Skip to content
I beskrivningen till programmet kan man läsa följande:
Ledarskapsperspektiv är en podcast för att nå ut med Nordiska motståndsrörelsens ståndpunkter, ideologi och strategier i framförallt stora men också små frågor.
Fredrik Vejdeland, riksrådsmedlem, beskriver ämnen och ställer upp problemformuleringar medan Simon Lindberg, Nordiska motståndsrörelsens ledare, förklarar organisationens ståndpunkter.
Ledarperspektiv syftar till att utbilda lyssnarna och förklara organisationens syn på olika frågor så exakt vi bara kan. Allt som framkommer i Ledarperspektiv kan anses som sanktionerat av organisationen.
I varje avsnitt finns de fasta segmenten Simon Lindbergs arbetsvecka, en personlig fråga till honom, en aktuell nyhet som diskuteras samt en ideologisk fråga. Under arbetsveckan och den personliga frågan lär man känna Lindberg bättre och får en insikt i hans liv och arbete för kampen.
När nyheten diskuteras är det oftast en aktuell nyhet, men där ändå de bägge medverkande försöker diskutera
Så har det hänt igen. Vi har brutit mot
”reglerna”. Promenera in mitt under en tennismatch och skrika Hell
seger! Så kan man väl ändå inte bete sig?
Vi känner igen de reaktionäras klagosång från mången gång förut, ja
faktiskt från varenda gång vi avvikit från de oskrivna ”vett och
etikett”-reglerna som fisförnäma småborgare satt upp.
Det blir gnäll var gång vi slår tillbaka mot rasfrämlingar eller den
röda pöbeln. Det ser ju så dåligt ut i media när vi är våldsamma.
Istället borde vi väl låtit ett par kamrater bli ihjälslagna och efteråt
ringa polisen?!
Det blir gnäll när vi inte låter de fientliga krafter som är mitt
uppe i att utrota vårt folk få stå oemotsagda. ”Det var jättebra att ni
stod i tältet och debatterade, men fy vad onödigt att skrika
folkförrädare åt Gustav Fridolin, där var ni oseriösa.”
Det blir gnäll när vi vägrar låta oss bli hunsade av polismakten som
med alla medel försöker tysta oss och förvägra oss våra medborgerliga
rättigheter. Vi borde
Till dig som kallar dig nationalsocialist men inte kommer när Nordens enda nationalsocialistiska organisation värd namnet kallar – SKÄMS!
Att vara nationalsocialistisk aktivist är det främsta du kan vara. Du tillhör då spetsen, eliten, drivkraften i vår kamp. En nationalsocialist som inte deltar aktivt i kampen, och även på offentliga aktiviteter, kan i mina ögon – annat än i mycket få undantagsfall, inte ses som något annat än en svikare mot de kämpande kamraterna.
I slutändan spelar det nämligen ingen roll hur många fikaträffar du deltar på, hur mycket du bänkar, hur många möten du sitter med på eller hur många vildmarksturer du tar del av. Kärnan för en nationalsocialist är gatukamp.
Man kan givetvis bedriva basaktivism och vara på sociala träffar också, men en sann nationalsocialist står på gatan. Med fanor, banderoller och rökgranater. Med stolthet och kämpaglöd. Mot alla odds – en för alla och alla för en!
Den senaste månaden har jag själv deltagit p
Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Frågan om anonymitet kom nyligen indirekt upp i Nordfront-läsarnas Telegram-chatt, då en debatt kring maskering i samband med politiskt utåtriktad verksamhet uppstod.
Anonymitetsfrågan är en intressant fråga med många nyanser och förtjänar därför att benas ut i en artikel.
Denna, liksom resterande bilder i artikeln är från Motståndsrörelsens blixtdemonstration i Uppsala i september.
Vikten av att respektera andras anonymitet
Det är idag ofta mer kontroversiellt att ”komma ut” som nationalist än som homosexuell. Jag tror att det var i en artikel på Nationell.nu som den både komiska och tragiska poängen gjordes för många år sedan.
Anledningen till att det är kontroversiellt att vara nationalist är att vi är revolutionärer och dissidenter i dagens samhälle. Om man tittar på någon dokumentär eller dyster spelfilm som skildrar övervakningen och det politiska förtrycket i de gamla kommuniststaterna kommer man som nationalist se extr
Översatt från Nordfront.dk.
Det har under lång tid pågått en debatt i den nationella rörelsen om hur vi bäst kan nå våra mål. Det är en debatt som varit särskilt het i USA, men den dyker upp då och då även här i Sverige och de andra nordiska länderna. I den här artikeln ska jag försöka förklara de två perspektiv som dominerar denna debatt, som jag menar kan klassificeras som infiltration som det första och revolution som det andra, och sedan ska jag delge mina tankar i frågan. Jag kommer inte att dölja det faktum att jag tror att revolution är den enda vägen framåt, men jag kommer ändå försöka att göra mitt bästa för att också ge en ärlig bild av och lyfta fram de starkaste argumenten också för infiltration.
Innan vi kan diskutera vilken strategi som bäst uppnår våra mål måste vi vara tydliga med vad våra mål är. Så vad är målet? För Nordiska motståndsrörelsen är svaret väldigt enkelt, att realisera innehållet i Vår väg. För att göra det mer allmänt, så att det bättre beskriver d
Max Rosenfors hyllar i en krönika på Nordfront den nationella internetkultur som han skriver var som starkast 2015-2017, och att denna ingick i en medveten plan för den nationella rörelsen att erövra internet, något vi också lyckades med, för att sedan bli närmast totalt censurerade. Vidare problematiserar Rosenfors att han efter detta inte längre tycks se någon plan för hur vi nationella ska kunna segra.
Jag har inte hört en enda nationalist förklara hur vi nu ska gå framåt, än mindre faktiskt visa vägen och att genom handling visa hur ens plan ser ut. Det är ju katastrofalt. Det finns gott om saker att harva på med, tro mig, men att harva på är väsensskilt från att ha en plan.Detta problem, och inget annat, bör du grubbla över.Det finns ingenting viktigare att tänka på, och ingen annan än vi kommer lösa det.Jag ställde mig nämligen frågan hur jag skulle förklara för någon som tycker som oss, men som inte är villig att delta i aktivism för saken: hur ska jag förklara varför vi behö
Det har hunnit passera en tid sedan Motståndsrörelsens effektfulla blixtdemonstration i Oslo och eftertankarna har sjunkit in. För det första står det klart att människor i högre utsträckning jämfört med för några år sedan, på ett helt annat sätt än tidigare är mottagliga för vårt revolutionära budskap. När allmänheten blir tagna på sängen, på det sätt som skedde i Oslo, utan att först ha blivit matade av filtreringskanalerna via TV, radio och tidningar som samstämt arbetar för att skrämma upp dem – och istället ställs öga mot öga med Motståndsrörelsen och nationalsocialismen i en oförvanskad form, blir reaktionerna, om inte hundraprocentigt positiva, så heller inte direkt avståndstagande.
Vad som också på senare tid blivit allt tydligare är systemets panik när nationalsocialister genomför torgmöten och oanmälda marscher på gatorna. Systemet känner en påtaglig rädsla för att människor i större omfattning kan tänka sig att stanna upp för att ta emot ett flygblad och lyssna til
Kan du presentera dig själv lite kort till att börja med?
Jag heter Fredrik Vejdeland. Jag fyller 44 år i höst och har varit en del av kampen för vårt folk i över halva mitt liv. Jag är stolt åttabarnsfar som gärna hittar på saker med familjen. Som person är jag trots all skit vi ser omkring oss positivt inställd till livet och kampen och tycker om utmaningar, något som hjälpt mig att fortsätta kämpa under alla år.
Varför ställer du upp i Munkedal istället för Kungälv i år?
Planen var att inte ställa upp överhuvudtaget då jag har andra tidskrävande uppgifter under valet. Men vi behövde en kandidat till i Munkedal och jag ställde såklart upp när jag fick förfrågan. Med det sagt så tror jag att Munkedal är en bättre ort än Kungälv för Motståndsrörelsen att ställa upp i. Vi har definitivt många sympatisörer i Kungälv, särskilt i Ytterby, men Munkedal är en mindre ort som står längre bort från den politiska makten och där vi dessutom har en stark kampgrupp som varit etablerad i fl
