Skip to content
Den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO) har som sin primära uppgift att försvara den svenska ”demokratin” och skydda landet mot terrorangrepp. Man har också som uppgift att motverka vad man från systemets håll benämner ”de våldsbejakande miljöerna”, vilket på orwellskt nyspråk betyder den politiska oppositionen i landet.
Att använda landets säkerhetstjänst som verktyg för att slå ner på politisk opposition är något landets politiker och samlade journalistkår vanligtvis slår ner stenhårt på. I vart fall när det händer i länder som för tillfället är misshagliga för den rådande makten, det senaste exemplet på detta kan vi nu nästan dagligen se genom snyfthistorier om ”demonstranter” i Vitryssland i var och varannan mediepublikation. Tyvärr är både det svenska poliktikerskrået och journalisterna extremt hemmablinda när samma saker händer i Sverige.
Under många år nu har SÄPO använts som ett verktyg för att förhindra tillväxt i organisationen genom att trakassera medlemmar och potentiella
Lördagen den 11 juni var det månadsmöte i Näste 6. Detta möte blev lite ovanligt då det genomfördes utomhus tillsammans med ett föredrag och en skogsövernattning.
Utanför Skellefteå ligger ett naturområde som kallas Havsvågen. Detta är känt för sitt stora klapperstensfält. Detta område som är ungefär en hektar stort bildades för flera tusen år sedan när havsytan var här uppe. När inlandsisen låg över norra Europa pressades jordytan ner och bränningarna på strandkanten spolade bort finare material vilket lämnade de större stenarna som man nu ser här.
Man har även funnit fornlämningar i klapperstensfältet, några märkliga gropar och en så kallad stenugn. I stenugnen har man kanske rökt kött men vad groparna använts för vet man väldigt lite om, möjligtvis användes de som ett slags förråd.
Uppe vid detta klapperstensfält finns även en liten grillstuga där det planerades att Martin Saxlind skulle hålla ett föredrag om självförsvar. Problemet är bara att det inte finns någon
I en studentlägenhet i den norrländska småstaden Härnösand blev tidigt på morgonen den 10 maj en ung nationell svensk man berövad sitt liv. Motivet till det bestialiska dådet var att gärningsmannen, Abubaker Mohamad, hade bestämt sig för att våldta en ung kvinna i samma lägenhet. Gärningsmannen hade gjort närmanden mot kvinnan tidigare under kvällen som hade avvisats och den unge mannen hade konfronterat Abubaker Mohamad angående detta. För att få utlopp för sina sjuka lustar fanns därför bara en utväg för rasfrämlingen, att knivhugga den unge mannen. Skadorna som uppstod vid dådet var så pass svåra att den unge mannen avled dagen efter. Hans namn är Tommie Lindh.
Helgen efter mordet på Tommie och våldtäkten av den unga kvinnan genomfördes en minnesmanifestation i Härnösand, där vänner till den mördade och andra nationella, däribland Nordiska motståndsrörelsen deltog. Manifestationen kunde genomföras trots myndigheternas försök att sätta käppar i hjulen för de personer som arrangera
Lördagen den 9 maj anordnades en flaggbränning i Näste 5, med anledning av att autonoma nationalsocialister lämnat in bortsanerade EU-flaggor till en av organisationens aktivister.
På plats hölls även ett anförande av Markus Nordh, som talade om bakgrunden till EU:s ”nationaldag” Europadagen, vilket var de allierades seger över det nationalsocialistiska Tyskland år 1945.
Det sista kortet är dock inte lagt:
– Vi i Nordiska motståndsrörelsen kämpar för det nordiska folkets självständighet och frihet. Vi kommer att fortsätta kampen tills dess att segern är vunnen, löd avslutningen på anförandet.
Den 9 maj är dagen då Europas främmande härskare firar sin blodiga seger över vårt folk för 75 år sedan. Med anledning av detta åkte kampgruppen i Näste 7 upp till Brahehus-ruinen utanför Gränna för att bränna upp en EU-fana.
När aktionen var genomförd anslöt sig kampgruppen till månadsmötet, som började med mat och allmänt umgänge.
Nästeschef Magnus Wardmo höll därefter ett tal där han talade om Europas nederlag i andra världskriget samt vad var och en kan göra idag för att vårt folk ska bli fritt igen. Med höjd kampmoral avhandlade sedan nästet sitt månadsmöte.
Nationalsocialismen är det ursprungliga, naturliga och vetenskapliga sättet att tänka och se på världen. Det är både en återgång till våra förkristna förfäders sätt att tänka samt en högre insikt om vår plats i kosmos, en högre medvetenhet som vi har lyckats nå genom rasens ansamlade historiska erfarenheter och vetenskapliga upptäckter.
Nationalsocialismen är en total världsåskådning och fordrar därför av oss att helt anamma den. Kan vi inte det, utan endast ”tänker nationalsocialismen” utan att ”leva nationalsocialismen”, kommer vi att förbli splittrade ”demokratiska” individer.
Man kan alltså slå fast att en sann nationalsocialist inte bara är en person med en uppsättning starka åsikter; en sann nationalsocialist lever nationalsocialismen.
Detta är inte en fråga om vem som är ”rättlärd” eller inte, utan är en fråga av största praktiska vikt: Vi kan inte hoppas att kunna besegra Sion om vi inte dessförinnan kan resa oss över det nuvarande systemet. Detta innebär att vi mås
I söndags gästade Dackeinstitutets Björn Herstad Radio Nordfront för en ideologisk debatt. Det var en intressant och trevlig diskussion, men den hade som jag ser det två strukturella problem:
1) Herstad fick försöka ”dekonstruera” nationalsocialismen utan att behöva presentera någon tydlig egen position annat än att han är för ”sanningen”, vilket är diffust och därför inte går att kritisera. Det blev alltså spel mot ett mål.
2) Vi var fem personer på den nationalsocialistiska sidan och det blev därför ett något fragmenterat försvar som ställdes upp mot anfallaren. När taltiden sprids ut på så många personer blir det svårt för någon att hinna presentera längre och mer sammanhängande svar.
Patrik Forsén kommenterade i efterhand debatten på Youtube och hans kommentar lyfte fram några frågor som jag tänkte besvara i den här artikeln.
Är nationalsocialismen pragmatisk?
Ja. Jag skulle hävda att detta är ett drag nationalsocialismen till viss del delar med konservatismen.
Media, politiker och kändisar i Sverige,
ja alltså hela etablissemanget, talar inte allt för sällan om den brist
på ”demokrati” som råder i många andra länder. De pratar fördömande om
totalitära stater och medborgare som inte får tycka och tänka som de
vill, om opposition mot de sittande regimerna som behandlas nesligt och
om polis som med våld slår tillbaka folkliga protester och granskande
journalister. Vi hör det om Ryssland, Syrien, Venezuela, Iran och Kina,
liksom vi hörde det förut om exempelvis Libyen och Irak.
Den här artikeln ska inte redogöra för förhållandena i ovanstående
stater eller överhuvudtaget resonera kring sanningshalten i
etablissemangets rapportering gällande dessa. Istället ska vi titta på
hur läget ser ut i Sverige. Det här landet är nämligen inte i närheten
så frihetligt som systemet vill ge sken av. Dina fri- och rättigheter
som oliktänkande svensk medborgare är rejält decimerade.
De senaste åren har nämligen den svenska yttrandefriheten begr
