På förmiddagen träffades kamrater för att med pendeltåg gemensamt ta sig in till centrala delar av Stockholm. Ganska snabbt kom man fram till Medborgarplatsen som var dagens första anhalt.
Här ställde man upp med två identiska banderoller åt varsitt håll och flertalet Tyrrunefanor intill. Både banderoller och flygblad hade tryckts specifikt för ändamålet och hade det enkla men kraftfulla budskapet ”Krossa Sionismen”. Kamraterna spred ut sig på platsen och började dela ut flygbladen och prata med nyfikna förbipasserande.
Lustigt nog hade man för andra gången på kort tid lyckats pricka in både rätt tid och plats för ännu en klimatsekt som skulle hålla en manifestation samtidigt, dessa var dock betydligt tystare än i Uppsala och höll sig mest för sig själva.
Då mängden människor på platsen i övrigt lämnade mycket att önska beslutade man sig efter en stund för att ta sig vidare, denna gång med sikte på Mynttorget. Med tunnelbana åkte man till Gamla Stan och gick sedan därifrån till Riksdagshuset.
Väl på plats upptäckte man att det precis som senaste gången man besökte platsen, uppehöll sig rasfrämlingar på Mynttorget som var upprörda över något som sker i ett land väldigt avlägset Sverige. Man intog därmed platsen framför Riksdagen, där det alltid passerar människor och ställde upp precis som innan.
Manifestationen bestod av iranier bosatta i Sverige som av någon anledning ville ha demokrati även i Iran, och dessa spelade hög musik som ibland avbröts för gemensamt skanderande på ett främmande språk. Då man hade planerat hålla tal på platsen, som bara skulle drunkna i skränandet från manifestationen, så gick en kamrat över för att tala med arrangören om de skulle kunna vara tysta en stund. Man förklarade vad man ville åstadkomma och fick av arrangören frågan om vad det gällde och om man var mot något. När personen fick höra att kamraterna var mot Israel fick man svaret ”då är det okej”.
Kort därefter tystnade gruppen människor och dagens förste talare kunde ta till orda. Hampus Maijala klev fram och ställde sig ovanpå en Israel-flagga som hade lagts ut på marken och höll ett tal om palestinierna och deras nuvarande kamp, och hur kampen i Norden är mot precis samma fiende. Här hemma sker dock kampen, för närvarande, med fredliga medel som informationsspridning, men detta kan komma att ändras i framtiden om läget i Norden ändras till att mer likna situationen i Palestina.
Daniel Gerdås var näst på tur i talarstolen och höll även han ett tal mot Israel. Han talade bland annat om hur palestinierna blivit förvisade från sitt eget land av ett främmande folk, ett folk som försöker göra detsamma här hemma mot det svenska folket.
Efter en timme på platsen packade man ihop och begav sig tillbaka till tunnelbanan för att ta sig vidare till nästa destination. Den israeliska trasan släpades i marken hela vägen, och användes även som dörrmatta inuti tunnelbanevagnen, så att även andra resenärer kunde få möjlighet att smutsa ner trasan. Till Karlaplan gick resan, varifrån man promenerade söderut, mot Israels ambassad.
Ju närmare man kom, desto värre blev vädret. Regn och hagel öste till slut ned på kamraterna (ett tecken från vädergudarna att man var på väg mot ondskans centrum?), men man fortsatte tills man såg den sexuddiga stjärnan vajjandes på flaggstången bakom de höga staketen. Israelerna hade lyckats gnälla till sig mer polisbeskydd än vad riksdagen hade, och hela området i närheten av ambassaden hade utropats till ett PL24-område, vilket innebar att det var förbjudet att beträda marken, i alla fall för vissa personer. Bilar och privatpersoner hade inga problem med att ta sig fram och tillbaka bredvid ambassaden, trots att dessa teoretiskt sett hade kunnat utgöra ett hot.
I allén mellan körbanorna ställde man upp med banderollerna och började högljutt skandera i riktning mot ambassaden.
Israel terrorstat! Israel terrorstat! Israel terrorstat!
Död åt Israel! Död åt Israel! Död åt Israel!
Leve motståndet, krossa sionismen! Leve motståndet, krossa sionismen!
Härnäst tog man fram ännu en Israel-flagga som man hade tagit med sig, dränkte den i bensin, och tände på. Trasan slukades av elden på några sekunder och några smårester föll till marken. Kamraterna fortsatte därefter sitt skanderande ett tag till, nu i strålande solsken. Det är svårt att tolka situationen på något annat vis än att aktionen mot terrorstaten blidkade någon högre makt som visade sitt medgivande genom det fina vädret.
Daniel Gerdås höll även på denna plats sitt tal, nu genom megafon, till alla förbipasserande samt de utan tvekan uppskrämda människorna inne i ambassaden. Efter talet fortsatte kamraterna skandera ett tag innan man packade ihop ännu en gång.
Längs med Strandvägen gick man nu, in mot de centrala delarna av Stockholm. Medlemmen som skötte rapporteringen för dagen valde att gå på andra sidan av gatan och blev efter en stund stoppad av poliser som meddelade att de var oroliga för honom. På något underligt sätt hade de fått för sig att kamraten var en meningsmotståndare, som kanske själv skulle hoppa på hela gruppen nationalsocialister. Ett tämligen otroligt scenario.
Marschen fortsatte vidare förbi Norrmalmstorg, där somliga kamrater bara några dagar tidigare hade motdemonstrerat sionisternas Israel-vurmande. Därefter kom man fram till Sergels torg och på denna plats hade det samlats en stor grupp rasfrämlingar, och några enstaka vita, för att demonstrera till stöd för Palestina i och med Israels terrorbombningar.
Fanbärare och banderoller ställdes upp längs med räcket på båda sidor om talarpodiet vid trappan, och båda talarna upprepade även här sina tal för åskådarna. De rasfrämlingar som gick nedför trappan mot manifestationen och faktiskt hörde talen påpekade att de uppskattade talen, och att det verkligen var något som folkmassan på torget borde få höra. Människorna på torget var dock redan upptagna med att högljutt skandera på ett främmande språk, trots att det ännu inte var dags för arrangörens planerade manifestation, och missade därmed budskapet.
Budskapen på banderollerna torde däremot inte kunnat feltolkas av besökarna, men likt PK-politiker försökte de att ta avstånd – fysiskt – genom att röra sig mot den motsatta delen av torget. Kamraterna uppehöll sig på platsen ett tag till efter att talen var färdiga, och pratade med förbipasserande och delade ut flygblad.
När man kände sig nöjda med dagen, efter att ha varit i huvudstaden i över fyra timmar, packade man ihop fanor och banderoller och förberedde sig för avfärd. Som ett sista moment planerades det att förstöra den redan nedsmutsade flaggan som hade släpats runt längs stadens gator under dagen, och då var tanken att göra det mitt på torget framför manifestationen.
Sagt och gjort så började alla gå nedför trapporna, med en kamrat släpandes på Israel-trasan längst fram. Poliserna i närheten började smått panikartat prata med varandra om vad de skulle göra åt situationen samtidigt som de följde efter. När man närmade sig klungan med folk var det en rasfrämling som uppenbarligen uppehållit sig i Sverige alldeles för länge, då han fått för sig att ”nazisterna” var ute efter honom. Mannen började skrika som vilken röding som helst, och verkade helt ha glömt bort anledningen till att han var där.
Då folket närmast blev uppjagade av den marxistiska araben var det ingen som nappade på inviten att slita sönder Israel-flaggan, så kamraterna fick ta sig an det nöjet själva. Lustigt nog, eller kanske snarare tragiskt, var det uppenbart att vissa av personerna som påstod sig manifestera mot sionismen och Israel hade blivit grundlurade om ”nazisterna” av precis samma krafter som nu bombar deras landsfränder. De modiga och sansade palestinierna tycktes helt klart vara kvar i Palestina, och många av människorna på torget framstod tydligt som de ynkryggar som lämnat sitt folk bakom sig för ett bekvämt liv i Norden.
Med det man kom för uträttat gick kamraterna lugnt och sansat från platsen vidare till tunnelbanan. Polisen å andra sidan fick panik och mobiliserade samtliga på plats då de trodde att massan av rasfrämlingar skulle försöka sig på något då de blev mer och mer hetsiga ju närmare tunnelbanan man kom.
Vissa högljudda och agiterade rödingar och araber tog sig så pass nära att de fick knuffas bort av kamraterna och minst en röding tappade mössan. Polisen överreagerade till en sån grad att de låste dörrarna till tunnelbanan efter sig.
Israels bomber är således inte ett lika stort hot som Motståndsrörelsens närvaro, åtminstone enligt vissa av deltagarna på denna manifestation. Detta är antingen resultatet av ett bristande intellekt, eller en för djup indoktrinering av att ha levt i Sverige under för lång tid. Oavsett så kan man bara hoppas att framtida arrangörer av dylika evenemang är kapabla till lite mer kritiskt tänkande, då vår fiende är densamme.
Nöjda med dagen i övrigt och utan en skråma fortsatte kamraterna vidare till tåget och åkte tillbaka till bilarna. Väl på plats tackades alla för en lyckad aktivitet i huvudstaden och tog farväl för denna gång!
