Skip to content
Att vi lever i ett samhälle genomsyrat av feminism och kulturmarxism är väl knappast något vi inte är medvetna om, men en sammankopplad frågeställning är; vad gör det med barnen?
Vi lever i ett samhälle där kvinnor försöker sträcka föräldraledighetsdagarna så länge det går, på bekostnad av familjens ekonomi. De flesta kvinnor vill verkligen inte tillbaka till jobbet när barnet bara är knappt ett år.
Jag har själv sedan den dagen min son föddes tänkt att en dag kommer jag vara tvungen att lämna honom i förskolan, där jag har noll kontroll över vad han lär sig, vem han lekar med eller vem som byter blöja på mitt barn.
Alla nationalsocialister vet hur djupt kulturmarxistiska lobbygrupper sitter i samhället och barn får på förskolan lära sig om Pride och att en tjej kan vara tillsammans med en tjej, en pojke kan vara tillsammans med en pojke och således lär de sig vad en homosexuell är. Tyvärr lär de sig inte vad en homosexuell är på det rätta sättet eller vid rätt ålder.
Ett l
Lördagen den 5:e mars valde nästets medlemmar att samlas för det månatliga mötet som är rutin i organisationen. Efter ankomst och en liten stunds mingel hälsades deltagarna välkomna och mötet påbörjades.
Mötet bestod till en början av allmän information som syftade till att ge åhöraren en tydlig bild av hur läget ser ut i nästet. Däribland hur nästet kan komma att påverkas av den situation som råder i världen just nu. Efter detta togs det en kortare paus för att fylla på med lite mellanmål så att de inblandade skulle orka fortsätta med mötets andra del. Denna senare del bestod av att medlems- och kampgruppen gjorde separata planeringar inför framtida aktiviteter och projekt.
Efter att månadsmötet meddelats avslutat började deltagarna att iordningställa lokalen och diverse försäljningsbord inför det föredrag som stod på agendan.
Det föredrag som sedan gick av stapeln var ett av Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg. Under namnet ”30-talet närmar sig ̵
För många år sedan trodde jag mig vara feminist och att feminismen var den rätta vägen till lycka. För visst kan det låta som ljuv musik i öronen med jämställdhet och lika löner? De allra flesta i dagens samhälle ser det som en självklarhet och funderar aldrig över vad deras handlingar faktiskt resulterar i. Konsekvenserna är många.
För vad innebär det egentligen i praktiken? Kan vi må bra med feminismen som grund i våra förhållanden, på arbetsplatsen eller i livet i allmänhet?
Jag kunde inte det. Liksom många kvinnor med mig blev jag utbränd och jag har förstått nu att det var just feminismen som drev mig dit. För vad händer när vi ska satsa på karriären, sköta det tunga arbetet i vardagen och samtidigt försöka hinna bejaka den naturliga driften som så starkt genom instinkt lever inom oss? Vad händer när vi förväntas vara både män och kvinnor? Kvinnor kan! Men kan vi det? Kan vi förväntas orka med dessa omänskligt höga krav som genom feminismen ställs på oss? Svaret är nej. Det
Hej Patrik. Innan vi kommer in på det egentliga ämnet, vill du berätta hur blev du nationell och vad var det som fick dig att gå med i Motståndsrörelsen?
Under min tonårstid hängde jag mycket med skinnskallarna i Eksjö och söp och tourettesheilade. Jag var socialist och lyssnade på punk men vi höll ihop med skinnskallar på den tiden. I slutet av 90-talet började många skinnskallar och punkare att knarka. Många av mina vänner gick bort på grund av överdoser av piller. Jag flyttade till Nässjö i början av 2000-talet, samt jobbade och reste mycket utomlands, bland annat i USA, Europa och Asien.
11 september var en ögonöppnare för mig då jag insåg att USA startar krig mot fattiga länder för att senare, 2003 hitta på att Irak hade massförstörelsevapen. Jag var väl politiskt ointresserad fram tills 2011 då Vänsterpartiet röstade med regeringen att understödja bombflyg i Libyen då Kaddafi avsattes och mördades. Och senare 2014 då Nässjö helt plötsligt var översvämmat av araber och n****
Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Marcus Hansson skrev en artikel om barnuppfostran och politik. Som kvinna och mamma säger jag inte att han har fel i sak eller att artikeln är dålig, för det är den inte. Däremot så ger den mig anledning att ta upp en aspekt av kampen och barnuppfostran som jag länge tänkt på. Den här artikeln är inte ett svar på Hanssons artikeln utan mer ett komplement eller en fortsättning på en viktig diskussion om kvinnor, män, relationer och kampen.
En del av er som läser det här känner mig. Jag har varit aktiv i Nordiska motståndsrörelsen i snart 10 år och i andra nationella kretsar sedan början av 00-talet. Sedan valet 2018 har jag dock inte synts eller hörts lika mycket då jag lyckats skaffa två barn till sedan dess. Sedan några veckor tillbaka är jag alltså fyrabarnsmor. Jag är dock fortfarande aktivist i organisationen och har inga som helst planer på att pausa mitt engagemang mer eller längre än nödvändigt. Jag är alltså inte den typiska
För att se och läsa original-intervjun på tjeckiska kan du trycka här.
Var hälsad fru Forslund och tack för att du tar tid tid för att svara på dessa frågor, fast att vi vet att du är en upptagen kvinna. Då vi redan tidigare publicerat artiklar och intervjuer som förklarar vilka Nordiska motståndsrörelsen är går vi istället rakt på sak med din egen väg dit. Hur kom du att engagera dig?
2003 bodde jag granne med ett par som var engagerade i Motståndsrörelsen. Våra barn började leka med varandra och så fick jag kontakt med organisationen.
Som jag har förstått det växte du upp i Kungälv utanför Göteborg, en stad som med tiden har kommit att bli ett av rörelsens starkare fästen i Sverige. Vad har varit din del i denna process och vad är din roll i Motståndsrörelsen idag (om du ens har någon med anledning av att du såklart också har ett stort och tidskrävande ansvar som flerbarnsmor)?
Det stämmer. Kungälv är en stad som faktiskt alltid huserat många nationella. Det är en segrege
Söndagen den 5 september bjöd på strålande solsken när medlemmar från kampgruppen i Näste 7 delade flygblad i Nässjö. Man passade även på att smycka stadsbilden med klistermärken.
En trevlig ung mamma som var ute med sin dotter påträffades. Hon påtalade att motståndsmännen gör ett viktigt jobb med att upplysa folket om vilka som kontrollerar finansvärlden, FN, EU och media.
Ett trevligt samtal som fick avsluta den politiska aktiviteten för denna dagen.
Pär Öberg, veteran inom den nationella och den nationalsocialistiska rörelsen, medlem i Motståndsrörelsens riksledning, fast medarbetare i Radio Nordfront och chef för rörelsens parlamentariska gren fyllde nyligen 50 år. Ett innerligt, om än lite senkommet grattis Pär!
Tack så mycket! Jag är helt överväldigad över hur många grattis jag fått och till och med artiklar på Motståndsrörelsens hemsida. Det är sann rikedom att ha så många bra kamrater. Det är inget som går att köpa för pengar, men det är sådant som gör livet vackert.
Jag vill inte kalla mig veteran än, men jag kanske blir så småningom, än är jag ju ganska ung. Vera Oredsson är en veteran som aldrig har vikit i sin politiska övertygelse en millimeter.
Känns det nu att du har passerat ålderstrappans högsta steg och vandrar nedåt med stapplande steg?
Ha ha ha, jag har inga stapplande steg och känner verkligen att jag har mycket kvar att ge fortfarande. Jag tänker inte ta det lugnt förrän vi har befriat vårt folk från
När Nordfront uppmärksammade sina läsare om att Nordendagarna var på gång beskrevs det av tidningen som sommarens höjdpunkt. Jag vill påstå att det här är årets höjdpunkt, förutsatt att det blir lika bra eller ännu bättre än förra årets arrangemang.
När Nordendagarna anordnades förra året blev det en gigantisk succé. Vi såg en mängd olika aktiviteter, återkommande som nya sådana, såsom Årets Nordman, marknad och namngivningsceremoni. Det var musik, fest och väldigt god mat. Över 200 personer på plats, fler än 50 barn som hade hoppborg, knattedisco och allt det där.
När jag säger årets höjdpunkt är det kanske för att jag är jävig, partisk för att jag själv är familjefar. Mina barn älskade förra årets tappning av Nordendagarna och fick nya kompisar som de har kontakt med än idag. Kompisar som i framtiden förhoppningsvis blir kamrater. Lyckat med andra ord.
Jag träffade själv på folk som jag inte träffat på många år och flera av dem uttryckte att Nordendagarna visar a
Marie är sedan i juli förra året aktiv medlem i Nordiska motståndsrörelsens Näste 8. Hon är nästets fånghjälpsansvarige och verksam i arrangörsgruppen. Hon deltar i offentliga aktiviteter samt basaktivism. I januari tilldelades hon Radio Regeringens årliga utmärkelse för år 2020 i kategorin Årets nykomling.
Marie är mycket intresserad av runstenar, runor och runskrift.
Skulle du vilja berätta lite kort om dig själv, din uppväxt, familj och ditt uppvaknande för läsare som kanske inte känner till dig?
Jag växte upp i en småstad, några mil ifrån Örebro, tillsammans med mina föräldrar och mina två storebröder. När jag tänker tillbaka på min barndom så gör jag det med enorm värme och jag har alltid sagt att jag har haft den bästa uppväxten man kan önska.
När jag var tolv år så fick jag min häst och jag gick senare på ett naturbruksgymnasium, så djur och natur har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag har också alltid varit en sanningssökare. Det som andra är obekväma att prata
Så har det hänt igen. Förra veckan gick en afghansk medborgare till vansinnesattack med kniv i den småländska orten Vetlanda och högg sju personer. Det mångkulturella våldet drabbar dagligen personer i Sverige och inte bara i ghettona eller storstäderna utan också långt ut i småorterna.
Detta är mannen som högg sju personer i Vetlanda.
Även om vansinnesdåd som detta fortfarande är relativt ovanligt, är det varken första eller sista gången det sker. Jag minns exempelvis tillbaka till den eritreanska man som oprovocerat knivmördade en mamma och hennes son på ett Ikea-varuhus i Västerås 2015. Givetvis minns jag också det mer regelrätta terrordådet i Stockholm 2017 när en uzbekisk man körde en lastbil rakt in i en folkmassa och fem personer dog.
Gärningsmannen vid terrorattacken på Drottninggatan 2017.
Mord utförda av rasfrämlingar med svenskar som offer förekommer annars titt som tätt. Det räcker att titta tillbaka till förra året för att hitta uppmärksammade fall som Tommie L
Då de manliga medlemmarna är fler än de kvinnliga i organisationen och jag till viss del upplever att de kvinnliga blir allt mindre aktiva när de får barn har jag valt att intervjua Vera Oredsson som har väldigt många år bakom sig som kvinnlig aktivist och moder. Nedan följer ett skriftlig utdrag av den muntliga intervjun.
Vad anser du att kvinnans roll i kampen är?Den kvinnliga kampen är egentligen inte så väldigt olik den manliga. Visst rent naturligt kanske vi inte slåss på gatorna och sånt där, utan i sådana sammanhang mer står i bakgrunden och träder in om det verkligen behövs. Annars kan kvinnor i stort göra det som männen gör.
Vad är då en mammas roll i kampen och hur ändrar sig en kvinnas roll när man får barn?Det ändrar sig naturligtvis i det att man inte kan vara lika mycket aktiv utåt, man blir ju mer bunden till hemmet. Man måste ju alltid ta hänsyn till barnen. Samtidigt menar jag att man inte heller ska ta för mycket hänsyn till barnen när de växer upp heller. Man m
Då de manliga medlemmarna är fler än de kvinnliga i organisationen och jag till viss del upplever att de kvinnliga blir allt mindre aktiva när de får barn har jag valt att intervjua Paulina Forslund som är mamma till nio barn samtidigt som hon är aktiv i kampen. Nedan följer den skriftliga intervjun.
Stort grattis till modersdiplomet i guld som du fick av organisationen på Nordendagarna. Hur känns det?
För det första blev jag oerhört överraskad då jag inte hade någon aning om det. När jag kallades upp på scenen blev jag nästan lite nervös. Utöver det är det så klart en stor ära att bli uppmärksammad på detta sätt. Jag är oerhört stolt över vad diplomet står för och representerar och att jag fått äran att vara en del av det.
Vad tänker du att en kvinnas roll i kampen är och hur kan vi använda vårt kön till kampens fördel?
En av grundpelarna i min livssyn är att män och kvinnor kompletterar varandra. Jag menar därför att vi kvinnor behövs i kampen lika mycket som männen. Jag
