Skip to content
Ursprungligen publicerad 2020-01-31.
Meine Ehre heißt Treue blev under kampåren
i Tyskland SS:s officiella motto och något som berättigade
organisationens själva existens. En sann SS-man tog sin trohet och sin
ed på allra högsta allvar och skulle hellre dö än att bryta lojalitetens
band. Lojalitet var för dessa människor liktydigt med ära, det var en
helig förpliktelse för varje SS-man att vara trogen sina kamrater och
sin ledare.
Genom denna främsta av egenskaper som ledstjärna kunde SS utvecklas
till att bli en sann elitorganisation inom den nationalsocialistiska
rörelsen. Under kriget blev Waffen-SS en mycket dödlig fiende på grund
av dess soldater som uppvisade stort mod och offervilja på slagfältet.
En sann SS-man var beredd att offra allt för den nationalsocialistiska
saken, för sina kamrater och sin ledare Adolf Hitler.
Att stupa i strid ansågs som det mest hedersfulla som fanns och därför
var det inte ovanligt att SS-soldater gjorde våghalsiga och ”idiotiska”
Översatt från Nordfront.dk.
Det har under lång tid pågått en debatt i den nationella rörelsen om hur vi bäst kan nå våra mål. Det är en debatt som varit särskilt het i USA, men den dyker upp då och då även här i Sverige och de andra nordiska länderna. I den här artikeln ska jag försöka förklara de två perspektiv som dominerar denna debatt, som jag menar kan klassificeras som infiltration som det första och revolution som det andra, och sedan ska jag delge mina tankar i frågan. Jag kommer inte att dölja det faktum att jag tror att revolution är den enda vägen framåt, men jag kommer ändå försöka att göra mitt bästa för att också ge en ärlig bild av och lyfta fram de starkaste argumenten också för infiltration.
Innan vi kan diskutera vilken strategi som bäst uppnår våra mål måste vi vara tydliga med vad våra mål är. Så vad är målet? För Nordiska motståndsrörelsen är svaret väldigt enkelt, att realisera innehållet i Vår väg. För att göra det mer allmänt, så att det bättre beskriver d
Fredrik Vejdeland anslöt sig till Nordiska motståndsrörelsen, eller faktiskt Svenska motståndsrörelsen som det hette på den tiden, endast några år efter organisationens bildande 1997. Idag ingår han sedan länge i dess riksråd där han har rollen som politisk strateg. Som Nordisk Radios chef är han sedan fem år ansvarig för Motståndsrörelsens och andra sympatiska nationella radiosatsningar. Dessförinnan drev han den idag väletablerade nättidningen Nordfront under publikationens fem första år.
”Radiobossen” Vejdeland är också känd som ”Herr HMF” – ett smeknamn kommet av ett antal domar mot en ståndaktig förkämpe för yttrandefriheten. Med sin förmåga att genom åren kombinera ett familjeliv, där åtta barn ingår, med stora och ständigt pågående insatser i kampen för vårt folks överlevnad – bland annat som chef, skribent, talare, programledare, redaktör och levnadsglad inspiratör – har Herr HMF genom åren bevisat sig för alla nordiska frihetskämpar.
Vill du göra en kort pr
Max Fagerstedt, tidigare SD-topp i Boxholm, Östergötland – nu medlem i Nordiska motståndsrörelsen, berättar här öppenhjärtigt om sig själv och om bakgrunden till sitt byte av organisatorisk hemvist. Den förre kommunpolitikern reflekterar över utvecklingen av det parti som han nu har lämnat och berättar lite om sitt nya liv som organiserad motståndsman.
För läsare som kanske inte känner till dig, vill du göra en kort presentation av dig själv?Jag heter som sagt Max Fagerstedt och är en 24-årig man från Östergötland. Här bor jag tillsammans med min sambo som är känd från de livsfarliga kravallerna i Oslo samt våra två katter, vilka än så länge inte är uthängda för nationalsocialistiska sympatier.Den period förra månaden då pressdrevet mot dig och din sambo pågick som värst och du själv hängdes ut i lögnmedier var samtidigt den då du blev medlem i Nordiska motståndsrörelsen och lärde känna nya kamrater. Det måste ha varit en hektisk period för er båda? Känner ni nu att ni har lämnat de
Doxning eller uthängning är ett av många verktyg som systemet, lögnpressen och våra politiska fiender använder sig av för att motverka att allt fler nordbor organiserar sig i kampen för det egna folkets befrielse. Genom skambeläggning och genom ekonomiska repressalier (såsom att få dig sparkad från ditt arbete) försöker de hålla dig tyst.
Kanske är du så pass orolig för att drabbas av detta att du låter denna oro, snarare än din egentliga övertygelse, avgöra din officiella politiska hemvist. Rädslan driver dig till att omfamna ett politiskt mellanmjölks-alternativ såsom Sverigedemokraterna, eller till att ansluta till någon svensk intresseförening istället. Så var det i alla fall för mig. Under två år arbetade jag för Sverigedemokraterna på regional nivå, där jag kunde bevittna hur man såväl som politiker som politiskt anställd blir passiviserad. Jag var under denna period upplyst i judefrågan, rasmedveten och följde aktivt Motståndsrörelsen, men valde ändå att tiga om det jag såg.
Tisdagen den 4 oktober delades flygblad ut med rubriken ”White Lives Matter” till Eksjöborna.
I ett kvarter möttes man av en ung man som stod på trappan till sitt hus och gjorde en segerhälsning och ett trevligt samtal om judefrågan, rasblandning och folkvandringar uppstod.
Efter att ha uppmanat den upplysta mannen om att organisera sig för folkgemenskapen fortsatte utdelningen.
Efter en relativt lång hemresa natten innan från en händelserik och gemytlig semestervecka i Skåneland ska jag inte sticka under stolen med att jag var något omtöcknad när vi väl anlände till bygdegården där årets Nordendagarna skulle äga rum. Dock skulle ny energi likt ett skänk från ovan tillkomma så fort jag klev ur bilen och beskådade den storskaliga samling kamrater från hela rikets alla hörn, tillsammans med sina nära och kära som ivrigt inväntade att denna livade högtidsdag skulle ta sin början.
Efter några minuters mingel var det dags att bege sig in i samlingslokalen för att åhöra dagens konferencier, Samuel Johansson som hälsade alla varmt välkomna och redogjorde schemat för dagen. Just i den stund man satt och lyssnade förväntansfullt under introduktionen noterade jag att lokalen fyllts till bredden med nordiska bröder och systrar, vilket jag enkom kan tolka som ett bevis på organisationens själsliga sammanbundna gemenskap. Det är i sig en säregen, men storslagen känsla
Denna varma och soliga sommardag vallfärdade medlemmar och sympatisörer med sina barn från Nordens alla hörn till en bygdegård ute i skogen i Dalsland för att tillsammans åtnjuta en hel dag av sann folkgemenskap.
Redan kvällen innan började människor anlända till platsen och under lördagsmorgonen kom ännu fler. På förmiddagen drog evenemanget igång när konferencieren Samuel Johansson hälsade alla välkomna och förklarade dagens upplägg.
Den första punkten på dagordningen var den prestigefyllda tävlingen Årets nordman. Deltagarna delades in i mindre lag som tävlade mot varandra i fyra olika grenar. Första grenen var stafett med kamrat på ryggen. Alla i laget skulle bäras en gång och laget som var klart först vann grenen.
Samtidigt fick barnen gå på tipspromenad.
Den andra grenen var traditionell dragkamp, den tredje grenen var att alla i laget skulle bära en stor och tung sten så långt man bara orkade och den sista av laggrenarna var släggkastning.
Efter det gi
Läs mer: Nordiska motståndsrörelsens ledare klassad som en av världens farligaste män
Skulle du själv säga att du är farlig och på vilket sätt i så fall?
Jag är givetvis inte på något vis farlig för varken mina medmänniskor, samhället eller folk i allmänhet. Jag vet däremot att jag är väldigt farlig för det rådande folkfientliga systemet och det önskar jag också vara. Kanske inte nödvändigtvis just här och nu idag, men sett till vilken potential Nordiska motståndsrörelsen har för att utmana den självutnämnda eliten om makten i framtiden – i det sammanhanget ser de mig med rätta som ett hot.
Denna listan är sammanställd av en organisation som kallar sig för Counter Extremism Project. Vet du vad det är för någon organisation och vad de har för ideologiskt tankegods och syften?
Det är en Amerika-baserad lobbygrupp, en så kallad NGO, som enligt egen utsago arbetar med att sätta press på ekonomiska stödnätverk, förhindra internet-rekrytering och försöka få till hårdare lagar
I senaste avsnittet av Ledarperspektiv tog vi upp vad Nordiska motståndsrörelsens officiella inställning till konflikten mellan Israel och Palestina är, samt att vi kom in på ämnena sionism och contra-jihadism. I segmentet ”Lindbergs betraktelse” pratade jag som vanligt ur ett mer personligt perspektiv och om något helt annat än huvudämnena för avsnittet och kom då denna gång in på saker som alternativa teorier, kosthållning och renlevnad. Vad jag ville få fram var bland annat att för det första är ingen perfekt och att man därför måste välja sina strider och för det andra att detta, ”vad som är perfekt” i många, men inte alla frågor, kan ses ur olika perspektiv och med all rätt se annorlunda ut för olika människor.
Då en lyssnare hörde av sig och var skeptisk till det jag sagt och hade lite funderingar kring detta sista ämne tänkte jag att denna artikel ska handla om en upprepning av det och att jag även behöver förtydliga vissa saker. Det visade sig nämligen att lyssna
Daniel Gerdås utnämndes till Nästeschef över Näste 3 som innefattar landskapen Skåne och Blekinge på organisationsdagarna 2020 efter många år som lojal och kompetent aktivist och gruppchef i Näste 3. Nedan följer en intervju där Gerdås redogör sina framtidsvisioner för Näste 3 och där även sympatisörer och andra får lära känna Nästeschefen.
Berätta om dig själv Gerdås, hur var din uppväxt? Hur skedde ditt politiska uppvaknande och hur ser ditt privatliv ut?
Jag växte upp i Nässjö, Småland, i en stor familj. Väldigt tidigt blev jag intresserad av både politik och historia och läste väldigt mycket böcker som barn. Från mina föräldrar fick jag en konservativ uppfostran med vissa väldigt sunda ideal.
Genom allt detta lärde jag mig tidigt att vara kritisk, ifrågasätta och läsa på. Patriot har jag alltid varit men det skulle ta många år innan jag hittade rätt ideologiskt. Nordfront, som då hette patriot.nu, hade jag varit inne och läst på flera gånger och nationalismen och kampen
Listen to ”Simon Lindbergs Nyårstal 2020” on Spreaker.
Några av aktionerna som berörs i talet:
Talet i skriftform:
God afton alla som lyssnar! Vi är nu på den sista dagen av det första året på tjugotalet. Det är alltså nu den 31 december år 2020, och det har blivit dags för mig att på sedvanligt maner avsluta året med några ord till er. I viss mån kommer ni känna igen detta nyårstal från tidigare år, då också 2020 varit ett år fullt av radikal nationell kamp, men på många andra vis har också mycket med 2020 varit annorlunda.
Att år 2020 har varit ett annorlunda år tror jag faktiskt att hela det nordiska folket kan intyga, och det alldeles oavsett vilka politiska åsikter man har. Utbrottet av Covid 19, etablissemangets enorma hajp kring viruset och systemets många utlysta restriktioner har givetvis inte heller lämnat Nordiska motståndsrörelsen oberörd. Tvärtom, har också vi genom allt detta ställts inför ett mycket utmanande kampår.
Det tydligaste
Fördelen med radio är att det är ett
medium som ger mer utrymme till att känna inbjudna intervjuoffer på
pulsen. Vissa frågor, och kanske även vissa typer av intervjuer, hade
känts mer malplacerade i en textartikel än vad det gör i en
radiointervju.
En sak som jag själv följer med stort intresse är när aktivister och
medlemmar berättar fritt om deras engagemang, hur de vaknade upp och vad
som slutligen fick dem att ansluta sig till Nordiska motståndsrörelsen.
Här får vi bland annat bekräftelse på att våra stora demonstrationer och gatukampen i sig fungerar som ett effektivt rekryteringsvapen. Jimmy Thunlind lyfte detta när han gästade Frontlinjen nyligen, Christoffer Runnholm berättade i NR Dalarna häromveckan att han gick med efter 1 maj-demonstrationen i Falun 2017 och Tommy Hvit berättade i förra avnittet av Nordic Voice att han anslöt sig efter att ha imponerats av Nordiska motståndsrörelsens demonstration i Göteborg den 30 september samma år.
iFrameResize({ log:
Liberalisering och radikalism. I ganska
stora delar av den nationella rörelsen är detta verkliga så kallade
trigger-ord. Allt för många tämligen sunda nationella partier har
liberaliserats till oigenkännlighet under åren, med Sverigedemokraterna
som det mest tydliga exemplet. Ingen sant nationell vill tillhöra en
liberal eller liberaliserad rörelse. I retoriken blir ibland därför
idéer, individer och hela organisationer bedömda enligt mottot att ju
mer radikalt det är, desto bättre och mer renlärigt.
Jag håller personligen helt klart med om att detta resonemang i vissa
aspekter kan vara en bra värdemätare. Exempelvis är ställningstaganden,
eller för den delen uteblivna sådana, i både ras- och judefrågan en
mycket sund sådan värdemätare. En annan huruvida man ”slår högerut” med
avståndstagande kring de som faktiskt är mer radikala än en själv eller
inte. Ett tredje exempel där det kan vara lämpligt att avgöra någons
verkliga motiv utifrån denna värdemätare är när det kom
I söndags gästade Dackeinstitutets Björn Herstad Radio Nordfront för en ideologisk debatt. Det var en intressant och trevlig diskussion, men den hade som jag ser det två strukturella problem:
1) Herstad fick försöka ”dekonstruera” nationalsocialismen utan att behöva presentera någon tydlig egen position annat än att han är för ”sanningen”, vilket är diffust och därför inte går att kritisera. Det blev alltså spel mot ett mål.
2) Vi var fem personer på den nationalsocialistiska sidan och det blev därför ett något fragmenterat försvar som ställdes upp mot anfallaren. När taltiden sprids ut på så många personer blir det svårt för någon att hinna presentera längre och mer sammanhängande svar.
Patrik Forsén kommenterade i efterhand debatten på Youtube och hans kommentar lyfte fram några frågor som jag tänkte besvara i den här artikeln.
Är nationalsocialismen pragmatisk?
Ja. Jag skulle hävda att detta är ett drag nationalsocialismen till viss del delar med konservatismen.
