fantastiska överlevarhistorier som överlevare har vittnat om. Det är extra viktigt att dessa vittnesmål lever vidare då de utgör hela bevisunderlaget för att förintelsen verkligen har skett, eftersom att tyskarna så effektivt kunde genomföra världshistoriens största folkmord utan att lämna ett enda fysiskt bevis efter sig.
Abraham Fischer växte upp i den polska byn Auschwitz och fick som 16-åring vara med och bygga upp det nya lägret utanför byn. De kommande åren tillbringade han sedan på samma läger. Om tiden på lägret berättar han bland annat:
En grupp fångar, men
Den 28 december delade kamrater i Näste 1 ut flygblad till boende i Enskede i Stockholm.
