Skip to content
Så har en vecka gått in på det nya året och jag har äntligen räknat och sammanställt all statistik från 2022. Kamprapporterna och artiklarna på löpsedeln med basaktivism, offentliga aktioner, torgmöten, vildmarksstrapatser, kampsportsträning och mycket, mycket mer, från Skåne till Norrbotten.
Det svenska kampåret 2022 har givetvis kantats av valet som gick av stapeln i september, men för en bred kamporganisation som Nordiska motståndsrörelsen, där partiverksamheten bara utgör en del av verksamheten, har det givetvis hänt betydligt mycket mer än vad som kan härröras dit. Den verkliga motståndskampen sover nämligen aldrig, den ändrar bara till viss del form utifrån förutsättningarna för dagen.
2022 har sett till kvantitet varit ett mer aktivt år än vad 2021 var och vad gäller offentlig aktivism där våra aktivister stått på gator och torg för att dela ut flygblad och föra diskussioner med folket eller på brofästen med banderoller, fanor och rökgranater, så har det faktiskt bara vari
Folkkamrater och organisationskamrater, det är med ära jag får uppta er tid under självaste nyårsafton också i år. Jag ska göra mitt bästa för att det ska vara värt det.
Jag vill börja med att tacka Pär Sjögren och Pär Öberg. På grund av ett smärre missöde så hade min mångåriga tradition med att tala till nationen på nyårsafton inte kunnat bli av i år, men på grund av att dessa bägge kamrater visade på offervilja så lyckades vi lösa det i alla fall. Så stort tack till er kamrater!
Annars vet jag inte om det är bara jag eller om det är en generell känsla, men för mig känns det i varje fall som att jag knappt hunnit blinka – också var 2022 över. Det har gått så fort att man knappt har hunnit vänja sig vid att säga att det är 2022 och nu ska det alltså plötsligt bli 2023 istället.
Det kan ju förstås bara vara jag som börjar bli lite till åren också, för det har ju ändå varit ett väldigt händelserikt år – i kampen bland annat genom att det varit valår och därigenom bed
Under kvällen den 8 november sattes klistermärken upp i Stockholms södra kommundelar.
Motståndsrörelsen har återigen varit ute och affischerat vid skolor i Stockholms län.
På onsdagskvällen den 12 oktober skedde så vid gymnasieskolor i Stockholm och Huddinge kommuner.
Torsdagen den 15 september genomförde Nordiska motståndsrörelsen affischering på gymnasieskolor i tre kommuner samma kväll i Stockholms län. Skolor i Solna, Sundbyberg och Stockholm mottog budskapet att svensk vit ungdom ska slå tillbaka!
Vill du göra en kort presentation av dig själv ?
Jag är en 39-årig familjefar bosatt i Nyhammar utanför Ludvika, född i Falun och uppvuxen i Katrineholm. Jag känner mig vid det här laget väldigt rotad i Nordiska motståndsrörelsens Näste 5, som omfattar Dalarna och Värmland. Jag har fru och fyra barn.
Jag blev nationell i slutet av 90-talet och anslöt mig till Nordiska motståndsrörelsen 2007. Innan jag gjorde det, så var jag medlem i NSF, som jag gick med i 2005. I Motståndsrörelsen var jag först gruppchef i Näste 1 och sedan nästeschef där. Nu är jag gruppchef för kampavdelningen här i Näste 5 och även programledare för Nordisk Radios aktivistpodd Mer Än Ord. Utöver det så är jag en av valkandidaterna i årets kommunval här i Ludvika, vilket jag även var i det förra valet.
Vad jobbar du med?
Jag jobbar med motorprovning, vilket betyder att vi testkör motorer i rigg.
Kan du berätta lite om ditt nationella uppvaknande på sent 90-tal? Vilka frågor engagerade dig då? Fanns
Kvällen den 8 juni var Näste 1 ute i Stockholms Norrort och satte upp ”Stolt vit ungdom”-klistermärken på och omkring en handfull gymnasieskolor.
Där man hade varit tidigare fann man även att nästan samtliga klistermärken satt kvar, men att kommunistisk propaganda snabbt hade sanerats.
7 juni genomförde medlemmar i Näste 1 en aktion riktad till vita ungdomar i Huddinge kommun. Många hundra klistermärken med motivet ”Stolt vit ungdom” sattes upp på och runt gymnasieskolor där man strax skulle ta studenten. Skolorna som hanns med innan aktiviteten rundades av var följande: Stockholms transport- och fordonstekniska gymnasium, Sågbäcksgymnasiet, Huddinge gymnasium och Yrkesgymnasiet.
Under 1 maj genomfördes torgmöten med nationalsocialistiska tal i fem olika svenska kommuner, men också i Danmark och i Norge. Dessutom genomfördes flera offentliga banderollaktioner och givetvis spreds det affischer och flygblad i mängder över hela Norden. Alltsammans uppstyrt under parollen ”Vita arbetare byggde detta land – vita arbetare kan ta tillbaka detta land!”.
I denna artikel kommer en del av aktivismen gås igenom, stad för stad och land för land och vi börjar här hemma i Sverige.
Ludvika
I Ludvika hölls ett på förhand utannonserat torgmöte på Garvarns torg i de centrala delarna av staden med tal av aktivisten Emma Karlsson och organisationens ledare Simon Lindberg. Dagen började dock redan innan detta med en aktion i samband med Socialdemokraternas 1 maj-tåg i den närliggande byn Grängesberg.
Samtidigt som Socialdemokraternas gigantiska tåg, där den inhyrda orkestern bestod av fler personer än de deltagande socialdemokraterna, gick förbi ställde några aktivis
8:e mars, internationella kvinnodagen, kvinnokamp, klasskamp och så klart lite antirasism. Så kan man sammanfatta den manifestation med parollen ”Inte en kvinna till” som hölls i Stockholm på internationella kvinnodagen 8:e mars. En paroll som åsyftar mäns våld mot kvinnor.
Detta hade kunnat vara en helt vanlig 8:e mars där vänstern och kommunisterna förenas för att gapa och skrika sina uttjatade ramsor, men ett inslag skiljde denna kväll mot hur det brukar kunna se ut.
Nordiska motståndsrörelsens aktivister i Näste 1 befann sig ute på gatorna i Stockholm för att manifestera under parollen Nordisk kvinnofrid. Att Näste 1 gav sig ut just denna dag var ett sätt att visa att kommunister och den etablerade vänstern inte har monopol på klassiska vänsterfrågor. Vidare passar egentligen denna kampanj ännu bättre i nationalsocialistisk regi då en stor andel av de män som utsätter kvinnor för misshandel i hemmet och överfallsvåldtäkter mot nordiska kvinnor utgörs av de ras
Pär Öberg, veteran inom den nationella och den nationalsocialistiska rörelsen, medlem i Motståndsrörelsens riksledning, fast medarbetare i Radio Nordfront och chef för rörelsens parlamentariska gren fyllde nyligen 50 år. Ett innerligt, om än lite senkommet grattis Pär!
Tack så mycket! Jag är helt överväldigad över hur många grattis jag fått och till och med artiklar på Motståndsrörelsens hemsida. Det är sann rikedom att ha så många bra kamrater. Det är inget som går att köpa för pengar, men det är sådant som gör livet vackert.
Jag vill inte kalla mig veteran än, men jag kanske blir så småningom, än är jag ju ganska ung. Vera Oredsson är en veteran som aldrig har vikit i sin politiska övertygelse en millimeter.
Känns det nu att du har passerat ålderstrappans högsta steg och vandrar nedåt med stapplande steg?
Ha ha ha, jag har inga stapplande steg och känner verkligen att jag har mycket kvar att ge fortfarande. Jag tänker inte ta det lugnt förrän vi har befriat vårt folk från
Tobias, vill du berätta lite om din bakgrund och ditt uppvaknande för de som eventuellt inte känner till dig?
Jag har studerat en hel del, bland annat kriminologi, tre terminer på juristlinjen vid Stockholms Universitet och fyra år på Biomedicinutbildningen på Karolinska Institutet. Sedan var jag även vänster innan jag blev nationell. Bland annat var jag med i Rättvisepartiet Socialisterna under några år och satt då också som ersättare i Haninge kommunfullmäktige. Under samma tid hade vi själva små barn, vilket med tiden fick mig att inse hur dålig vänsterns politik är för familjer och barn.Vi köpte senare en gård och flyttade från Stockholmsområdet. Jag blev under några år allt mer libertariansk av mig innan först sådana som Alex Jones och sedan sådant som 2015 års flyktingvåg fick mig att först bli allt mer kritisk till massinvandring och slutligen när jag upptäckte Nordiska motståndsrörelsen så blev jag nationell. Sammanfattningsvis kan man väl säga att vägen till där jag befinne
2020 var ett mycket annorlunda år både för det nordiska folket och för dess förkämpar i Nordiska motståndsrörelsen. Systemets restriktioner och folkets rädsla för viruset gjorde att organisationen behövde anpassa sin verksamhet. Exempelvis var 2020 det första året sedan 2015 då ingen större utannonserad demonstration anordnades och färre offentliga aktioner på gator och torg har genomförts än i vanliga fall. Istället har mer fokus lagts på andra viktiga delar av kampen som exempelvis vildmarksaktiviteter, kampsportsträning och så kallad skrivbordsnazism.
Missta mig inte, det har demonstrerats och det har fortfarande genomförts offentliga aktioner. Antingen flygbladsutdelningar eller ståendes med banderoll och fanor över broar, ungefär 1,5 gång i veckan under året. Detta är inte på något vis en dålig siffra, men färre än vad det varit de senaste åren innan.
Under 2020 har det totalt skickats in 1439* kamprapporter. Medräknat de större aktioner som rapporterats om som artiklar ist
