Skip to content
Länge var jag ointresserad av rasfrågan.
Länge sympatiserade jag med kommunismen, med dess antikapitalism och
antiparlamentarism (ståndpunkter som – tolkade på ett annat sätt –
återfinns i nationalsocialismen). Det var först och främst motståndet
mot kapitalism, imperialism och parlamentarism som motiverade mig till
att en dag bli medlem i en kommunistisk organisation. Att ”antirasismen”
följde med på köpet tänkte jag inte så mycket på – inte i början.
Kalla mig gärna naiv, men jag var till en början inte fullt medveten om att ”antirasismen” utgör en väsentlig del av den kommunistiska verksamheten, på många sätt själva kärnverksamheten. Okunskapen kring rasfrågan berodde nog på att samhällets indoktrinering hade lyckats så pass väl att ”antirasism” inte var något jag ställde frågor om. ”Antirasism” var inte min drivkraft när jag sökte mig till kommunismen och eftersom jag hade ett omedvetet förhållande till ”antirasismen” godtog jag, utan att egentligen tänka över det,
År 1941 skrev juden Theodore N. Kaufmann
en bok med titeln ”Germany Must Perish”, där han bland annat
förespråkar att tyskarna måste utrotas genom kastrering. Vidare
uppmanade judarna till bojkott av tyska varor och tjänster
internationellt. Det finns inga tvivel om att judarna besatt viktiga
nyckelpositioner, både vad gäller det intellektuella livet, akademiska,
bankväsen, finans och i det politiska livet; både i Tyskland och i andra
länder. Så när de internationella judarna (Judea) hotade med konkurser,
refinansiering, bojkott och blockader av handelsvägar, var detta både
reellt och väldigt allvarligt.
När Hitler nämnde dessa ämnen i sina tal så blir de i efterhand tolkade som ren och skär ondska och inget annat än ren propaganda. Men detta var inget som bara var taget ur luften. I Daily Express (1933) kunde man läsa följande rubrik: ”Judea Declare War On Germany” och 1938 blev den tyske diplomaten Ernst Eduard vom Rath brutalt likviderad av juden Herschel Grynszpa
