Skip to content
Stolt, självsäker och stridslysten – tre ord som ekar i mitt huvud efter att jag nyligen kommit hem från årets upplaga av Organisationsdagarna. Det är en otrolig och helt unik upplevelse att sova, äta, slåss och arbeta tillsammans med fanatiska nationalsocialister under två nätter, samtidigt som man som ny medlem inte kan förmå sig förstå att inte fler, ja varför inte samtliga, nationella i Norden vill dela en sådan upplevelse med oss.
Ni som tidigare har läst mina texter kanske vet att jag nyligen blev aktiv i Nordiska motståndsrörelsen efter att under ett antal år ha arbetat för Sverigedemokraterna. Jag vill med denna text belysa några av de väsensskilda upplevelser och intryck som man får som aktiv i de två olika organisationerna, mer specifikt skillnaderna när det kommer till de rikstäckande evenemangen.
Gemenskap vs rangordning
För det första skulle det aldrig komma på fråga att en högt uppsatt sverigedemokrat sätter sig vid samma bord som en reguljär medlem. Under mina å
För våra regelbundna följare kan det verka som att vi ofta har problem med polisen, men det stämmer inte riktigt. En majoritet av våra aktioner passerar utan nämnvärda problem faktiskt. Med det sagt konfronteras vi ju av polis betydligt oftare än Sven Svensson gör givetvis, och det beror på politik snarare än vår fruktansvärt extensiva brottslighet.
Polisen i Sverige har flera uppgifter och den första många tänker på är att bekämpa brottslighet, både förebyggande och vid begångna brott, men de har även till uppgift att skydda det folkfientliga systemet som styr idag och det är där vi kolliderar.
Den systemskyddande delen av verksamheten ligger i första hand på Säpos bord, men karriärsugna polischefer och enskilda poliser slickar gärna uppåt och sparkar nedåt mot Motståndsrörelsen för att få en guldstjärna av regimen.
Det finns enskilda poliser som är okej och som utför sitt jobb korrekt, det finns till och med sådana som gillar oss och ger oss en hjälpande hand istället för en
Jag skulle vilja rikta en känga mot vad som kan beskrivas som ”nationell naivitet”. Man går med i rörelsen med tron att om man bara är flitig nog så kommer det ge en exponentiell framgång tills man slutligen står inför den totala segern. Ett linjediagram som går rakt upp mot solen. Detta synsätt medför att varje motgång, varje bakslag ses som en förlust både för individen och för gruppen. Då vår världsåskådning tillhör den mest motarbetade och förföljda ideologi som överhuvudtaget finns i samhället, så är motgångar och bakslag att förvänta sig.
Sedan kommer den förhatliga defaitismen. Man har deltagit på X många aktiviteter och delat ut Y stycken flygblad, och ändå ”händer ingenting” samtidigt som den utomstående omgivningen fortfarande inte lockas av alla Z antal argument mot massinvandring och globalism man kastat ur sig för obrydda öron. Man tappar modet och ser ingen mening med att fortsätta, sprider sitt missnöje och negativitet som etter bland sina kamr
Ursprungligen publicerad 2018-03-19.
En vanlig missuppfattning är att nationalsocialismen enbart skulle vara en ideologi kombinerad av de politiska inriktningarna nationalism och socialism och att dessa i sin tur ska tolkas likadant som man tolkar de var för sig. Nationalsocialismen är dock en komplett världsåskådning och därför något helt annat än både nationalism och socialism. Till skillnad från dessa politiska inriktningar kan alltså nationalsocialismen stå på egna ben utan att behöva kompletteras med religiösa dogmer eller annat externt filosofiskt gods. Nationalsocialismen är en komplett världsåskådning i sig självt som erbjuder såväl en högre mening med tillvaron som praktisk realpolitik.
Nationalsocialismen är på pappret en tämligen ny ”uppfinning”, men som i praktiken bygger på uråldrig visdom. Den utgörs av en politik grundad på den naturliga ordning som vårt folk levt efter i tusentals år, långt innan ideologier som nationalism eller socialism såg dagens ljus och dess
Nedan finns länkar till mina tre artiklar med utdrag ur Greenpilleds version av Min kamp och under varje utdrag radar jag upp ett antal frågeställningar. Dessa frågeställningar kommer att vara direkt kopplade till artiklarna och dem sidor de behandlar. Tanken är att de läsarna som vill ska kunna använda sig av frågorna för att på ett lättare sätt kunna bearbeta sidornas innehåll.
Sida 32-38
Den, som inte själv känner ormen klämma om sin hals, kommer aldrig att göra bekantskap med dess gifttänder. I annat fall blir resultatet endast ytligt svammel eller förljugen sentimentalitet. Båda är skadliga. Det ena, då man aldrig förmår tränga till problemets kärna och andra, då man förbigår det väsentliga. Jag vet inte vad som är mest ödesdigert: ett nonchalerande av den sociala nöden, som majoriteten av de av lyckan gynnade och de, som själva arbetat sig upp dagligen ses göra, eller den lika högmodiga som ofta påträngande taktlösheten och det alltid nådiga sättet att vara nedlåtande,
I september 2021 greps Vyacheslav Matrosov från Vintai i Ryssland misstänkt för mord. Matrosov hade upptäckt att hans vän, Oleg Sviridov, våldtagit hans sexåriga dotter. Sviridov tvingades ut i skogen av Matrosov där han fick gräva sin egen grav och där också hans kropp senare hittades.
När nyheten spreds om vad Matrosov var misstänkt för och varför, växte ett väldigt starkt stöd från folket för Matrosov och en namninsamling startades som krävde att han skulle frias. Matrosov hade gjort vad ”Vilken fader som helst skulle gjort”. Åklagaren i fallet kom fram till att Sviridov inte blivit mördad utan tvingats ta sitt eget liv, varför Matrosov endast kom att åtalas och dömas för att ha assisterat självmord. Matrosov dömdes till 18 månaders fängelse, men blev frigiven redan efter 6 månader.
Fallet med Matrosov väcker två frågor. Var det moraliskt rätt agerat av Matrosov och var det rätt ur ett statsperspektiv? Hämnd är något som ligger djupt rotat inom alla människor
Jag har tidigare vid ett par tillfällen i olika forum återkommit till de många fantastiska samtal man har med kamrater i bilen på väg till och hem ifrån aktiviteter, land och rike runt. Denna artikel utgår ifrån just ett sådant samtal som ägde rum i bilen på väg hem från den mycket lyckade blixtdemonstrationen i centrala Stockholm mot Nato och globalismen.
Såväl jag som kamraterna var mycket nöjda och glada, ja kanske rentav lyriska som jag beskrev mig själv som när jag diskuterade demonstrationen i Radio Nordfront. Vi var samtliga helt överens om att det här var den bästa aktiviteten Nordiska motståndsrörelsen genomfört på mycket länge. Men, på hur länge? Det var här själva diskussionen tog vid och den visade sig bli mer omfattande än vad det först rent spontant kändes som att den skulle komma att bli.
När vi tänkte tillbaka hastigt konstaterade vi först, allt för snabbt, att det här måste ju vara det bästa vi gjort sedan 1 maj 2018 när vi skrev nationell historia genom att
Fredrik Vejdeland anslöt sig till Nordiska motståndsrörelsen, eller faktiskt Svenska motståndsrörelsen som det hette på den tiden, endast några år efter organisationens bildande 1997. Idag ingår han sedan länge i dess riksråd där han har rollen som politisk strateg. Som Nordisk Radios chef är han sedan fem år ansvarig för Motståndsrörelsens och andra sympatiska nationella radiosatsningar. Dessförinnan drev han den idag väletablerade nättidningen Nordfront under publikationens fem första år.
”Radiobossen” Vejdeland är också känd som ”Herr HMF” – ett smeknamn kommet av ett antal domar mot en ståndaktig förkämpe för yttrandefriheten. Med sin förmåga att genom åren kombinera ett familjeliv, där åtta barn ingår, med stora och ständigt pågående insatser i kampen för vårt folks överlevnad – bland annat som chef, skribent, talare, programledare, redaktör och levnadsglad inspiratör – har Herr HMF genom åren bevisat sig för alla nordiska frihetskämpar.
Vill du göra en kort pr
Sedan regeringen i torsdags presenterade sitt lagförslag rörande kriminalisering av såväl deltagande i, som finansiering av terrororganisation, så har det spekulerats i vilka som skulle kunna komma att omfattas av en sådan lag. Nordiska motståndsrörelsen har på olika håll nämnts som en kandidat. Den liberala kulturtidskriften Axess Magasin är av en annan uppfattning.
Justitieminister Gunnar Strömmer (M).
När magasinets skribent Marcus Nilsen uppmanar justitieminister Gunnar Strömmer (M) att ”gå hela vägen” så åsyftar han vägen via den grundlagsändring som står i vägen för ett organisationsförbud mot Motståndsrörelsen. Enligt Sveriges grundlag kan, visar det sig, Sverige behandla som terrorklassad endast en person eller organisation som dessförinnan terrorklassats av FN och / eller EU. Och att någon av dessa skulle terrorklassa Nordiska motståndsrörelsen finner skribenten uteslutet:
Det är fåfängt att sätta hoppet till att svenska nazister eller kriminella gäng skulle terrorkla
Världen idag är precis lika stor som den var när de nordiska folken begav sig ut i sina långskepp på långfärda resor. Även om mycket av dess mystik har försvunnit i takt med vetenskapliga framsteg så erbjuder den minst lika mycket äventyr för den djärve.
Men slutdestinationen är bara en del av äventyret. För att komma dit måste man spänna vind för seglen och själva resan har kommit att bli ett inslag jag har börjat att uppskatta mer och mer under min tid i Nordiska motståndsrörelsen, i vissa fall mer än själva aktiviteten i sig.
Januari månad är precis över vid tillfället för denna text och det har varit en månad som har inneburit sin beskärda del av resande, månadsmöte och aktivism, tillsammans med alla uppgifter som sker i bakgrunden av den verksamhet vi bedriver. Inget utöver det vanliga, men restiden har i detta fallet gett upphov till denna artikel då det lämnar möjlighet till såväl reflektion som begrundan i ett annars fartfyllt liv som aktivist.
Att aktivistens liv är f
Vi lever i en tid som saknar alla högre ideal. I en tid med ett förslappat folk utan drömmar och visioner. I en tid där livet saknar syfte. Det enda folk strävar efter är kortlivade nöjen som tillfälligt kan förgylla deras liv, materiell status och kanske någon meningslös karriär på arbetsplatsen. Hjältarna och förebilderna idag är människor som sparkar på en boll, influencers som testar smink och dekadenta kändisar. Folk lever egoistiska liv utan att bry sig om någon framtid för kommande generationer. Ett folk som saknar visioner och ideal är ett dömt folk som aldrig kan nå storhet utan endast kan leva i en nedåtgående spiral av degenerering och undergång.
Med denna artikel vill jag belysa våra förfäders ideal genom tre exempel från antiken. Ideal att inspireras av och ideal värda att upphöja och leva efter. Ska vårt folk åter nå storhet måste vi lyfta fram sanna ideal och sträva efter dessa.
Akilles
Akilles är huvudpersonen i Homeros verk Iliaden och den grekiska mytologins
Under många år stod jag ganska långt bort från Motståndsrörelsen även om jag var nationell. Varför skulle jag stödja dem när de anser sig vara bättre än mig och i vilket fall är de ändå bara en sekt?!
Med argument som dessa tog jag avstånd från något jag i hemlighet fortfarande såg upp till, men som jag hade en känsla av att vara för folk som var mer inom ”normen” än vad jag själv ville och kände att jag kunde vara. Likvärdiga argument har jag även efter mitt medlemskap i Motståndsrörelsen fått höra från gamla kamrater som hellre övervägt organisationer som är mer inriktade på festande än på faktisk revolution och kamp, då saker som tatueringar och festande i överdriven grad inte är uppskattat inom Motståndsrörelsen. Att förneka att deras argument har sina poänger vore visserligen felaktigt, men då är ju frågan snarare om fylla och synliga tatueringar är viktigare än vårt folks överlevnad?
Att kämpa för vårt folks frihet kan givetvis innebära att man ibland får göra
Det är fel att använda sig av våld i det svenska samhället. Slogans som ”våld är aldrig ok” och ”våld är aldrig acceptabelt” präntas in i befolkningen redan från dagisåldern. Det är ännu värre om du är nationalsocialist och använder dig av våld. Konstant får nationalsocialisten höra att all våldsanvändning denne skulle utföra är dålig – av samhället, av den nuvarande makten, men kanske även av vänner och familj. De sistnämnda påverkas av den nuvarande makten genom fientlig propaganda från regimtrogna medier såsom public service och från judiska tidningsägare som familjen Bonnier.
Många anser att utövarna av våld är ociviliserade, men det är enligt mig felaktigt då våld är den första byggstenen i att kunna skapa ett civiliserat samhälle där makten använder våld för att ta hand om de som bryter mot maktens regelverk. Detta gör att en mer beständig struktur på sikt kan byggas upp, ofta genom taxering. Den som inte betalar sin skatt till makten har fått p
Ursprungligen publicerad 2016-12-23.
Det är ofta som jag har hört nationellt sinnade personer säga att det inte är lönt att kämpa då det är för sent att göra något åt främlingsinvasionen och den kris vårt folk befinner sig i. Därför anser de att det är lika bra att leva i bekvämlighet som en lydig slav under det sionistiska systemet tills allt är över och den vita rasen gått under.
Varför kämpa och leva ett ”spartanskt” liv när vi ändå inte kommer att segra? Är det inte lika bra att gotta sig i materiellt överflöd och leva som solkungen själv gjorde? Ungefär så här resonerar de nationellt sinnade som inte har någon tro. Med andra ord är det defaitister vi talar om.
Även om jag föraktar defaitism i allmänhet så måste jag ändå medge att de har rätt i att det för närvarande inte ser ljust ut för vårt folk. Men de är också ett bevis för en annan tänkvärd sak. Nämligen att man måste bygga upp ett starkt och pålitligt psyke för att kunna kämpa.
Utan ett starkt psyke går det inte
Första kontakten med socialdemokratin och dess idéer
Adolf Hitler kom tidigt i kontakt med socialdemokrati och andra marxistiska inriktningar. Från mycket begränsade kunskaper i dessa främmande ideologier blev författaren under väldigt kort tid upplyst om detta gift. Detta då hans många gånger dystra vardag i Wien präglades av den globalistiska socialismens framväxt i dåtidens Europa.
Hitler beskrev hur marxister på arbetsplatserna förkastade allt heligt och bra. Nationen, gammal arisk moral och värderingar sattes åt sidan till fördel för ett klasstänk. Den fortsatta läsningen av vänsterns tidningar och propaganda ökade bara uppfattningen av dessa ideologier som förödande.
Hittills hade jag endast såsom åskådare lärt känna det socialdemokratiska partiet vid några massdemonstrationer, utan att därutöver ha den ringaste inblick i dess program eller dess anhängares mentalitet, men nu kom jag på en enda gång i beröring med produkterna av dess uppfostran och ”världsåskådnin
