Skip to content
Ursprungligen publicerad på Nordfront.se.
Frågan om anonymitet kom nyligen indirekt upp i Nordfront-läsarnas Telegram-chatt, då en debatt kring maskering i samband med politiskt utåtriktad verksamhet uppstod.
Anonymitetsfrågan är en intressant fråga med många nyanser och förtjänar därför att benas ut i en artikel.
Denna, liksom resterande bilder i artikeln är från Motståndsrörelsens blixtdemonstration i Uppsala i september.
Vikten av att respektera andras anonymitet
Det är idag ofta mer kontroversiellt att ”komma ut” som nationalist än som homosexuell. Jag tror att det var i en artikel på Nationell.nu som den både komiska och tragiska poängen gjordes för många år sedan.
Anledningen till att det är kontroversiellt att vara nationalist är att vi är revolutionärer och dissidenter i dagens samhälle. Om man tittar på någon dokumentär eller dyster spelfilm som skildrar övervakningen och det politiska förtrycket i de gamla kommuniststaterna kommer man som nationalist se extr
En delegation från Nordiska motståndsrörelsen är nyss hemkommen från en längre resa till Bielefeld i Tyskland. Resan var en del i ett folkgemenskapsprojekt där man ville föra samman de bägge legendariska kämparna Ursula Haverbeck och Vera Oredsson.
Bägge kvinnorna är födda år 1928 i Tyskland och fick därför uppleva såväl Tredje rikets uppgång som fall. Bägge är kända världen över för att de ända sedan dess envist fortsatt kampen för sitt folk, trots motgångar och repression.
Som ett tack till de båda kämparna arrangerades denna resa där de skulle få möta varandra. Resan har också filmats, och därför sitter vi nu på en kulturskatt med massvis av filmtimmar från resan, mötet, ett föredrag som Vera Oredsson höll i Tyskland och långa intervjuer med de bägge kvinnorna.
Vår ambition är att under de kommande månaderna arbeta med materialet för att göra en professionell miniserie i fyra delar. Serien kommer förhoppningsvis också kompletteras med helt unikt, och för offentlighe
9 september 2022 ställde vi ett antal frågor till Vera i samband med hennes deltagande i kommunvalen. Artikelns fokus ligger på Ludvika och hennes lokalpolitiska ambitioner men även Motståndsrörelsen och nationell kamp avhandlas.
Kommunvalet i Ludvika – intervju med Vera Oredsson
Detta späddes på med oartikulerat hat och följande avrättningar av våra anhållna ledare inom Tredje riket mellan 1945 och 1960, ja överlevande förföljs till och med än i dag hur hög ålder de än har, av det ockuperade Tyskland. Jag beslutade mig tidigt för att försvara alla dessa offer och förblev min ed trogen som jag avlade i Hitlerjugend 1943 i 15års-åldern när jag gick över till BDM.
Senare samma månad stod Vera åtalad för åsiktsbrottet hets mot folkgrupp. En tid därefter friades Oredsson och 11 oktober 2022 tog vi tog kontakt med henne för att få veta mer. Intervjun handlade till en början om själva rättegången men kom fort in på politisk repression överlag.
94-årig medlem friad i rätte
Motståndsrörelsen ställde upp sig på en bro ovanför E4:an i Jönköping med texten ”Ingen röstade för folkutbytet”. Aktivisterna tog emot hälsningar från bilisterna och hälsade tillbaka på lämpligt vis. Man stod på bron i lite över en timme så tusentals människor fick se banderollen.
Efter banderollaktionen begav sig några kamrater in till stan för att besöka ett torgmöte som anordnades av partiet AfS. Man pratade med åhörarna där och diskuterade frågor som ras och judisk makt, och man fick i stort gehör för sina ståndpunkter i frågorna. Det knöts även några kontakter som var sugna på delta på kampgruppens träningar.
En av talarna på torgmötet var en ex-polis som är medlem i AFS. Jerry Olsson frågade honom lite grann om hur han ser på polisens repression mot nationella.
Jag började med att fråga vad han jobbat med inom polisen och han hade jobbat ca 10 år som ordningspolis på gatan, sedan 10 år inom piketpolisen och slutligen ca 10 år inom en speciell operat
Efter att man småpratat med varandra till en början och ätit några smörgåsar satte alla sig ner för att gemensamt titta på gamla klipp från Motståndsrörelsens offentliga aktivism, där fokus låg på situationer där självförsvarsvåld har behövt användas. Efter varje klipp diskuterade man lite kring våldsanvändning på offentliga aktiviteter, i vilka situationer det är befogat och i vilken mängd. Man konstaterade att man förr i tiden, i mycket högre utsträckning, kunde komma undan från gatuslagsmål utan att drabbas av rättsliga konsekvenser, men att systemet numera har trappat upp repressionen rejält.
Efteråt åt man middag och sedan avhandlades månadsmötet där man gick igenom den senaste tidens aktivism och planerade för framtiden. Sedan var det dags för att bege sig ut på gatorna i Tranås för att bedriva offentlig aktivism då det under kvällen arrangerades en cruising för raggarbilar.
Man ställde upp sig i en rondell med fana och en banderoll med texten ”Ingen röstade för f
Idag råder en klanderkultur. Jag har skrivit artiklar som berört detta förr, framförallt i artikeln Det är ett problem att alla har (fel) åsikter om allting och jag skrev då att det skulle kunna författas en hel bok om problematiken, kanske skulle denna artikel kunna ses som kapitel två.
Alla ska idag ha en egen åsikt om precis allt som sker och man ska hellre kritisera än att följa – ja, förutsatt att det inte är den av etablissemanget, påstådda enda sanningen som sprids, för den ska givetvis följas dogmatiskt. Bland personer som vaknat och kastat detta ok blir dock i många fall bara kritiken kvar – man ersätter inte kulturmarxismen med något nytt att lojalt följa.
Det är en del av det liberalistiska giftet som satt klorna i vårt folk – individen och jaget har blivit viktigare än vi:et och kollektivet. Då givetvis måste man också ha egna benhårda åsikter om allt och kan inte kompromissa. Varför tro att någon annan kommit på bättre idéer än jag själv som är störst av de stora
Artikeln publicerades ursprungligen på Nordfront.se.
Det talas mycket i våra led om revolution. Vi ska ta makten och befria Norden. Nordisk revolution – utan pardon! Men det talas inte lika ofta om hur vi nationalsocialister ska kunna befria Norden. Vi har utsatts för massiv repression från både systemet och IT-jättarna som kraftigt decimerat vår förmåga att nå ut och växa.
I en artikel på Nordfront berörde Max Rosenfors denna fråga [Artikeln bemöttes också av Nordiska motståndsrörelsens ledare Simon Lindberg och går att läsa här]. ”Är det ingen som har en plan?”, undrade Rosenfors i en ganska defaitistisk anda och menade att den nya, totala censuren är tämligen hopplös och svår att se förbi.
Jag tänkte i denna artikel delge mina tankar i ämnet. Detta är ingen ”officiell plan” för ett maktövertagande eller någon strategi som antagits av någon särskild grupp eller organisation. Det är istället bara just hur jag själv föreställer mig att en befrielse av Norden kanske kan gå till
Den sista mars greps nationalisten Rob Rundo i Rumänien och utvisades till USA misstänkt för att ha ”konspirerat genom att rekrytera och träna medlemmar för våldsdåd och för att ha deltagit i våldsdåd över USA”.
Den absurda misstanken grundar sig på Rundos nationella verksamhet där han organiserar vita ungdomar till kampsportsträning och således är det tal om ren politisk repression.
Nordiska motståndsrörelsen har under åren haft en god kontakt med Rundo som bland annat medverkat i både Nordic Frontier och Bellum. Vi kräver att dissidenten frisläpps med omedelbar verkan och att misstankarna avskrivs – det är inte brottsligt att försöka rädda sitt folk!
Redan i torsdags kunde vi rapportera om banderollaktioner med tal utanför USA:s och Rumäniens ambassad i Stockholm. Det har dock bedrivits aktivism också på fler orter i både Sverige, Norge och på Island.
I Borlänge och i norska Bergen har offentliga banderollaktioner genomförts och på ett tiotal andr
Även om vi har talat om detta ämne vid minst ett par olika tillfällen i podcasten Ledarperspektiv, och Fredrik Vejdeland också berört det när han skrev om den amerikanska organisationen RAM, så känner jag ändå efter diskussioner med andra nationalister att vår syn på de så kallade aktiva klubbarna eller de moderna självutnämnda ”männerbunden” behöver tydliggöras och då framförallt utifrån svenska och nordiska premisser.
Konceptet går alltså ut på att nationellt sinnade kompisgäng ska träffas lokalt och bedriva olika former av aktiviteter, kanske träna tillsammans, dra ut i vildmarken, sätta upp klistermärken ihop, eller rentav gå ut och ta en öl i varandras sällskap. Detta är väl vad nationellt sinnade kompisgäng har ägnat sig åt i alla tider, men den stora skillnaden nu är alltså att varenda ett av dessa kompisgäng också ska utgöra små organisationer med egna namn, symboler och ledare (uttalade eller inte) – små lokala föreningar som man är med i istället för att kompisgänget
För tio år sedan när jag gick med i Motståndsrörelsen var jag, som jag tidigare nämnt, skeptisk till organisationen, men det i onödan, då jag möttes av gemenskap och kamratskap. Jag möttes av människor som i samma stund som jag anslöt mig, var beredda att offra allt för mig. Som ställde upp på ett sätt ingen annan någonsin gjort tidigare.
Som den gången när jag fick brev från Socialtjänsten och kände mamma-paniken stiga och ringde till min dåvarande gruppchef och grät i telefonen. Han och fler av mina kamrater var hemma hos mig inom en timme för att stötta mig. Det är kamratskap!
Eller som den där gången när jag behövde lämna en minst sagt trasslig relation och min dåvarande gruppchef återigen fanns med via telefonen som stöttning med orden ”Ring om det blir problem. Vi kommer!”. Det är kvinnofrid!
Jag har aldrig någonsin känt mig mer trygg eller bättre omhändertagen som kvinna än i Motståndsrörelsen. För det är jag evigt tacksam.
Den här mentaliteten och offerviljan fö
Jag har tidigare vid ett par tillfällen i olika forum återkommit till de många fantastiska samtal man har med kamrater i bilen på väg till och hem ifrån aktiviteter, land och rike runt. Denna artikel utgår ifrån just ett sådant samtal som ägde rum i bilen på väg hem från den mycket lyckade blixtdemonstrationen i centrala Stockholm mot Nato och globalismen.
Såväl jag som kamraterna var mycket nöjda och glada, ja kanske rentav lyriska som jag beskrev mig själv som när jag diskuterade demonstrationen i Radio Nordfront. Vi var samtliga helt överens om att det här var den bästa aktiviteten Nordiska motståndsrörelsen genomfört på mycket länge. Men, på hur länge? Det var här själva diskussionen tog vid och den visade sig bli mer omfattande än vad det först rent spontant kändes som att den skulle komma att bli.
När vi tänkte tillbaka hastigt konstaterade vi först, allt för snabbt, att det här måste ju vara det bästa vi gjort sedan 1 maj 2018 när vi skrev nationell historia genom att
Fredrik Vejdeland anslöt sig till Nordiska motståndsrörelsen, eller faktiskt Svenska motståndsrörelsen som det hette på den tiden, endast några år efter organisationens bildande 1997. Idag ingår han sedan länge i dess riksråd där han har rollen som politisk strateg. Som Nordisk Radios chef är han sedan fem år ansvarig för Motståndsrörelsens och andra sympatiska nationella radiosatsningar. Dessförinnan drev han den idag väletablerade nättidningen Nordfront under publikationens fem första år.
”Radiobossen” Vejdeland är också känd som ”Herr HMF” – ett smeknamn kommet av ett antal domar mot en ståndaktig förkämpe för yttrandefriheten. Med sin förmåga att genom åren kombinera ett familjeliv, där åtta barn ingår, med stora och ständigt pågående insatser i kampen för vårt folks överlevnad – bland annat som chef, skribent, talare, programledare, redaktör och levnadsglad inspiratör – har Herr HMF genom åren bevisat sig för alla nordiska frihetskämpar.
Vill du göra en kort pr
Så har en vecka gått in på det nya året och jag har äntligen räknat och sammanställt all statistik från 2022. Kamprapporterna och artiklarna på löpsedeln med basaktivism, offentliga aktioner, torgmöten, vildmarksstrapatser, kampsportsträning och mycket, mycket mer, från Skåne till Norrbotten.
Det svenska kampåret 2022 har givetvis kantats av valet som gick av stapeln i september, men för en bred kamporganisation som Nordiska motståndsrörelsen, där partiverksamheten bara utgör en del av verksamheten, har det givetvis hänt betydligt mycket mer än vad som kan härröras dit. Den verkliga motståndskampen sover nämligen aldrig, den ändrar bara till viss del form utifrån förutsättningarna för dagen.
2022 har sett till kvantitet varit ett mer aktivt år än vad 2021 var och vad gäller offentlig aktivism där våra aktivister stått på gator och torg för att dela ut flygblad och föra diskussioner med folket eller på brofästen med banderoller, fanor och rökgranater, så har det faktiskt bara vari
Folkkamrater och organisationskamrater, det är med ära jag får uppta er tid under självaste nyårsafton också i år. Jag ska göra mitt bästa för att det ska vara värt det.
Jag vill börja med att tacka Pär Sjögren och Pär Öberg. På grund av ett smärre missöde så hade min mångåriga tradition med att tala till nationen på nyårsafton inte kunnat bli av i år, men på grund av att dessa bägge kamrater visade på offervilja så lyckades vi lösa det i alla fall. Så stort tack till er kamrater!
Annars vet jag inte om det är bara jag eller om det är en generell känsla, men för mig känns det i varje fall som att jag knappt hunnit blinka – också var 2022 över. Det har gått så fort att man knappt har hunnit vänja sig vid att säga att det är 2022 och nu ska det alltså plötsligt bli 2023 istället.
Det kan ju förstås bara vara jag som börjar bli lite till åren också, för det har ju ändå varit ett väldigt händelserikt år – i kampen bland annat genom att det varit valår och därigenom bed
När man talar om radikalism (vår radikalism) bör man även notera hur våra huvudmotståndare, folkets fiender agerar ytterst radikalt.
Sedan 1945 har de internationella sionisterna successivt lyckats manipulera och korrumpera Västerländernas statsmakter och bankväsenden till den grad att de idag i stort sett sitter på den fulltaliga makten. I decennier genom deras totala kontroll över massmedia i sammansvärjning med deras omfattande inflytande över populärkulturen, har indoktrineringen av globalisternas framkallade ideologi, kulturmarxismen, rotat sig så pass djupt i majoriteten av Europas befolkning att det idag anses vara tabu att yttra några som helst positiva aspekter om sitt etniska ursprung och dess kulturella arv. Genom denna väl utstuderade process till självhat degenereras inte vi vita människor enbart ur ett andligt perspektiv, utan likväl karaktärsmässigt och intellektuellt. Därmed förleds vi enkelt in i att attraheras och efterleva ytlig mainstreamkultur och-/eller övriga
