Skip to content
Fredrik Vejdeland anslöt sig till Nordiska motståndsrörelsen, eller faktiskt Svenska motståndsrörelsen som det hette på den tiden, endast några år efter organisationens bildande 1997. Idag ingår han sedan länge i dess riksråd där han har rollen som politisk strateg. Som Nordisk Radios chef är han sedan fem år ansvarig för Motståndsrörelsens och andra sympatiska nationella radiosatsningar. Dessförinnan drev han den idag väletablerade nättidningen Nordfront under publikationens fem första år.
”Radiobossen” Vejdeland är också känd som ”Herr HMF” – ett smeknamn kommet av ett antal domar mot en ståndaktig förkämpe för yttrandefriheten. Med sin förmåga att genom åren kombinera ett familjeliv, där åtta barn ingår, med stora och ständigt pågående insatser i kampen för vårt folks överlevnad – bland annat som chef, skribent, talare, programledare, redaktör och levnadsglad inspiratör – har Herr HMF genom åren bevisat sig för alla nordiska frihetskämpar.
Vill du göra en kort pr
Världen idag är precis lika stor som den var när de nordiska folken begav sig ut i sina långskepp på långfärda resor. Även om mycket av dess mystik har försvunnit i takt med vetenskapliga framsteg så erbjuder den minst lika mycket äventyr för den djärve.
Men slutdestinationen är bara en del av äventyret. För att komma dit måste man spänna vind för seglen och själva resan har kommit att bli ett inslag jag har börjat att uppskatta mer och mer under min tid i Nordiska motståndsrörelsen, i vissa fall mer än själva aktiviteten i sig.
Januari månad är precis över vid tillfället för denna text och det har varit en månad som har inneburit sin beskärda del av resande, månadsmöte och aktivism, tillsammans med alla uppgifter som sker i bakgrunden av den verksamhet vi bedriver. Inget utöver det vanliga, men restiden har i detta fallet gett upphov till denna artikel då det lämnar möjlighet till såväl reflektion som begrundan i ett annars fartfyllt liv som aktivist.
Att aktivistens liv är f
Här kommer det nittioandra avsnittet av podcasten Ledarperspektiv. Medverkande är Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg och Fredrik Vejdeland från organisationens riksledning i Sverige.
Diskussionsämnen:
Gemenskapsbyggande träffar i hela landetLindbergs betraktelse: VinterbetraktelserPåståendet: ”Skattesänkningar för rika lyfter inte alla skepp – endast superyachter”Skatt, resursfördelning och välfärd
Diskussionsunderlag:
1% har roffat mer än hälften av alla nya rikedomar
Vår väg Punkt 7: Folkgemenskap
Dagens aktivitet var en fortsättning på banderolluppsättningarna med samma budskap som hade skett dagen innan, på självaste Förintelsens minnesdag.
På bron ovanför Riksväg 73 möttes man denna dag runt lunchtid för att ha en längre broaktion och även om det var lördag så var det packat med bilar redan innan man ens kom dit. Motståndsrörelsen har blivit ett så vanligt inslag i gatubilden i Stockholm så att kamraterna hann varken rulla ut banderollen eller veckla ut någon av fanorna innan bilisterna började tuta – då de visste precis vad som väntade!
En broaktion i Stockholm har en tendens att öka på köbildningen rejält på den överfulla bilvägen då var och varannan bilist saktar in för att kunna läsa budskapet, fotar eller filmar med mobilen, och i vissa fall ”parkerar” mitt i vägen för att kunna ta ett ordentligt kort.
Statens knektar låg denna dag inte på latsidan utan dök upp kort efter uppställning, men var idag bara två till antal. Dessa ville gärna prata om det ga
Valet är sedan lång tid tillbaka över och Vetlandas kommunpolitiker har krupit tillbaka ned i stadens kloaker efter att de har fått sina platser tryggade ytterligare en mandatperiod. Under tiden fortsätter Nordiska motståndsrörelsens Näste 7 att vara ett synligt inslag i gatubilden genom att oförtröttligt sprida propaganda i kommunen. För att visa Vetlandas kommuninvånare att vi inte har försvunnit bara för att valet är över blev Vetlanda den första ort för Näste 7 att bedriva offentlig aktivism i för året 2023.
Den 21:a januari började man dagens offentliga aktivitet med en kort genomgång och när detta var klart delades aktivisterna in i grupper och begav sig till olika platser i staden där man bedömde att flest folk var i rörelse, såväl i stadens centrala delar som i dess utkanter.
En utav grupperna startade sin utdelning utanför en av de större matbutikerna i Vetlanda och en stadig ström av människor fick ta emot flygblad under tiden aktivisterna uppehöll sig på platsen. M
På grund av Israels nyligen utfärdade förbud mot den palestinska flaggan och terrorstämplandet av ett antal civila organisationer, så beslutade sig Motståndsrörelsen för att öppet visa sitt förakt mot detta och samtidigt tydligt meddela vad man tycker om Israel.
Kamrater tog sig till centrala Stockholm, där Israel har sin ambassad, men man hann inte ens korsa gatan framför ambassaden innan statens knektar dök upp och ivrigt ville veta vad det var som skulle hända. Dessa höll sig dock sedan bara i närheten och iakttog.
Samtidigt dök en förbipasserande troligtvis judisk man upp. Han var först väldigt nyfiken på varför kamraterna stannat just där och sedan uttalade han sitt stora missnöje över det som skedde – med mobilen i högsta hugg.
Den förmodade juden inbjuds att också komma och torka av sina skor.
Man ställde upp utanför ambassaden med Motståndsrörelsens fana i vinden. Dagen till ära hade man också fått tag på en israelisk flagga som fick agera dörrmatta.
En ak
Under många år stod jag ganska långt bort från Motståndsrörelsen även om jag var nationell. Varför skulle jag stödja dem när de anser sig vara bättre än mig och i vilket fall är de ändå bara en sekt?!
Med argument som dessa tog jag avstånd från något jag i hemlighet fortfarande såg upp till, men som jag hade en känsla av att vara för folk som var mer inom ”normen” än vad jag själv ville och kände att jag kunde vara. Likvärdiga argument har jag även efter mitt medlemskap i Motståndsrörelsen fått höra från gamla kamrater som hellre övervägt organisationer som är mer inriktade på festande än på faktisk revolution och kamp, då saker som tatueringar och festande i överdriven grad inte är uppskattat inom Motståndsrörelsen. Att förneka att deras argument har sina poänger vore visserligen felaktigt, men då är ju frågan snarare om fylla och synliga tatueringar är viktigare än vårt folks överlevnad?
Att kämpa för vårt folks frihet kan givetvis innebära att man ibland får göra
Det är fel att använda sig av våld i det svenska samhället. Slogans som ”våld är aldrig ok” och ”våld är aldrig acceptabelt” präntas in i befolkningen redan från dagisåldern. Det är ännu värre om du är nationalsocialist och använder dig av våld. Konstant får nationalsocialisten höra att all våldsanvändning denne skulle utföra är dålig – av samhället, av den nuvarande makten, men kanske även av vänner och familj. De sistnämnda påverkas av den nuvarande makten genom fientlig propaganda från regimtrogna medier såsom public service och från judiska tidningsägare som familjen Bonnier.
Många anser att utövarna av våld är ociviliserade, men det är enligt mig felaktigt då våld är den första byggstenen i att kunna skapa ett civiliserat samhälle där makten använder våld för att ta hand om de som bryter mot maktens regelverk. Detta gör att en mer beständig struktur på sikt kan byggas upp, ofta genom taxering. Den som inte betalar sin skatt till makten har fått p
Folkkamrater och organisationskamrater, det är med ära jag får uppta er tid under självaste nyårsafton också i år. Jag ska göra mitt bästa för att det ska vara värt det.
Jag vill börja med att tacka Pär Sjögren och Pär Öberg. På grund av ett smärre missöde så hade min mångåriga tradition med att tala till nationen på nyårsafton inte kunnat bli av i år, men på grund av att dessa bägge kamrater visade på offervilja så lyckades vi lösa det i alla fall. Så stort tack till er kamrater!
Annars vet jag inte om det är bara jag eller om det är en generell känsla, men för mig känns det i varje fall som att jag knappt hunnit blinka – också var 2022 över. Det har gått så fort att man knappt har hunnit vänja sig vid att säga att det är 2022 och nu ska det alltså plötsligt bli 2023 istället.
Det kan ju förstås bara vara jag som börjar bli lite till åren också, för det har ju ändå varit ett väldigt händelserikt år – i kampen bland annat genom att det varit valår och därigenom bed
Då jag vaknat vid 05-tiden på måndagen efter en natt med inte allt för mycket sömn, både på grund av nervositet och förväntan då detta var min första utlandsresa med kamrater i Motståndsrörelsen och jag inte riktigt visste vad jag kunde förvänta mig, så var jag ändå förvånansvärt pigg. Att jag var så pass pigg trots minimalt med sömn berodde nog troligen på hur mycket jag sett fram emot resan.
När jag klivit upp och gjort mig redo så påbörjas resan mot Helsingfors, en ungefär 20 timmar lång resa den väg vi planerat att ta. Längs vägen till båten plockade vi upp kamrater en efter en tills bilen var fullsatt, vilket givetvis ledde till att det blev allt trängre, men även till timslånga diskussioner med kamrater man inte träffar alltför ofta annars vilket var ett trevligt avbrott från vardagen.
Nästa del av resan skedde via färja där de som inte ätit längs vägen väljer att äta middag, något som enligt uppgift ska ha varit väldigt välsmakande.
Sedan var det dags att bege sig till
I samlad trupp begav sig aktivister till ett av Västerås centrala torg. På en liten höjd ställde sig en talare upp omsluten av fanor, banderoll och motståndsmän. Talet var både intensivt och känslomässigt, allt ifrån Wretströms liv och handling till hans martyrdöd avhandlades. Efter att talet tystnat och förbipasserande fått ett passande flygblad började deltagarna att röra sig vidare.
Varför står vi här efter så många år och ältar mordet på Daniel? Daniels död tände en fackla, en fackla som lyste upp det mörker vi lever i och tände en eld i tusentals svenskars bröst. Denna eld bestod av ilska och hat mot det system som har hundratals svenskars blod på sina händer till följd av det mångkulturella helvete de tvingat på vårt folk.
På vägen bort från torget stannade man till vid Vestmanlands Läns Tidnings kontor. En av lögnmedias många borgar fick denna dag utstå okvädningsord från en aktivist med megafon, avslutningsvis samlades samtliga utanför lögnarnas portar. Detta för att
I flertalet danska städer över hela landet har aktivister satt upp affischer om PFAS (poly- och perfluorerade alkylsubstanser) och systemets ansvar, samt att den enda lösningen för detta och många andra problem är ett maktövertagande av Nordiska motståndsrörelsen – en revolution.
PFAS är ett samlingsnamn för extremt beständiga kemikalier som används i flertalet olika smutsavstötande produkter så som vissa funktionskläder, skönhetsprodukter och teflonpannor. Du hittar ämnena även i exempelvis skidvalla, brandskum och en del pappersförpackningar för mat. Kemikalierna som orsakar exempelvis cancer och infertilitet är, om det ens är möjligt, mycket svåra för naturen att bryta ned och finns därför idag i stort sett i alla djur och människor, liksom i regn- och dricksvatten – även i samtliga de nordiska länderna, inklusive i Sverige.
Den danska staten har liksom många andra stater runt om i världen känt till åtminstone delar av problematiken, men lagt locket på f
I Sverige idag råder åsiktsförtryck och politisk förföljelse. Situationen är fullt jämförbar med den i länder som media beskriver som diktaturer – alltså Ryssland, Kina eller Iran – och på vissa områden faktiskt värre.
Ett totalitärt system
En av metoderna är att hänga ut personer i media för att de har eller har haft en annan åsikt än det rådande systemets. Eller Sverigedemokrater som någon gång gillat något som Nordiska motståndsrörelsen gjort. Trots att de inte gjort något som är olagligt hängs de ut – inte sällan på löpsedlar – som om de vore kriminella. De ska jagas, uteslutas ur sociala gemenskaper och tvingas till underkastelse. De ska inte våga hysa andra åsikter än de som styr. Tillvägagångssättet bekräftar att det rådande systemet är totalitärt.
”Kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen”
De som styr behöver heller inte bekymra sig för att leda något i bevis. Det magiska ordet här är ”kopplingar”. Expo och journalister som Davi
Jag landade i Manchester 09.40 på en fredagsmorgon. Jag hade kommit till England för att möta upp med Patriotic Alternative och närvara på deras konferens som skulle hållas dagen efter. Det var några timmar innan min skjuts skulle anlända, så jag tog en kaffe och begav mig ut för att sätta mig i höstsolskenet. Det var 14 grader ute och träden hade fortfarande sina löv, något som sedan länge fallit hemma hos oss på gården. Där låg frosten tjock såhär års.
Mark Collett hade kontaktat mig för en tid sedan, för att bjuda in mig på deras höstkonferens och undrade om jag ville hålla ett tal när jag ändå var där. ”Ett tal?”, undrade jag. ”Jo”, sa han. ”Men inget mer än en halvtimme.”
En halvtimme?! Det skall sägas att jag inte hållit många tal i mitt liv och det är väldigt få gånger jag stått framför fler än 20 personer och talat i mer än två minuter, så detta var definitivt något nytt, men också något som jag på många sätt såg fram emot. En utmaning, ett nytt steg i min utveckling som
Ursprungligen publicerad 2015.04.03.
Hur många gånger har man inte hört människor som är sympatiskt inställda till Motståndsrörelsen säga att vi är för “extrema” och för radikala? För om vi inte liberaliseras, med andra ord avradikaliseras, och kompromissar med våra viktigaste frågor har vi ingen möjlighet att kunna påverka den rådande politiken och samhällsutvecklingen, brukar det ofta påstås. Även att man måste dansa efter massmedias pipa för att inte hamna i dålig dager får man höra ibland och att man ska “accepteras” och kanske till och med bli en del av etablissemanget. Detta är mycket felaktiga resonemang eftersom folket instinktivt letar efter en stark och stabil kraft att samlas kring, och denna kraft måste vara radikal och kompromisslös för att vara stark. Något som vårt folk förgäves försöker att finna hos de etablerade partierna i riksdagen.
De människor som motsätter sig en radikal och kompromisslös kamp tror jag inte är riktigt medvetna om de allvarliga hot vi id
